ot – -Translation – Keybot Dictionary

Spacer TTN Translation Network TTN TTN Login Deutsch Français Spacer Help
Source Languages Target Languages
Keybot 14 Results  ar2005.emcdda.europa.eu
  Ä€rstēšanās pieprasÄ...  
buprenorfīnu. Katrs pacients var ziņot par līdz pat četru sekundāro narkotiku lietošanu.
buprénorphine. Chaque patient peut déclarer la consommation d'au plus quatre drogues secondaires.
Buprenorphin. Jeder Patient kann bis zu vier Sekundärdrogen angeben.
buprenorfina. Cada paciente puede declarar el consumo de hasta cuatro drogas secundarias.
buprenorfina. Ogni paziente può riferire l’uso di un numero massimo di quattro droghe secondarie.
buprenorfina. Cada utente pode mencionar o consumo de um máximo de quatro drogas secundárias.
buprenorfine. Elke cliënt mag maximaal vier secundaire drugs noemen.
buprenorfimu. Každý klient může uvést užívání až čtyř sekundárních drog.
buprenorphin. Hver klient kan angive brug af indtil fire sekundære stoffer.
buprenorfiini kohta. Iga klient võib teatada kuni nelja teisese ravimi tarbimisest.
buprenorfinról szóló kiválasztott témát. Minden páciens legfeljebb négy másodlagosan használt kábítószert nevezhet meg.
buprenorfin. Klientene kan oppgi bruk av inntil fire sekundærrusmidler.
buprenorfina. Każdy pacjent mógł zgłosić zażywanie do czterech narkotyków drugorzędnych.
buprenorfina. Fiecare client poate declara că consumă până la patru droguri secundare.
buprenorfinu. Vsaka zdravljena oseba lahko poroča o uživanju do štirih sekundarnih drogah.
buprenorfin. Varje klient kan uppge att han/hon använder upp till fyra sekundärdroger.
  press3-lv  
Pieveršot ipašu uzmanibu buprenorfinam, EMCDDA zino, ka 18 no 28 valstim tagad lieto šis zǎles aizvietošanas terapijǎ, kas ir pieaugoši populǎra izvele kopš 90. gadu vidus. Šobrid gandriz 20% aizvietošanas terapijas klientu sanem buprenorfinu (1), lai gan tǎ izmantošana katrǎ valsti ieverojami atšfiiras.
In a special focus on buprenorphine, the EMCDDA reports that 18 of the 28 countries now use this drug in substitution treatment, an increasingly common choice since the mid-1990s. Today, almost 20% of clients in substitution treatment now receive buprenorphine (1), although its use varies considerably between countries.
depuis le milieu des années 1990. Aujourd’hui, près de 20% des patients suivant un traitement de substitution reçoivent de la buprénorphine haut dosage (1), bien que son utilisation varie considérablement selon les pays.
Insbesondere bei Buprenorphin stellt die EBDD fest, dass dieses Medikament derzeit in 18 der 28 Länder in der Substitutionstherapie eingesetzt wird und somit seit Mitte der 90er Jahre ein immer gängigeres Mittel darstellt. Heute erhalten fast 20% der Patienten in Substitutionsbehandlung Buprenorphin (1), das in den verschiedenen Ländern allerdings sehr unterschiedlich zum Einsatz kommt.
In una sezione speciale dedicata ala buprenorfina, l’OEDT rivela che 18 paesi su 28 la utilizzano nelle terapie sostitutive, una scelta sempre più comune dalla metà degli anni Novanta in poi. Oggi, quasi il 20% dei pazienti in terapia sostitutiva viene trattato con buprenorfina (1), benché la sua utilizzazione vari notevolmente da paese a paese.
Bijzondere aandacht wordt besteed aan buprenorfine en het EWDD bericht dat 18 van de 28 landen dit middel gebruiken in substitutiebehandeling, hetgeen in toenemende mate een gangbare keuze is sinds halverwege de jaren 1990. Vandaag de dag krijgt bijna 20% van de cliënten in substitutietherapie buprenorfine (1), al varieert het gebruik ervan aanzienlijk tussen de verschillende landen.
Agentura EMCDDA uvádí, že buprenorfin je pii substitucní lécbe využíván 18 zememi z 28. Od poloviny 90. let 20. století je cím dál tím více piedepisovaným lékem pii substitucní lécbe. V soucasnosti je buprenorfin pii substitucní lécbe piedepisován 20 % osob (1), mezi rnznými zememi však existují znacné rozdíly.
Med særligt fokus på buprenorphin rapporterer EONN, at 18 ud af 28 lande nu anvender dette lægemiddel til substitutionsbehandling, et stadig mere almindeligt valg siden midten af 1990’erne. I dag modtager næsten 20% af klienterne i substitutionsbehandling buprenorphin (1), selv om brugen af dette middel varierer betydeligt mellem landene.
Pöörates buprenorfiinile eritähelepanu teatab EMCDDA, et 18 28-st riigist kasutavad seda ravimit asendusravis, tegemist on tõusutrendi näitava valikuga alates1990ndate aastate keskelt. Täna saab 20% asendusravi saavatest klinetidest buprenorfiini (1), olgugi, et selle kasutamine varieerub märkimisväärselt riikide vahel.
Buprenorfiiniin keskittyvässä liiteosassa EMCDDA raportoi, että 28 maasta 18 käyttää sitä nykyään korvaushoidossa. Buprenorfiinin käyttö on yleistynyt 1990-luvun puolivälistä lähtien. Sitä annetaan nyt melkein 20 %:lle korvaushoidon asiakkaista (1), joskin sen käyttö vaihtelee huomattavasti eri maissa.
Når det gjelder buprenorfin mer spesifikt, oppgir EONN at 18 av de 28 landene nå bruker dette legemiddelet i substitusjonsbehandlingen, og at det er blitt stadig vanligere siden midten av 1990-tallet. I dag mottar nærmere 20% av alle klientene i substitusjonsbehandling buprenorfin (1), selv om bruken av legemiddelet varierer betraktelig landene imellom.
W dziale specjalnie poswieconym buprenorfinie, EMCDDA podkresla, ze 18 z 28 panstw obecnie stosuje ten srodek w leczeniu substytucyjnym, staje sie on coraz powszechniej stosowana alternatywa od połowy lat 90- tych. Dzisiaj, prawie 20% pacjentów poddanych leczeniu substytucyjnemu otrzymuje obecnie buprenorfine (1) mimo, ze jej stosowanie waha sie w zaleznosci od kraju.
Axându-se în special pe buprenorfinǎ, OEDT informeazǎ cǎ în prezent aceastǎ substanIǎ este utilizatǎ în terapia de substituIie în 18 Iǎri din 28, reprezentând o opIiune terapeuticǎ frecventǎ încǎ de la mijlocul anilor 1990. Astǎzi, aproape 20% dintre clienIii tratamentului de substituIie beneficiazǎ de buprenorfinǎ (1), cu toate cǎ utilizarea acesteia variazǎ considerabil de la o Iarǎ la alta.
Agentúra EMCDDA uvádza, že, najmä pokiaÍ ide o buprenorfín, sa tento liek používa v substitucnej liecbe v súcasnosti v 18 z 28 krajín. Od polovice 90-tych rokov je totiž buprenorfín coraz castejšie užívaným prípravkom. K dnešnému dnu dostáva takmer 20% klientov v substitucnej liecbe buprenorfín (1), aj keá v jeho používaní existujú znacné rozdiely medzi jednotlivými krajinami.
V posebnem poglavju o buprenorfinu EMCDDA poroca, da 18 od 28 držav uporablja to zdravilo pri nadomestnem zdravljenju, od sredine 90-ih let je njegova izbira cedalje bolj obicajna. Dandanes skoraj 20% vseh oseb, vkljucenih v nadomestno zdravljenje prejema buprenorfin (1), ceprav se njegova uporaba med posameznimi državami mocno razlikuje.
I ett särskilt avsnitt om buprenorfin rapporterar ECNN att 18 av 28 länder nu använder detta läkemedel vid substitutionsbehandling, vilket blivit allt vanligare sedan mitten av 1990-talet. Idag får knappt 20% av klienterna i substitutionsbehandling buprenorfin (1), även om dess användning varierar kraftigt mellan länderna.
  press3-lv  
Pieveršot ipašu uzmanibu buprenorfinam, EMCDDA zino, ka 18 no 28 valstim tagad lieto šis zales aizvietošanas terapija, kas ir pieaugoši populara izvele kopš 90. gadu vidus. Šobrid gandriz 20% aizvietošanas terapijas klientu sanem buprenorfinu (1), lai gan ta izmantošana katra valsti ieverojami atškiras.
Dans la partie concernant en particulier la buprénorphine haut dosage, l’OEDT indique que 18 des 28 pays utilisent à l’heure actuelle ce médicament comme traitement de substitution, un choix de plus en plus courant depuis le milieu des années 1990. Aujourd’hui, près de 20% des patients suivant un traitement de substitution reçoivent de la buprénorphine haut dosage (1), bien que son utilisation varie considérablement selon les pays.
Insbesondere bei Buprenorphin stellt die EBDD fest, dass dieses Medikament derzeit in 18 der 28 Länder in der Substitutionstherapie eingesetzt wird und somit seit Mitte der 90er Jahre ein immer gängigeres Mittel darstellt. Heute erhalten fast 20% der Patienten in Substitutionsbehandlung Buprenorphin (1), das in den verschiedenen Ländern allerdings sehr unterschiedlich zum Einsatz kommt.
Volviendo a la buprenorfina, según el OEDT, 18 de los 28 países utilizan actualmente este fármaco en las terapias de sustitución; una opción que ha venido registrando un aumento continuo desde mediados de los 90. Hoy en día, casi un 20% de los pacientes que se someten a una terapia de sustitución reciben buprenorfina (1), si bien su utilización varía considerablemente en función de los países.
In una sezione speciale dedicata ala buprenorfina, l’OEDT rivela che 18 paesi su 28 la utilizzano nelle terapie sostitutive, una scelta sempre più comune dalla metà degli anni Novanta in poi. Oggi, quasi il 20% dei pazienti in terapia sostitutiva viene trattato con buprenorfina (1), benché la sua utilizzazione vari notevolmente da paese a paese.
Numa chamada de atenção especial para a buprenorfina, o OEDT refere que 18 dos 28 países utilizam esta substância no tratamento de substituição, uma opção cada vez mais habitual desde meados dos anos 90. Actualmente, quase 20% dos utentes em tratamento de substituição estão a receber buprenorfina (1) apesar de a sua utilização variar consideravelmente entre os países.
Το ΕΚΠΝΤ, se eιdικό κefάλaιο γιa tη ßουpρeνορfίνη, aνafέρeι όtι 18 apό tις 28 χώρeς χρηsιµοpοιούν pλέον tο fάρµaκο aυtό stη θeρapeίa υpοκatάstasης. H λύsη aυtή eίνaι όλο κaι pιο dιadedοµένη apό ta µέsa tης deκaetίaς tου 90 κaι µetά. Sήµeρa, άνω tου 20% tων atόµων se θeρapeίa υpοκatάstasης λaµßάνουν pλέον ßουpρeνορfίνη (1), paρόλο pου η χρήsη tης dιafέρeι sηµaνtικά µetaξύ tων χωρών.
Bijzondere aandacht wordt besteed aan buprenorfine en het EWDD bericht dat 18 van de 28 landen dit middel gebruiken in substitutiebehandeling, hetgeen in toenemende mate een gangbare keuze is sinds halverwege de jaren 1990. Vandaag de dag krijgt bijna 20% van de cliënten in substitutietherapie buprenorfine (1), al varieert het gebruik ervan aanzienlijk tussen de verschillende landen.
Agentura EMCDDA uvádí, že buprenorfin je pri substitucní lécbe využíván 18 zememi z 28. Od poloviny 90.  let 20. století je cím dál tím více predepisovaným lékem pri substitucní lécbe. V soucasnosti je buprenorfin pri substitucní lécbe predepisován 20 % osob (1), mezi ruznými zememi však existují znacné rozdíly.
Med særligt fokus på buprenorphin rapporterer EONN, at 18 ud af 28 lande nu anvender dette lægemiddel til substitutionsbehandling, et stadig mere almindeligt valg siden midten af 1990’erne. I dag modtager næsten 20% af klienterne i substitutionsbehandling buprenorphin (1), selv om brugen af dette middel varierer betydeligt mellem landene.
Pöörates buprenorfiinile eritähelepanu teatab EMCDDA, et 18 28-st riigist kasutavad seda ravimit asendusravis, tegemist on tõusutrendi näitava valikuga alates1990ndate aastate keskelt. Täna saab 20% asendusravi saavatest klinetidest buprenorfiini (1), olgugi, et selle kasutamine varieerub märkimisväärselt riikide vahel.
Buprenorfiiniin keskittyvässä liiteosassa EMCDDA raportoi, että 28 maasta 18 käyttää sitä nykyään korvaushoidossa. Buprenorfiinin käyttö on yleistynyt 1990-luvun puolivälistä lähtien. Sitä annetaan nyt melkein 20 %:lle korvaushoidon asiakkaista (1), joskin sen käyttö vaihtelee huomattavasti eri maissa.
Különösen a buprenorfinra összpontosítva az EMCDDA arról számol be, hogy a helyettesíto kezeléseknél       a 28 országból 18-ban használják ezt a gyógyszert, amely az 1990-es évek közepe óta egyre gyakoribb alternatíva. Napjainkban a helyettesíto kezelésben részesülo kliensek majdnem 20 %-a kap buprenorfint (1), habár használatának mértéke országonként számottevoen különbözik.
Når det gjelder buprenorfin mer spesifikt, oppgir EONN at 18 av de 28 landene nå bruker dette legemiddelet i substitusjonsbehandlingen, og at det er blitt stadig vanligere siden midten av 1990-tallet. I dag mottar nærmere 20% av alle klientene i substitusjonsbehandling buprenorfin (1), selv om bruken av legemiddelet varierer betraktelig landene imellom.
W dziale specjalnie poswieconym buprenorfinie, EMCDDA podkresla, ze 18 z 28 panstw obecnie stosuje ten srodek w leczeniu substytucyjnym, staje sie on coraz powszechniej stosowana alternatywa od polowy lat 90-tych. Dzisiaj, prawie 20% pacjentów poddanych leczeniu substytucyjnemu otrzymuje obecnie buprenorfine (1)  mimo, ze jej stosowanie waha sie w zaleznosci od kraju.
Axându-se în special pe buprenorfina, OEDT informeaza ca în prezent aceasta substanta este utilizata în terapia de substitutie în 18 tari din 28, reprezentând o optiune terapeutica frecventa înca de la mijlocul anilor 1990. Astazi, aproape 20% dintre clientii tratamentului de substitutie beneficiaza de buprenorfina (1), cu toate ca utilizarea acesteia variaza considerabil de la o tara la alta.
Agentúra EMCDDA uvádza, že, najmä pokial ide o buprenorfín, sa tento liek používa v substitucnej liecbe v súcasnosti v 18 z 28 krajín. Od polovice 90-tych rokov je totiž buprenorfín coraz castejšie užívaným prípravkom. K dnešnému dnu dostáva takmer 20% klientov v substitucnej liecbe buprenorfín (1), aj ked v jeho používaní existujú znacné rozdiely medzi jednotlivými krajinami.
V posebnem poglavju o buprenorfinu EMCDDA poroca, da 18 od 28 držav uporablja to zdravilo pri nadomestnem zdravljenju, od sredine 90-ih let je njegova izbira cedalje bolj obicajna. Dandanes skoraj 20% vseh oseb, vkljucenih v nadomestno zdravljenje prejema buprenorfin (1), ceprav se njegova uporaba med posameznimi državami mocno razlikuje.
I ett särskilt avsnitt om buprenorfin rapporterar ECNN att 18 av 28 länder nu använder detta läkemedel vid substitutionsbehandling, vilket blivit allt vanligare sedan mitten av 1990-talet. Idag får knappt 20% av klienterna i substitutionsbehandling buprenorfin (1), även om dess användning varierar kraftigt mellan länderna.
  Dati par ārstēšanas ...  
Starp tiem narkotiku lietotājiem, kas saņem ārstēšanu, vīriešu skaits ir daudz lielāks par sieviešu skaitu. Lielākais vīriešu pārsvars pār sievietēm ir starp jaunajiem pacientiem, kas vēlas saņemt ārstēšanu no kaņepju lietošanas (4,8 pret 1).
Among drug users in treatment, males far outnumber females. The highest male to female ratios are found among new clients demanding treatment for cannabis use (4.8 to 1). Higher male to female ratios are found in Germany, Cyprus, Hungary and Slovakia and lower ratios in the Czech Republic, Slovenia, Finland and Sweden. These differences between countries may reflect cultural factors or possibly differences in the organisation of treatment services (49).
Parmi les usagers de drogue en traitement, les hommes sont nettement plus nombreux que les femmes. Le ratio homme-femme le plus élevé concerne les nouveaux patients en demande de traitement pour usage de cannabis (4,8 pour 1). Les ratios homme-femme les plus élevés sont observés en Allemagne, à Chypre, en Hongrie et en Slovaquie, et les plus bas en République tchèque, en Slovénie, en Finlande et en Suède. Ces différences entre les pays peuvent être le résultat de facteurs culturels ou d'éventuelles différences dans l'organisation des services de traitement (49).
Der weit überwiegende Teil der in Behandlung befindlichen Drogenkonsumenten ist männlich. Die größte Abweichung zwischen den Anteilen von Männern und Frauen wurde bei Erstpatienten festgestellt, die sich wegen Cannabisabhängigkeit in Therapie begeben (Quotient von 4,8:1). In Deutschland, Zypern, Ungarn und der Slowakei wurden größere und in der Tschechischen Republik, Slowenien, Finnland und Schweden kleinere Quotienten im Verhältnis Männer zu Frauen festgestellt. Diese Abweichungen zwischen den Ländern sind unter Umständen auf kulturelle Faktoren oder mögliche Unterschiede in der Organisation der Behandlungsdienste zurückzuführen (49).
Entre los consumidores de drogas en tratamiento, el número de hombres supera en gran medida al de las mujeres. Los índices hombre-mujer más elevados se hallan entre los nuevos pacientes que solicitan tratamiento por consumo de cannabis (4,8 a 1). La proporción hombre-mujer es más elevada en Alemania, Chipre, Hungría y Eslovaquia y más baja en la República Checa, Eslovenia, Finlandia y Suecia. Estas diferencias entre países pueden reflejar factores culturales o quizá diferencias en la organización de los servicios de tratamiento (49).
Tra i consumatori di droga in terapia il numero dei pazienti di sesso maschile supera quello delle pazienti donna. Il rapporto uomo-donna più alto si riscontra tra i nuovi pazienti che chiedono di essere sottoposti a terapia per il consumo di cannabis (4,8 a 1). I rapporti più alti vengono registrati in Germania, Cipro, Ungheria e Slovenia; quelli più bassi in Repubblica ceca, Slovenia, Finlandia e Svezia. Queste differenze da paese a paese sono il frutto di fattori culturali o di altre possibili differenze nell’organizzazione dei servizi terapeutici (49).
Στους χρήστες ναρκωτικών υπό θεραπεία, οι άνδρες υπερβαίνουν κατά πολύ σε αριθμό τις γυναίκες. Οι υψηλότερες αναλογίες ανδρών-γυναικών παρατηρούνται στα άτομα που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κάνναβη (4,8 προς 1). Οι υψηλότερες αναλογίες ανδρών-γυναικών καταγράφονται στη Γερμανία, την Κύπρο, την Ουγγαρία και τη Σλοβακία, ενώ οι χαμηλότερες στην Τσεχική Δημοκρατία, τη Σλοβενία, τη Φινλανδία και τη Σουηδία. Οι διαφορές μεταξύ των χωρών ενδέχεται να απηχούν πολιτιστικούς παράγοντες ή πιθανώς διαφορές στην οργάνωση των θεραπευτικών υπηρεσιών (49).
Mannen zijn onder drugsgebruikers in behandeling veel sterker vertegenwoordigd dan vrouwen. Het grootste verschil tussen mannen en vrouwen wordt aangetroffen onder nieuwe cliënten die voor cannabisgebruik in behandeling gaan (4,8 : 1). Duitsland, Cyprus, Hongarije en Slowakije kennen grotere verschillen tussen mannen en vrouwen, terwijl in Tsjechië, Slovenië, Finland en Zweden van kleinere verschillen sprake is. De verschillen tussen landen kunnen veroorzaakt worden door culturele factoren, maar zijn mogelijk ook een gevolg van verschillen in de wijze waarop het behandelaanbod is georganiseerd (49).
Mezi uživateli drog, kteří se léčí, počet mužů výrazně převyšuje počet žen. Nejvyšší poměr mužů ku ženám lze nalézt mezi novými klienty, kteří požádali o léčbu v souvislosti s konopím (4,8 : 1). Vyšší poměr mužů k ženám vykazuje Německo, Kypr, Maďarsko a Slovenko, nižší poměr pak Česká republika, Slovinsko, Finsko a Švédsko. Tyto rozdíly mezi zeměmi mohou odrážet kulturní faktory nebo možná rozdíly v organizaci léčebných služeb (49).
Blandt stofbrugere i behandling er der langt flere mænd end kvinder. Den største forskel i forholdet mellem mandlige og kvindelige stofbrugere findes blandt nye klienter, der søger behandling for cannabisbrug (4,8 til 1). Antallet af mænd i forhold til kvinder i behandling er større i Tyskland, Cypern, Ungarn og Slovakiet, mens forskellen er mindre i Tjekkiet, Slovenien, Finland og Sverige. Disse forskelle mellem landene kan afspejle kulturelle faktorer eller eventuelt forskelle i den måde, behandlingstjenesterne er organiseret på (49).
Ravil viibivate uimastitarbijate hulgas on mehi palju rohkem kui naisi. Kõige suuremaid erinevusi meeste ja naiste osakaalus esineb kanepi tõttu ravi taotlevate uute klientide hulgas (4,8:1). Meeste ja naiste osakaalu erinevus on suurem Saksamaal, Küprosel, Ungaris ja Slovakkias ning väiksem Tšehhi Vabariigis, Sloveenias, Soomes ja Rootsis. Need riigiti ilmnevad erinevused võivad peegeldada kultuurilisi faktoreid või siis iseärasusi raviteenuste korraldamises (49).
Hoidossa olevissa huumeidenkäyttäjissä on selkeästi enemmän miehiä kuin naisia. Miesten ja naisten välinen suhdeluku on suurin kannabiksen käytön takia hoitoon hakeutuvien uusien asiakkaiden joukossa (suhdeluku 4,8/1). Korkeimmat suhdeluvut löytyvät Saksasta, Kyprokselta, Unkarista ja Slovakiasta ja alhaisimmat suhdeluvut Tšekistä, Sloveniasta, Suomesta ja Ruotsista. Nämä maiden väliset erot saattavat heijastaa kulttuurisia tekijöitä tai mahdollisesti eroja hoitopalvelujen organisoinnissa (49).
A gyógykezelésben részesülő drogfogyasztók között a férfiak száma messze meghaladja a nőkét. A legnagyobb különbséget az arányok között a kannabiszhasználat miatt gyógykezelésre jelentkező új pácienseknél találjuk (4,8 az 1-hez). A férfi–nő arány Németországban, Cipruson, Magyarországon és Szlovákiában magasabb, Csehországban, Szlovéniában, Finnországban és Svédországban alacsonyabb. Ezek az országok közötti különbségek kulturális tényezőket vagy a kezelőszolgálatok szervezetében lévő esetleges különbségeket is tükrözhetnek(49).
Det er langt flere menn enn kvinner blant alle narkotikabrukere i behandling. Det høyeste forholdet mann:kvinne finnes blant nye klienter som søker behandling for cannabisbruk (4,8:1). De høyeste forholdstallene mann:kvinne finner vi i Tyskland, Kypros, Ungarn og Slovakia og de laveste i Den tsjekkiske republikk, Slovenia, Finland og Sverige. Disse forskjellene landene imellom kan gjenspeile kulturelle faktorer men muligens også forskjeller i organiseringen av behandlingstjenestene (49).
Mężczyźni stanowią znaczną większość w grupie uzależnionych poddawanych leczeniu. Najwyższe poziomy wskaźnika liczby mężczyzn względem liczby kobiet odnotowuje się w grupie nowych pacjentów wymagających leczenia z uzależnienia od pochodnych konopi indyjskich (4,8 do 1). Wyższe poziomy różnic liczebności mężczyzn względem kobiet odnotowuje się w Niemczech, na Cyprze, na Węgrzech i na Słowacji, a niższe w Republice Czeskiej, Słowenii, Finlandii i Szwecji. Te różnice między państwami mogą odzwierciedlać czynniki kulturowe lub ewentualnie różnice w organizacji usług leczniczych (49).
Printre consumatorii de droguri care beneficiază de tratament numărul bărbaţilor îl depăşeşte cu mult pe cel al femeilor. Cel mai mare raport dintre numărul de bărbaţi şi cel de femei se înregistrează în rândul clienţilor noi care solicită tratament pentru dependenţa de canabis (4,8 la 1). Rapoarte mai mari dintre numărul bărbaţilor şi cel al femeilor se înregistrează în Germania, Cipru, Ungaria şi Slovacia, iar mai mici în Republica Cehă, Slovenia, Finlanda şi Suedia. Aceste diferenţe dintre ţări ar putea reflecta factori culturali sau posibile diferenţe la nivelul organizării serviciilor de tratament (49).
Medzi liečenými užívateľmi drog prevládajú s odstupom muži nad ženami. Najvyššie podiely počtu mužov k počtu žien (4,8 : 1) boli zistené medzi novými klientmi žiadajúcimi o liečbu kvôli užívaniu kanabisu. Vyššie podiely mužov k ženám sa zistili v Nemecku, na Cypre, v Maďarsku a na Slovensku, a nižšie v Českej republike, Slovinsku, vo Fínsku a Švédsku. Tieto rozdiely medzi krajinami pravdepodobne odzrkadľujú kultúrne faktory alebo možno rozdiely v organizácii liečebnej služby (49).
Med uživalci drog, ki se zdravijo, število moških precej presega število žensk. Najvišja razmerja med moškimi in ženskami lahko najdemo med novimi osebami, ki po zdravljenju povprašujejo zaradi uživanja konoplje (4,8 proti 1). Najvišja razmerja med moškimi in ženskami najdemo v Nemčiji, na Cipru, Madžarskem in Slovaškem, najnižja pa na Češkem, v Sloveniji, na Finskem in Švedskem. Te razlike med državami lahko odražajo kulturne dejavnike ali možne razlike v organiziranosti zdravstvenih služb (49).
Bland personer som genomgår missbruksbehandling är antalet män betydligt högre än antalet kvinnor. Förhållandet män-kvinnor är störst bland nya klienter som söker behandling för cannabismissbruk (4,8:1). Skillnaderna är större i Tyskland, Cypern, Ungern och Slovakien, och mindre i Tjeckien, Slovenien, Finland och Sverige. Att situationen skiftar mellan olika länder kan bero på kulturella faktorer eller möjligen på skillnader i organisationen av missbrukarvården(49).
  Ar narkotiku lietoÅ¡anu...  
Lielākā daļa narkotiku lietotāju, kuri pārdozē, ir vīrieši, kas veido 60–100 % no visiem gadījumiem, un lielākajā daļā valstu šī proporcija ir robežās no 75 līdz 90%. Lielākā daļa pārdozēšanas upuru ir 20 līdz 30 gadus veci cilveki, vidējais vecums ir no 22 līdz 45 gadiem.
The majority of drug users who overdose are men, accounting for 60–100 % of cases, and in most countries the proportion ranges between 75 and 90 %. Most overdose victims are in their 20s or 30s, with a mean age in the mid-30s (range 22–45 years). The mean age is lowest in several of the new Member States (Estonia, Latvia, Lithuania) and Romania, in many of which the proportion of overdose victims younger than 25 years is relatively high, which may reflect a younger heroin-using population in these countries (150).
La majorité des victimes de surdose sont des hommes, dans 60 à 100 % des cas, et dans la plupart des pays, le pourcentage varie entre 75 et 90 %. La plupart des victimes de surdose sont âgées d'une vingtaine ou d'une trentaine d'années, l'âge moyen se situant aux alentours de 35 ans (fourchette comprise entre 22 et 45 ans). L'âge moyen le plus bas est observé dans plusieurs nouveaux États membres (Estonie, Lettonie, Lituanie) et Roumanie, où la proportion de victimes de surdose de moins de 25 ans est relativement élevée, ce qui peut refléter l'existence d'une population de consommateurs d'héroïne plus jeune dans ces pays (150).
Am häufigsten werden Überdosen von männlichen Drogenkonsumenten eingenommen: In 60 % bis 100 % der Fälle sind Männer betroffen, wobei dieser Anteil in den meisten Ländern zwischen 75 % und 90 % liegt. Die meisten Opfer einer Überdosis stehen im Alter zwischen 20 und 40 Jahren, wobei das Durchschnittsalter bei Mitte 30 liegt (die Spanne reicht von 22 bis 45 Jahren). Das niedrigste Durchschnittsalter wird aus den neuen Mitgliedstaaten (Estland, Lettland und Litauen) gemeldet. In vielen dieser Länder ist der Anteil der Opfer einer Überdosis im Alter von unter 25 Jahren relativ hoch, was darauf schließen lässt, dass die Heroinkonsumenten in diesen Ländern im Durchschnitt jünger sind (150).
La mayoría de drogodependientes que mueren por sobredosis son hombres, que representan del 60% al 100 % de los casos, y en la mayoría de países el porcentaje oscila entre un 75 % y un 90 %. La mayoría de víctimas de sobredosis tiene entre 20 y 30 años, con una media de edad situada en la treintena (de 22 a 45 años). En varios de los nuevos Estados miembros (Estonia, Letonia, Lituania) y Rumanía, la media de edad es la más baja, y en muchos de ellos el porcentaje de víctimas por sobredosis que tienen menos de 25 años es relativamente elevado, lo cual puede ser reflejo de la existencia de una población consumidora de heroína más joven en estos países (150).
La maggior parte dei consumatori di droga che muoiono per overdose è di sesso maschile (60-100% dei casi) e nella maggioranza dei paesi la proporzione è compresa nell’intervallo 75-90%. Il più delle vittime per overdose ha vent’anni o trent’anni; l’età media è di 35 anni (intervallo: 22-45 anni). L’età media è più bassa in alcuni nuovi Stati membri (Estonia, Lettonia, Lituania) e Romania, in molti dei quali la percentuale di vittime da overdose con meno di 25 anni è relativamente alta, il che induce a concludere per un popolazione di consumatori di eroina più giovane in questi paesi (150).
Η πλειονότητα των χρηστών ναρκωτικών που πεθαίνουν λόγω υπερβολικής δόσης είναι άνδρες (αντιπροσωπεύουν 60–100 % των περιπτώσεων), και στις περισσότερες χώρες το ποσοστό κυμαίνεται μεταξύ 75 και 90 %. Τα περισσότερα θύματα υπερβολικής χρήσης ναρκωτικών βρίσκονται στην τρίτη ή την τέταρτη δεκαετία της ζωής τους, και ο μέσος όρος ηλικίας είναι το μέσον της τέταρτης δεκαετίας (φάσμα 22–45 ετών). Ο μέσος όρος ηλικίας είναι χαμηλότερος σε αρκετά από τα νέα κράτη μέλη (Εσθονία, Λεττονία, Λιθουανία) και Ρουμανία, σε πολλά εκ των οποίων το ποσοστό των θυμάτων υπερβολικής δόσης ναρκωτικών ηλικίας κάτω των 25 ετών είναι σχετικά υψηλό, γεγονός που ενδέχεται να απηχεί την ύπαρξη ενός νεαρότερου πληθυσμού χρηστών ηρωίνης στις χώρες αυτές (150).
De meeste slachtoffers van overdoses zijn mannen (60-100%) en in de meeste landen varieert dat percentage tussen de 75 en 90%. Meestal gaat het om mensen van in de twintig of dertig, met een gemiddelde leeftijd van midden-dertig (met een spreiding tussen de 22 en 45 jaar). Die gemiddelde leeftijd is het laagst in sommige nieuwe lidstaten (Estland, Letland, Litouwen) en Roemenië, waar het percentage slachtoffers als gevolg van overdoses dat jonger dan 25 jaar is, relatief hoog is. Dat zou een gevolg kunnen zijn van het feit dat de populatie die in deze landen heroïne gebruikt, jonger is (150).
Většina uživatelů drog, u kterých dojde k předávkování, jsou muži, kteří představují 60–100 % případů. Ve většině zemí se jejich podíl pohybuje mezi 75 a 90 %. Většina obětí předávkování jsou osoby ve věku nad dvacet a nad třicet let, přičemž průměrný věk je kolem 35 (rozpětí 22–45 let). Střední věk je nejnižší v několika nových členských státech (Estonsko, Lotyšsko, Litva) a Rumunsko, v mnohých z nichž je podíl obětí předávkování mladších než 25 let relativně vysoký, což může naznačovat, že v těchto zemích užívá heroin mladší populace (150).
Størsteparten af de stofbrugere, der får en overdosis, er mænd, som tegner sig for 60–100 % af tilfældene, og i de fleste lande ligger andelen mellem 75 og 90 %. De fleste ofre for overdoser er i 20'erne eller 30'erne, med en gennemsnitsalder i midten af 30'erne (22–45 år). Gennemsnitsalderen er lavest i flere af de nye medlemsstater (Estland, Letland, Litauen) og Rumænien, hvor andelen af ofre for overdoser under 25 år er forholdsvis høj, hvilket kan være et udtryk for yngre heroinbrugere i disse lande (150).
Suurem osa üledoosi võtvaist uimastitarbijatest on mehed, kokku 60–100% juhtudest, enamikus riikides on meeste osakaal 75–90%. Enamik üledoosi ohvritest on 20ndates või 30ndates eluaastates ja nende keskmine vanus on 35 aasta ümber (skaalal 22–45 aastat). Keskmine vanus on kõige väiksem mitmes uues liikmesriigis (Eestis, Lätis, Leedus) ja Rumeenias, paljudes nendest riikidest on alla 25aastaste üledoosi ohvrite osakaal suhteliselt kõrge, mis võib tähendada, et nendes riikides on heroiini tarbiv elanikkonna osa noorem (150).
Suurin osa yliannostukseen kuolleista huumeidenkäyttäjistä on miehiä, joiden osuus kaikista tapauksista on 60–100 prosenttia, ja useimmissa maissa heidän osuutensa vaihtelee 75:stä 90 prosenttiin. Useimmat yliannostuksen uhrit ovat 20–40‑vuotiaita, ja heidän keski-ikänsä on noin 35 (vaihteluväli 22–45 vuotta). Keski-ikä on alhaisin useissa uusissa jäsenvaltioissa (Viro, Latvia, Liettua) ja Romania, joista monessa alle 25‑vuotiaiden yliannostuksen uhrien osuus on melko korkea, mikä saattaa viitata siihen, että heroiinin käyttäjät ovat näissä maissa nuorempia kuin muualla (150).
A túladagoló kábítószer-használók többsége férfi, az esetek 60–100%-ában, de a legtöbb országban a férfiak aránya 75 és 90% közötti tartományban van. A túladagolásos áldozatok többnyire húszas-harmincas éveikben járnak, átlagéletkoruk a harmincas évek közepére tehető (a sáv 22–45 év). A legalacsonyabb átlagéletkorokat több új tagállamban tapasztalták (Észtország, Lettország, Litvánia) és Románia, közülük sokban ugyanis viszonylag nagy arányban fordulnak elő a 25 évesnél fiatalabb túladagolásos áldozatok, ami ezen országok fiatalabb heroinhasználó populációját tükrözheti(150).
Flertallet av narkotikabrukere som tar overdose, er menn, som står for 60-100 % av tilfellene, i de fleste landene mellom 75 % og 90 %. De fleste overdoseofre er i 20- eller 30-årene, med en gjennomsnittsalder i midten av 30-årene (spredning 22-45 år). Gjennomsnittsalderen er lavest i en del av de nye medlemsstatene (Estland, Latvia, Litauen) og Romania, og i mange av disse landene er andelen overdoseofre under 25 år relativt høy, noe som kan gjenspeile en yngre heroinbrukende populasjon i disse landene (150).
Większość osób przedawkowujących narkotyki to mężczyźni. Stanowią oni od 60% do 100% przypadków, a dla większości państw ich odsetek znajduje się w przedziale od 75% do 90%. Większość ofiar przedawkowania to osoby w wieku od 20 do ok. 40 lat, średnia wieku dla nich wynosi ok. 35 lat (przedział od 22 do 45 lat). Poziom średniego wieku jest najniższy w kilku nowych Państwach Członkowskich (Estonia, Łotwa, Litwa) i Rumunia, w wielu z nich relatywnie wysoki jest odsetek ofiar przedawkowania w wieku poniżej 25 lat, co może wskazywać na młodszą populację osób zażywających heroinę w tych państwach (150).
Majoritatea consumatorilor de droguri care iau supradoze sunt bărbaţi, aceştia reprezentând 60–100 % din cazuri, iar în majoritatea ţărilor proporţia se situează între 75 şi 90 %. Majoritatea victimelor supradozelor au între 20 şi 30 de ani, cu o vârstă medie de 30 de ani (interval 22–45 ani). Această vârstă medie atinge nivelul cel mai scăzut în câteva dintre noile state membre (Estonia, Letonia, Lituania) şi România, în multe din acestea proporţia de victime ale supradozelor cu vârste sub 25 de ani fiind relativ mare, ceea ce poate sugera faptul că populaţia consumatoare de heroină din aceste ţări este mai tânără (150).
Väčšina užívateľov drog, ktorí sa predávkovali, sú muži, ktorí tvoria 60 až 100 % všetkých prípadov a vo väčšine krajín 75 až 90 %. Väčšina obetí predávkovania boli dvadsiatnici alebo tridsiatnici s priemerným vekom okolo 35 rokov (v rozpätí 22 až 45 rokov). Najnižší priemerný vek je v niekoľkých nových členských štátoch (Estónsku, Lotyšsku, Litve a Rumunsku), vo viacerých z nich je relatívne vysoký podiel obetí predávkovania mladších ako 25 rokov, čo môže svedčiť o mladšej populácii užívateľov heroínu v týchto krajinách (150).
Večina žrtev zaradi prevelikega odmerka drog so moški, ki predstavljajo 60–100 % primerov, v večini držav pa se delež giblje med 75 in 90 %. Večina žrtev zaradi prevelikega odmerka je stara od dvajset do štirideset let, s povprečno starostjo v srednjih tridesetih letih (v razponu od 22 do 45 let). Povprečna starost je najnižja v več novih državah članicah (Estoniji, Latviji, Litvi) in Romuniji, v katerih je delež žrtev zaradi prevelikega odmerka, mlajših od 25 let, sorazmerno visok, kar lahko odraža mlajšo prebivalstvo, ki uživa heroin, v teh državah (150).
Majoriteten av de narkotikamissbrukare som tar överdoser är män och utgör 60–100 % av fallen och i de flesta länder är andelen mellan 75 och 90 %. De flesta som dör av överdoser är i åldern 20–40 och medelåldern ligger mellan 30 och 40 (intervallet 22–45 år). Medelåldern är lägst i flera av de nya medlemsstaterna (Estland, Lettland, Litauen) och Rumänien. I flera av dessa länder är andelen överdoser bland personer som är yngre än 25 är relativt hög, vilket kan tyda på att heroinmissbrukarna är yngre i dessa länder(150).
  Ievada piezÄ«me  
Šis gada ziņojums ir sagatavots, pamatojoties uz informāciju, ko valsts ziņojuma veidā EMCDDA iesniegušas ES dalībvalstis un kandidātvalstis, un Norvēģija (līdzdarbojas EMCDDA darbā kopš 2001. gada). Šajā ziņojumā ietvertie statistikas dati attiecas uz 2003.
This annual report is based on information provided to the EMCDDA by the EU Member States and candidate countries and Norway (participating in the work of the EMCDDA since 2001) in the form of a national report. The statistical data reported here relate to the year 2003 (or the last year available). Graphics and tables in this report may reflect a subset of EU countries: the selection is made on the basis of those countries from which data are available for the period of interest.
Le présent rapport annuel est basé sur les informations fournies à l’OEDT par les Etats membres de l’Union européenne, les pays candidats et la Norvège (qui participe aux activités de l’OEDT depuis 2001) sous la forme de rapports nationaux. Les données statistiques publiées dans cette édition du rapport concernent l’année 2003 (ou la dernière année disponible). Il est possible que les grahiques et les tableaux ne reflètent que la situation d’un sous-ensemble de pays de l’Union européenne: la sélection a été effectuée sur la base des pays concernant lesquels des données sont disponibles pour la période qui nous intéresse.
Der Jahresbericht beruht auf Informationen, die der EBDD von den EU-Mitgliedstaaten, den Kandidatenländern und von Norwegen (das seit 2001 an der Arbeit der EBDD beteiligt ist) in Form nationaler Berichte zur Verfügung gestellt wurden. Die hier veröffentlichten statistischen Angaben beziehen sich auf das Jahr 2003 (oder das letzte Jahr, für das Daten vorlagen). Die Grafiken und Tabellen in diesem Bericht beziehen sich in einigen Fällen nur auf einen Teil der EU-Länder: Die Auswahl erfolgte auf der Grundlage der Länder, die für den Bezugszeitraum Daten zur Verfügung gestellt haben.
El presente Informe Anual se basa en la información facilitada al OEDT por los Estados miembros de la UE y los países candidatos, así como Noruega (que participa en las actividades del OEDT desde 2001), en forma de informes nacionales. Los datos estadísticos que aquí presentamos se refieren al año 2003 (o al último año para el que se dispone de datos). A veces, los gráficos y los cuadros se refieren sólo a un subgrupo de países de la Unión Europea: la selección se efectúa eligiendo aquellos países que cuentan con datos para el período de interés.
La presente relazione annuale si fonda sulle informazioni fornite all’OEDT dagli Stati membri, dai paesi candidati all’adesione e dalla Norvegia (che partecipa ai lavori dell’OEDT sin dal 2001) sotto forma di relazioni nazionali. I dati statistici ivi riportati si riferiscono al 2003 (o all’ultimo anno disponibile). I grafici e le tabelle della relazione possono riferirsi a un gruppo ristretto di paesi dell’UE: la selezione viene fatta in base ai paesi sui quali sono disponibili informazioni per il periodo di riferimento.
O presente relatório anual baseia-se em informação fornecida ao OEDT pelos Estados‑Membros da UE, os países candidatos e a Noruega (que participa no trabalho do OEDT desde 2001) através dos respectivos relatórios nacionais. Os dados estatísticos aqui incluídos referem-se ao ano de 2003 (ou ao último ano disponível). Os gráficos e quadros incluídos no presente relatório podem reflectir a situação existente num subconjunto de países europeus: a selecção é efectuada com base nos países que dispõem de dados em relação ao período em causa.
Η ετήσια έκθεση βασίζεται σε πληροφορίες που παρέχουν στο ΕΚΠΝΤ τα κράτη μέλη της ΕΕ και οι υποψήφιες χώρες και η Νορβηγία (η οποία συμμετέχει στο έργο του ΕΚΠΝΤ από το 2001) μέσω των εθνικών εκθέσεων που εκπονούν. Τα στατιστικά στοιχεία που αναφέρονται σε αυτήν αφορούν το έτος 2003 (ή το τελευταίο έτος για το οποίο υπάρχουν διαθέσιμα στοιχεία). Οι γραφικές παραστάσεις και οι πίνακες που περιέχονται στην έκθεση ενδέχεται να αφορούν ένα υποσύνολο χωρών της ΕΕ: η επιλογή γίνεται με βάση τις χώρες εκείνες για τις οποίες υπάρχουν διαθέσιμα στοιχεία για την υπό εξέταση περίοδο.
Dit jaarverslag is gebaseerd op informatie die de lidstaten van de EU, alsmede de kandidaat-lidstaten en Noorwegen (dit land neemt sinds 2001 deel aan de activiteiten van het EWDD) in de vorm van nationale verslagen aan het EWDD verstrekken. De statistische gegevens in dit jaarverslag hebben betrekking op 2003 (of het meest recente jaar waarover informatie beschikbaar is). De grafieken en tabellen in dit verslag hoeven niet altijd een weerspiegeling van de situatie in alle EU-lidstaten te zijn: selectie vindt plaats op basis van de landen die gegevens over de desbetreffende periode beschikbaar hebben.
Tato výroční zpráva vychází z informací, které EMCDDA poskytly členské státy EU, kandidátské země a Norsko (jež se na činnosti EMCDDA podílí od roku 2001) v podobě národních zpráv. Zde uváděné statistické údaje se vztahují k roku 2003 (nebo k poslednímu roku, za který byly k dispozici). Grafy a tabulky obsažené v této zprávě se mohou týkat podskupiny zemí EU: výběr je proveden na základě zemí, z nichž jsou k dispozici údaje pro příslušné období.
Årsberetningen er baseret på oplysninger, som EONN har modtaget fra EU-medlemsstaterne, kandidatlandene og Norge (der har deltaget i EONN's arbejde siden 2001) i form af nationale rapporter. De her anvendte statistiske data vedrører 2003 (eller det seneste år, for hvilket der foreligger data). Grafikker og tabeller i denne beretning kan afspejle en delmængde af EU-lande: udvælgelsen er foretaget på grundlag af de lande, for hvilke der foreligger data i den pågældende periode.
Käesolev aastaaruanne on koostatud teabe põhjal, mis on EMCDDA-le esitatud Euroopa Liidu liikmesriikide, kandidaatriikide ja Norra (osaleb järelevalvekeskuse töös alates 2001. aastast) riiklike aruannetena. Käesolevas aastaaruandes on kasutatud 2003. aasta (või viimase aasta, mille kohta andmed olid kättesaadavad) statistilisi andmeid. Käesoleva aruande graafikud ja tabelid kajastavad mitmete ELi liikmesriikide andmeid: valik on tehtud nendest riikidest, mille kohta on olemas andmed uuritavast ajavahemikust.
Tämä vuosiraportti perustuu tietoihin, joita seurantakeskus on saanut EU:n jäsenvaltioilta, jäsenehdokasmailta ja Norjalta (joka on osallistunut seurantakeskuksen työhön vuodesta 2001) kansallisen raportin muodossa. Tässä esitetyt tilastotiedot koskevat vuotta 2003 (tai viimeisintä vuotta, jolta tietoja on saatavissa). Raportin graafiset esitykset ja taulukot saattavat kuvata vain joidenkin EU-maiden tilannetta: ne on valittu sillä perusteella, mistä maista tietoja on saatavissa kyseiseltä ajanjaksolta.
Ez az éves jelentés az Európai Unió tagállamai, a tagjelölt országok és Norvégia (amely 2001 óta vesz részt az EMCDDA munkájában) részéről az EMCDDA számára országjelentés formájában rendelkezésre bocsátott információkon alapul. Az itt közölt statisztikai adatok a 2003. évre (illetve az utolsó rendelkezésre álló évre) vonatkoznak. A jelentésben szereplő ábrák és táblázatok olykor csak az EU-országok egy alcsoportjára vonatkoznak; a kiválasztás ilyen esetben a tárgyalt időszakra vonatkozó adatok elérhetősége alapján történik.
Årsrapporten er utarbeidet på grunnlag av de nasjonale rapportene EONN har mottatt fra EUs medlemsstater, søkerlandene og Norge (som har deltatt i EONNs arbeid siden 2001). De statistiske dataene som presenteres her, gjelder for år 2003 (eventuelt siste år med tilgjengelige data). Grafiske framstillinger og tabeller i rapporten kan vise til undersett av EU-land. Utvalget er gjort på grunnlag av de landene som har data tilgjengelig for den aktuelle perioden.
Niniejsze sprawozdanie roczne powstało w oparciu o informacje udostępnione EMCDDA przez Państwa Członkowskie UE, kraje kandydujące oraz Norwegię (biorącą udział w pracach EMCDDA od 2001 r.) w postaci sprawozdania krajowego. Przedstawione tutaj dane statystyczne dotyczą roku 2003 (lub ostatniego roku, dla którego dostępne są dane). Informacje graficzne i tabele zawarte w niniejszym sprawozdaniu mogą odnosić się jedynie do określonej grupy państw UE. Wybór dokonywany jest spośród państw, z których dostępne są informacje za dany okres.
Prezentul raport anual se bazează pe informaţiile furnizate agenţiei OEDT de statele membre, ţările candidate şi Norvegia (care participă la activitatea OEDT din 2001), sub forma de rapoarte naţionale. Datele statistice prezentate în raport se referă la anul 2003 (sau la cel mai recent an pentru care sunt disponibile informaţii). Este posibil ca graficele şi tabelele din prezentul raport să ilustreze doar situaţia din anumite ţări UE, selectate pe baza disponibilităţii datelor pe perioada relevantă.
Táto výročná správa vychádza z informácií, ktoré vo forme národných správ poskytli EMCDDA členské štáty EÚ, kandidátske krajiny a Nórsko (ktoré sa zúčastňuje na práci EMCDDA od roku 2001). Uvádzané štatistické údaje sa vzťahujú na rok 2003 (alebo na posledný rok, za ktorý boli k dispozícii). Grafy a tabuľky v tejto správe môžu niekedy zobrazovať podmnožinu štátov EÚ: výber sa robil na základe krajín, ktoré za sledované obdobie poskytli údaje.
Pričujoče letno poročilo temelji na podatkih, ki so jih v obliki nacionalnih poročil Centru poslale države članice EU, države kandidatke in Norveška (ki sodeluje pri delu Centra od leta 2001). Vsi tukaj uporabljeni statistični podatki se nanašajo na leto 2003 (ali na zadnje razpoložljivo leto). Grafični prikazi in tabele v tem poročilu lahko odražajo podskupino držav članic EU: izbor je narejen na podlagi tistih držav, katerih podatki so na voljo za zadevno obdobje.
Årsrapporten bygger på den information som ECNN har fått i form av nationella rapporter från EU-medlemsstaterna, kandidatländerna och Norge (som har deltagit i ECNN:s arbete sedan 2001). Den statistik som redovisas avser 2003 (eller det senaste år för vilket uppgifter finns tillgängliga). Diagram och tabeller kan avse en delgrupp av EU-länderna: urvalet har gjorts utifrån för vilka länder det funnits tillgängliga uppgifter för den berörda perioden.
  Ar narkotiku lietoÅ¡anu...  
(146)  Šī ir definīcija, par kuru ir vienojusies EMCDDA nacionālo ekspertu grupa: skatīt metodoloģijas piezīmes “Ar narkotikām saistītās nāves EMCDDA definīcija “ 2005. gada statistikas biļetenā un DRD standarta protokolā, versija 3.0. Lielākajā daļā valstu ir nacionālās šādu gadījumu definīcijas, kas šobrīd ir vienādas ar EMCDDA definīciju vai relatīvi līdzīgas, kaut gan dažas valstis šeit iekļauj gadījumus, ko izraisījušas psihoaktīvās zāles, kā arī nāves gadījumus, ko nav izraisījusi pārdozēšana, pārsvarā ierobežotā proporcijā (skatīt “Nacionālās definīcijas par nāves gadījumiem, kas saistīti ar narkotikām” 2005. gada statistikas biļetenā).
(146)  This is the definition agreed by the EMCDDA group of national experts: see methodological notes ‘Drug-related death EMCDDA definition’ in the 2005 statistical bulletin and DRD Standard protocol, version 3.0. Most countries have national case definitions that at present are the same as the EMCDDA or relatively similar, although some countries include cases due to psychoactive medicines or non-overdose deaths, generally as a limited proportion (see ‘National definitions of drug-related deaths’ in the 2005 statistical bulletin’).
(146)  Il s'agit de la définition adoptée par le groupe d'experts nationaux de l'OEDT: voir notes méthodologiques «Drug-related death EMCDDA definition» [Définition OEDT des décès liés à la drogue] dans le bulletin statistique 2005 et DRD Standard protocol, version 3.0. La plupart des pays utilisent des définitions nationales qui sont actuellement identiques ou très similaires à celle de l'OEDT, bien que quelques pays incluent des décès dus à des médicaments psychoactifs ou des décès qui ne sont pas provoqués par une surdose, généralement de manière limitée (voir «National definitions of drug-related deaths» dans le bulletin statistique 2005).
(146) Dies ist die von der nationalen Expertengruppe der EBDD vereinbarte Definition. Siehe auch die methodischen Anmerkungen „Drug-related death EMCDDA definition“ [EBDD-Definition der drogenbedingten Todesfälle] im Statistical Bulletin 2005 und das „DRD Standard protocol, version 3.0“ [DRD-Standardprotokoll, Version 3.0]. In den meisten Ländern gibt es nationale Falldefinitionen, die derzeit mit der Definition der EBDD übereinstimmen oder ihr weitgehend entsprechen. Allerdings werden in einigen Ländern auch Fälle einbezogen, die auf psychoaktive Arzneimittel zurückzuführen sind oder nicht durch eine Überdosierung verursacht wurden (siehe „National definitions of drug-related deaths“ [Nationale Definitionen drogenbedingter Todesfälle] im Statistical Bulletin 2005), wobei diese in der Regel einen begrenzten Teil der Todesfälle darstellen.
(146)  Esta es la definición acordada por el grupo de expertos nacionales del OEDT: véanse las notas metodológicas «Muertes relacionadas con las drogas – Definición del OEDT» del boletín estadístico de 2005 y el «Protocolo del OEDT para las muertes relacionadas con las drogas», versión 3.0. Casi todos los países disponen de definiciones nacionales, que actualmente son idénticas o relativamente parecidas a las del OEDT, aunque algunos países incluyen casos de muertes debidas a medicamentos psicoactivos o muertes no producidas por sobredosis, por lo general en un porcentaje limitado (véase el apartado de «Definiciones nacionales de muertes relacionadas con las drogas» del boletín estadístico de 2005).
(146)  Questa è la definizione concordata dal gruppo di esperti nazionali dell’OEDT: cfr. le note metodologiche “Definizione dell’OEDT di decesso correlato al consumo di stupefacenti” nel bollettino statistico 2005 e DRD-Standard, version 3.0 (Protocollo standard sui decessi correlati al consumo di stupefacenti, versione 3.0). La maggior parte dei paesi possiede definizioni nazionali dei casi, che al momento corrispondono o sono relativamente simili alla definizione dell’OEDT, sebbene alcuni paesi comprendano casi dovuti a farmaci psicoattivi o a decessi non provocati da overdose, generalmente in proporzione limitata (cfr. “Definizioni nazionali di decessi correlati al consumo di stupefacenti” nel bollettino statistico 2005).
(146)  Trata-se de uma definição acordada pelo grupo de peritos nacionais do OEDT. Ver notas metodológicas “Definição de morte relacionada com o consumo de drogas do OEDT” no Boletim Estatístico de 2005 e DRD Standard protocol, versão 3.0. A maioria dos países possui definições nacionais que, actualmente, são idênticas à do OEDT, ou relativamente semelhantes, embora alguns deles incluam casos devidos a medicamentos psicoactivos ou mortes não causadas por overdose, geralmente em percentagem reduzida (ver “Definições nacionais de morte relacionada com o consumo de droga” no Boletim Estatístico de 2005).
(146)  Στον ορισμό αυτό έχει συμφωνήσει η ομάδα εθνικών εμπειρογνωμόνων του ΕΚΠΝΤ: βλέπε μεθοδολογικές σημειώσεις «Συνδεόμενοι με τα ναρκωτικά θάνατοι - ορισμός ΕΚΠΝΤ» στο Δελτίο στατιστικών στοιχείων 2005 και πρωτόκολλο του ΕΚΠΝΤ για τους συνδεόμενους με τα ναρκωτικά θανάτους έκδοση 3.0. Οι περισσότερες χώρες διαθέτουν εθνικούς ορισμούς, οι οποίοι επί του παρόντος είναι όμοιοι ή παρεμφερείς με εκείνον του ΕΚΠΝΤ, μολονότι ορισμένες χώρες λαμβάνουν υπόψη και περιπτώσεις που οφείλονται σε ψυχοδραστικά φάρμακα ή θανάτους που δεν οφείλονται σε υπερβολική δόση, συνήθως σε μικρό ποσοστό (βλέπε «Εθνικοί ορισμοί των συνδεόμενων με τα ναρκωτικά θανάτων» στο Δελτίο στατιστικών στοιχείων 2005).
(146)  Dit is de definitie zoals overeengekomen door de EWDD-groep van nationale deskundigen: Zie de methodologische opmerkingen “Drug-related death EMCDDA definition” in het Statistical Bulletin 2005 en het DRD-standaardprotocol, versie 3.0. De meeste landen hanteren nu nationale definities die (vrijwel) overeenkomen met die van het EWDD, hoewel sommige landen ook sterfgevallen als gevolg van psychoactieve geneesmiddelen meetellen en sterfgevallen die niet het gevolg zijn van een overdosis, maar over het algemeen betreft dit slechts een beperkt percentage (zie “National definitions of drug-related deaths” in het Statistical Bulletin 2005).
(146)  Toto je definice schválená skupinou národních expertů EMCDDA: viz metodické poznámky „Drug-related death EMCDDA definition“ (Definice EMCDDA úmrtí souvisejících s drogami“) ve Statistickém věstníku 2005 a DRD Standard protocol, version 3.0 (Standardní protokol DRD, verze 3.0). Většina zemí má národní případové definice, které jsou v současnosti stejné jako definice EMCDDA nebo poměrně obdobné, ačkoli některé země zahrnují případy vzhledem k úmrtím na psychoaktivní léky nebo na nepředávkování, obecně jako omezený podíl (viz „National definitions of drug-related deaths“ („Národní definice úmrtí souvisejících s drogami“) ve Statistickém věstníku 2005).
(146)  Dette er den definition, som EONN's gruppe af nationale eksperter har lagt sig fast på: se metodebeskrivelsen vedrørende 'Drug-related death EMCDDA definition' (Narkotikarelaterede dødsfald – EONN-definition) i Statistical bulletin 2005 og protokollen DRD Standard, version 3.0. De fleste lande har nationale definitioner, som for øjeblikket er de samme eller stort set de samme som EONN's definition, selv om nogle lande medtager tilfælde, som er forårsaget af psykoaktive lægemidler, eller dødsfald, som ikke er forårsaget af overdoser, generelt som en begrænset andel (se 'National definitions of drug-related deaths' (Nationale definitioner af narkotikarelaterede dødsfald) i Statistical bulletin 2005).
(146)  Selles definitsioonis leppisid kokku Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa Järelevalvekeskuse riiklikud eksperdid: vaata metodoloogilisi märkusi „Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa Järelevalvekeskuse narkootikumidega seotud surmade definitsioon” 2005. aasta statistikabülletäänis ja DRD standardprotokollis, versioon 3.0. Enamikus riikides on olemas siseriiklikud juhtumidefinitsioonid, mis praegu on kattuvad Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa Järelevalvekeskuse definitsiooniga või suhtelised sarnased, kuid mõnedes riikides hõlmab see ka psühhoaktiivsete ravimitega seotud või mitte üledoosist põhjustatud surmasid, ehkki nende osakaal on üldiselt piiratud (vaata „Narkootikumidega seotud surmade siseriiklikud definitsioonid” 2005. aasta statistikabülletäänis.).
(146)  Tämä on EMCDDA:n kansallisten asiantuntijoiden ryhmän sopima määritelmä, ks. metodologiset huomautukset "Drug-related death EMCDDA definition" vuoden 2005 Tilastotiedotteessa ja "DRD Standard protocol, version 3.0". Useimmissa maissa on kansallinen määritelmä, joka on sama tai samankaltainen kuin EMCDDA:n määritelmä, joskin jotkin maat sisällyttävät huumekuolemiin sellaiset kuolemat, jotka aiheutuvat psykoaktiivisista lääkkeistä tai joihin ei liity yliannostusta ja jotka muodostavat yleensä vain pienen osan kaikista huumekuolemista (ks. "National definitions of drug-related deaths" vuoden 2005 Tilastotiedotteessa).
(146)  Ez az EMCDDA nemzeti szakértőkből álló csoportja által elfogadott definíció: a módszertani megjegyzéseket ld. „A kábítószerrel összefüggő haláleset EMCDDA-definícióját” a 2005. évi statisztikai értesítőben és a DRD Standard protokoll, 3.0 változat. A legtöbb ország rendelkezik saját esetmeghatározással, amelyek jelenleg megegyeznek vagy nagyjából megegyeznek az EMCDDA definícióival, bár néhány ország a pszichoaktív gyógyszerek miatt, illetve a nem túladagolás miatt bekövetkezett haláleseteket is beszámítja, általában korlátozott mértékben (ld. a „A kábítószerrel összefüggő halálesetek nemzeti meghatározásai” a 2005. évi statisztikai értesítőben).
(146)  Denne definisjonen ble vedtatt av EONNs gruppe av nasjonale eksperter: se metodeopplysninger om ”Narkotikarelaterte dødsfall – EONNs definisjon” i Statistiske opplysninger 2005 og Narkotikarelaterte dødsfall, Standardprotokoll, versjon 3.0. De fleste land har nasjonale definisjoner som pr. i dag er lik eller relativt lik EONNs, selv om enkelte land inkluderer tilfeller som skyldes psykoaktive legemidler eller ikke-overdose-dødsfall, vanligvis som en begrenset andel (se ”Nasjonale definisjoner på narkotikarelaterte dødsfall” i Statistiske opplysninger 2005).
(146)  Jest to definicja uzgodniona przez grupę ekspertów krajowych EMCDDA: patrz uwagi metodologiczne „Definicja EMCDDA dla zgonu związanego z zażywaniem narkotyków” w Biuletynie Statystycznym na rok 2005 oraz Protokół Standardu DRD, wersja 3.0. Krajowe definicje przypadku istniejące w wielu państwach są obecnie takie same jak definicja EMCDDA lub stosunkowo do niej podobne, choć niektóre państwa ujmują przypadki spowodowane lekami psychoaktywnymi lub zgony inne niż z przedawkowania, zazwyczaj jednak jest to ograniczona liczba (patrz „Krajowe definicje dla zgonów związanych z zażywaniem narkotyków” w Biuletynie Statystycznym na rok 2005).
(146) Aceasta este definiţia aprobată de grupul de experţi naţionali al OEDT: vezi notele metodologice „Drug-related death EMCDDA definition” (Definiţia OEDT a decesului legat de consumul de droguri) din Buletinul statistic 2005 şi DRD Standard protocol, version 3.0 (Protocolul standard DRD, versiunea 3.0). Majoritatea ţărilor au propriile definiţii la nivel naţional care sunt în prezent identice sau relativ similare cu definiţia OEDT, deşi unele ţări includ în această categorie cazurile provocate de medicamente psihoactive sau decesele care nu sunt provocate de supradoze, dar în general în proporţie redusă [vezi „National definitions of drug-related deaths” (Definiţii naţionale ale deceselor legate de consumul de droguri) din Buletinul statistic 2005].
(146)  Toto je definícia schválená skupinou národných odborníkov EMCDDA: pozri metodické poznámky „Drug-related death EMCDDA definition“ v štatistickej ročenke 2005 a DRD Standard protocol, version 3.0. Väčšina krajín má národné definície prípadov, ktoré sa v súčasnosti zhodujú z definíciou EMCDDA alebo sú relatívne podobné, hoci niektoré krajiny zahŕňajú aj prípady úmrtia zapríčinené psychoaktívnymi liekmi alebo nezapríčinené predávkovaním (pozri „Národné definície úmrtí súvisiacich s drogami“ v štatistickej ročenke 2005).
(146)  To je opredelitev pojma, o kateri se je strinjala skupina nacionalnih strokovnjakov Centra: glej metodološke opombe "Opredelitev z drogo povezanega smrtnega primera, ki jo je sprejel Center" v Statističnem biltenu 2005 in Standardni protokol DRD, različica 3.0. Večina držav ima nacionalne opredelitve primerov, ki so trenutno enake kot opredelitev Centra ali zelo podobne, čeprav nekatere države vključujejo primere zaradi psihoaktivnih zdravil ali smrtne primere, ki niso posledica prevelikega odmerka, običajno v omejenem obsegu (glej "Nacionalne opredelitve z drogo povezanih smrtnih primerov" v Statističnem biltenu 2005).
(146) Detta är den definition som ECNN:s grupp av nationella experter enats om: se metodanmärkningarna ”Drug-related death EMCDDA definition” i statistikbulletinen för 2005 och DRD Standard protocol, version 3.0. De flesta länder tillämpar definitioner som för närvarande är desamma som ECNN:s eller relativt lika dessa, men vissa länder inkluderar fall som orsakas av psykoaktiva mediciner eller dödsfall som inte beror på överdoser, vanligen som en begränsad del (se ”Nationella definitioner av narkotikarelaterade dödsfall” (National definitions of drug-related deaths) i statistikbulletinen för 2005).
  3.nodaļa: Kaņepes  
Līdzīgi kā ar citām nelikumīgajām narkotikām kaņepju lietošanas izplatības rādītāji ir ievērojami augstāki starp vīriešiem nekā starp sievietēm, lai arī šīs atšķirības apmēri atšķiras valstu starpā. Vīriešu – sieviešu attiecība, runājot par lietošanu ilgtermiņā, svārstās no 1,25:1 līdz 4:1 (1,25 līdz 4 vīrieši uz katru sievieti), un runājot par neseno lietošanu, aptuveni no 2:1 līdz 6:1.
As with other illicit drugs, rates of cannabis use are notably higher among males than among females, although the extent of this difference varies between countries. The male–female ratio for lifetime experience varies from 1.25:1 to 4:1 (1.25 to 4 men for each woman) and for current use from approximately 2:1 to 6:1. Surveys also indicate that cannabis use is more common in urban areas or in areas with high population density. Thus, national differences noted might, in part, reflect differences in levels of urbanisation, although it has been suggested that recreational drug use is spreading from urban areas towards rural areas.
À l'instar d'autres drogues illicites, les pourcentages relatifs à la consommation de cannabis sont sensiblement plus élevés chez les hommes que chez les femmes, bien que l'écart varie selon les pays. Le ratio homme-femme pour l'expérimentation au cours de la vie varie de 1,25 pour 1 à 4 pour 1 (1,25 à 4 hommes pour une femme) et pour la consommation courante, il est compris entre 2 pour 1 et 6 pour 1. Des enquêtes montrent également que la consommation de cannabis est plus répandue dans les zones urbaines ou dans les zones à forte densité de population. Ainsi, les différences nationales observées pourraient, en partie, refléter des différences du degré d'urbanisation, bien qu'il ait été avancé que la consommation récréative de drogue gagne du terrain des zones urbaines vers les zones rurales.
Wie bei anderen illegalen Drogen sind auch die Raten des Cannabiskonsums bei Männern erheblich höher als bei Frauen, wobei jedoch die Unterschiede von Land zu Land variieren. Das Verhältnis Männer/Frauen liegt bei der Lebenszeitprävalenz zwischen 1,25:1 und 4:1 (1,25 bis 4 Männer je Frau) und beim aktuellen Konsum zwischen rund 2:1 und 6:1. Erhebungen zufolge ist darüber hinaus der Cannabiskonsum in städtischen Gebieten oder Gebieten mit einer hohen Bevölkerungsdichte stärker verbreitet. Somit könnten die ermittelten Differenzen zwischen den Ländern zum Teil auch auf einen unterschiedlichen Urbanisierungsgrad zurückzuführen sein, obwohl festgestellt wurde, dass der Drogenkonsum in der Freizeit von städtischen auf ländliche Gebiete übergreift.
Al igual que ocurre con otras drogas ilícitas, las tasas de consumo de cannabis son notablemente más elevadas en los hombres que en las mujeres, aunque la magnitud de esta diferencia varía según los países. La relación hombre-mujer en referencia al consumo a lo largo de la vida oscila entre 1,25:1 y 4:1 (de 1,25 a 4 hombres por cada mujer) y en referencia al consumo actual entre 2:1 y 6:1. Las encuestas también indican que el consumo de cannabis es más frecuente en zonas urbanas o en zonas con una elevada densidad de población. Por ello, las diferencias nacionales registradas podrían reflejar, en parte, diferencias en los niveles de urbanización, aunque se apunta que el consumo recreativo de drogas se está extendiendo desde las zonas urbanas hacia las zonas rurales.
Come per le altre droghe illecite, le percentuali riferite all’uso della cannabis sono nettamente più alte tra gli uomini rispetto alle donne, benché il grado di differenza sia variabile da paese a paese. Il rapporto uomo-donna per l’esperienza una tantum va da 1,25:1 a 4:1 (da 1,25 a 4 uomini per ogni donna), quello per l’uso attuale da circa 2:1 a 6:1. Le indagini evidenziano inoltre che l’uso della cannabis è più diffuso nelle zone urbane o nelle aree ad alta densità di popolazione. Pertanto, le differenze notate a livello nazionale potrebbero in parte riflettere le differenze nel grado di urbanizzazione, sebbene si suggerisca che l’uso di droga a scopo ricreativo stia dilagando dalle zone urbane a quelle rurali.
Όπως συμβαίνει και με άλλα παράνομα ναρκωτικά, τα ποσοστά χρήσης κάνναβης είναι αξιοσημείωτα πιο υψηλά στους άνδρες από ό,τι στις γυναίκες, μολονότι η διαφορά αυτή ποικίλλει από χώρα σε χώρα. Η αναλογία ανδρών–γυναικών όσον αφορά τη δοκιμή τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή κυμαίνεται μεταξύ 1,25:1 και 4:1 (1,25 έως 4 άνδρες για κάθε γυναίκα) και όσον αφορά την τρέχουσα χρήση μεταξύ περίπου 2:1 και 6:1. Οι έρευνες υποδεικνύουν επίσης ότι η χρήση κάνναβης είναι πιο συνηθισμένη στις αστικές περιοχές ή σε περιοχές με υψηλή πυκνότητα πληθυσμού. Επομένως, οι εθνικές διαφορές που παρατηρούνται ενδέχεται να απηχούν, εν μέρει, διαφορές σε επίπεδα αστικοποίησης, μολονότι υπάρχουν στοιχεία που υποδηλώνουν ότι η χρήση για ψυχαγωγικούς σκοπούς επεκτείνεται από τις αστικές στις αγροτικές περιοχές.
Net als bij andere illegale drugs is het cannabisgebruik onder mannen aanzienlijk hoger dan onder vrouwen, hoewel dit verschil tussen de landen wel varieert. De verhouding tussen mannen en vrouwen voor het “ooit”-gebruik varieert van 1,25:1 tot 4:1 (dat wil zeggen 1,25 tot 4 mannen tegenover elke vrouw) en voor het recent gebruik van ongeveer 2:1 tot 6:1. Uit enquêtes blijkt ook dat het cannabisgebruik vaker voorkomt in stedelijke gebieden en in gebieden met een hoge bevolkingsdichtheid. De geconstateerde nationale verschillen zouden dus deels veroorzaakt kunnen worden door verschillen in urbanisatieniveaus, hoewel ook wordt gemeld dat het recreatieve drugsgebruik zich vanuit de stedelijke gebieden naar het platteland verspreidt.
Stejně jako u dalších nelegálních drog je míra užívání podstatně vyšší u mužů než u žen, i když velikost tohoto rozdílu se v jednotlivých zemích liší. Poměr muži – ženy u celoživotní zkušenosti se pohybuje od 1,25:1 do 4:1 (1,25 až 4 muži na jednu ženu) a v případě užívání v současné době se tento poměr pohybuje od 2:1 do 6:1. Průzkumy rovněž naznačují, že užívání konopí je běžnější v městských oblastech nebo v oblastech s vysokou hustotou obyvatelstva. Zaznamenané národní rozdíly tedy mohou být částečně způsobeny rozdíly v úrovni urbanizace, i když bylo naznačeno, že se rekreační užívání drog rozšiřuje z městských oblastí do oblastí venkova.
Som med andre illegale stoffer er andelen af cannabisbrugere betydeligt højere blandt mænd end blandt kvinder, selv om størrelsen af denne forskel varierer fra land til land. Forholdet mellem mænds og kvinders langtidserfaring varierer fra 1,25:1 til 4:1 (mellem 1,25 og 4 mænd for hver kvinde) og for aktuel brug fra ca. 2:1 til 6:1. Det fremgår endvidere af undersøgelser, at cannabisbrug er mere udbredt i byområder eller i områder med høj befolkningstæthed. Nogle af de nationale forskelle kan derfor til dels afspejle forskelle i urbaniseringsgraden, selv om det ser ud til, at fritidsstofbruget er ved at sprede sig fra byområder til landdistrikter.
Nagu muudegi keelatud uimastite puhul on meeste kanepitarbimise määr märkimisväärselt kõrgem kui naiste oma, kuigi erinevus varieerub riigiti. Meeste–naiste kanepitarbimise kogemuse suhe elu jooksul on vahemikus 1,25:1 kuni 4:1 (1,25–4 meest iga naise kohta) ning praeguse tarbimise puhul on see suhe ligikaudu 2:1 kuni 6:1. Uuringud näitavad ka seda, et kanepi tarbimine on sagedasem linnades või suure rahvastikutihedusega piirkondades. Seepärast võivad esiletoodud erinevused riikide vahel osaliselt kajastada erinevusi linnastumise tasemes, kuigi on väidetud, et uimastitarbimine meelelahutuslikul eesmärgil on levimas linnadest maapiirkondadesse.
Kannabiksen, kuten muidenkin laittomien huumausaineiden, käyttö on huomattavasti yleisempää miesten kuin naisten keskuudessa, joskin eron suuruus vaihtelee maittain. Miesten ja naisten välinen suhde vaihtelee kannabista ainakin kerran käyttäneiden joukossa suhdeluvusta 1,25/1 suhdelukuun 4/1 (1,25–4 miestä jokaista naista kohden) ja kannabista nykyisin käyttävien joukossa noin suhdeluvusta 2/1 suhdelukuun 6/1. Tutkimusten mukaan kannabiksen käyttö on myös yleisempää kaupungeissa tai tiheään asutuilla alueilla. Maiden väliset erot saattavat siis osittain heijastaa eroja kaupungistumisasteessa, mutta huumeiden viihdekäytön on esitetty olevan leviämässä kaupungeista maaseutualueille.
Más tiltott drogokhoz hasonlóan a kannabiszhasználat aránya is jelentősen magasabb a férfiaknál, mint a nőknél, bár a különbség mértéke országonként változik. Az életprevalencia-érték tekintetében a férfiak–nők aránya 1,25:1 és 4:1 között van (1 nőhöz képest 1,25–4 férfi próbálta ki), a jelenlegi használat aránya pedig körülbelül 2:1 és 6:1 között változik. A felmérésekből az is kitűnik, hogy a kannabiszhasználat gyakoribb a városi, illetve a sűrűn lakott területeken. Az említett országok közötti különbségek tehát részben az urbanizáció eltérő szintjeit is tükrözhetik, bár vannak arra utaló jelek, hogy a rekreációs drogfogyasztás a városokból kezd átterjedni a vidéki területekre.
I likhet med andre illegale rusmidler er cannabisbruk klart mer utbredt blant menn enn blant kvinner, selv om denne forskjellen varierer mellom landene. Forholdet mann:kvinne når det gjelder livstidserfaring varierer fra 1,25:1 til 4:1 (1,25-4 menn pr. kvinne) og for aktuell bruk fra om lag 2:1 til 6:1. Undersøkelser tyder også på at cannabis er vanligere i urbane områder og i områder med høy befolkningstetthet. Dermed kan de registrerte nasjonale forskjellene delvis gjenspeile ulik urbaniseringsgrad, selv om det er tegn som tyder på at rekreasjonsbruk sprer seg fra urbane områder til distriktene.
Podobnie jak w przypadku innych nielegalnych narkotyków, wskaźniki zażywania pochodnych konopi indyjskich są wyraźnie wyższe wśród mężczyzn niż wśród kobiet, choć różnica ta wygląda inaczej w każdym z państw. Stosunek mężczyzn do kobiet dla wskaźnika przynajmniej jednokrotnego zażycia waha się od 1,25:1 do 4:1 (od 1,25 do 4 mężczyzn na każdą kobietę), a dla wskaźnika bieżącego zażywania od około 2:1 do 6:1. Badania wskazują też, że spożycie pochodnych konopi indyjskich jest bardziej powszechne na obszarach miejskich lub na obszarach o wysokim zagęszczeniu ludności. Zatem różnice zaobserwowane między poszczególnymi krajami mogą częściowo odzwierciedlać różnice w poziomie urbanizacji, choć sugeruje się również, że rekreacyjne zażywanie narkotyków przenosi się z obszarów miejskich na wiejskie.
Ca şi în cazul celorlalte droguri ilicite, ratele consumului de canabis sunt considerabil mai mari în rândul bărbaţilor decât al femeilor, deşi această diferenţă variază de la o ţară la alta. Raportul bărbaţi–femei privind experimentarea consumului pe parcursul vieţii variază de la 1,25:1 la 4:1 (1,25 până la 4 bărbaţi pentru o femeie), iar în ceea ce priveşte consumul actual de la 2:1 la 6:1. Sondajele au indicat de asemenea că în zonele urbane şi în zonele cu o densitate ridicată a populaţiei consumul de canabis este mai comun. Astfel, diferenţele naţionale observate ar putea reflecta în parte diferenţe între nivelurile de urbanizare, deşi s-a sugerat că se înregistrează o extindere a consumului de droguri în scopuri de recreare din zonele urbane spre zonele rurale.
Rovnako ako pri iných nelegálnych drogách je výskyt užívania kanabisu medzi mužmi podstatne vyšší, ako medzi ženami, aj keď veľkosť rozdielov je v jednotlivých krajinách rôzna. Pomer celoživotnej skúsenosti mužov a žien kolíše od 1,25 : 1 do 4 : 1 (1,25 až 4 muži na jednu ženu) a pri súčasnom užívaní je to približne od 2 : 1 do 6 : 1. Prieskumy tiež ukazujú, že kanabis sa častejšie užíva v mestských oblastiach alebo v oblastiach s vysokou hustotou obyvateľstva. Zaznamenané vnútroštátne rozdiely tak čiastočne môžu odzrkadľovať rozdiely v úrovni urbanizácie i keď sa hovorí, že rekreačné užívanie drog sa šíri z mestských oblastí smerom na vidiek.
Kot pri vseh drugih prepovedanih drogah so deleži uživanja konoplje veliko višji med moškimi kot ženskami, čeprav obseg teh razlik po državah ni enak. Razmerje med moškimi in ženskami, ki so konopljo v življenju kdaj zaužili, znaša od 1,25 : 1 do 4 : 1 (od 1,25 do 4 moške na vsako žensko) ter med tistimi, ki drogo redno uživajo od približno 2 : 1 do 6 : 1. Raziskave tudi kažejo, da je uživanje konoplje bolj običajno v mestnih območjih ali območjih z visoko gostoto prebivalstva. Tako bi lahko ugotovljene nacionalne razlike delno odražale razlike v stopnjah urbanizacije, čeprav je bilo navedeno, da se rekreativno uživanje drog širi iz mestnih območij na podeželje.
Precis som i fråga om andra olagliga droger var cannabisanvändning betydligt vanligare bland män än bland kvinnor, även om denna skillnad varierar i storlek mellan länderna. När det gäller livstidsprevalens är förhållandet män-kvinnor allt ifrån 1,25:1 till 4:1 (1,25 till 4 män för varje kvinna) och när det gäller användning den senaste månaden allt ifrån ca 2:1 till 6:1. Undersökningar visar också att cannabisanvändning är vanligare i städer och tätbefolkade områden. De nationella skillnaderna kan därför delvis bero på skillnader i graden av urbanisering, även om det har gjorts gällande att rekreationell droganvändning håller på att spridas från städer till landsbygdsområden.
  Komentārs  
problemātiskās narkotiku lietošanas indikators ir izstrādāts, lai novērtētu šāda veida narkotiku lietošanu, un lielākajā daļā ES valstu problemātiskās narkotiku lietošanas rādītāji pamatā atspoguļo opiātu un injicējamo narkotiku lietošanu.
In dit verslag is overwegend gekozen voor een afzonderlijke bespreking van de belangrijkste gebruikte stoffen. Het voordeel is dat deze benadering overzichtelijker is en goed aansluit bij het feit dat indicatoren voor drugsgebruik gewoonlijk zijn gebaseerd op gegevens over afzonderlijke stoffen. Het nadeel is evenwel dat in deze aanpak niet tot uiting komt dat polydrugsgebruik een grote rol speelt binnen de drugsproblematiek in Europa. Een analyse van de gevolgen van drugsgebruik voor de volksgezondheid moet rekening houden met het complexe beeld van naast elkaar geconsumeerde psychoactieve stoffen, waartoe zowel alcohol als tabak worden gerekend. Zo wordt in Europa cannabis vaak samen met tabak gerookt, hetgeen gevolgen heeft voor de schadelijke effecten die van dit gedrag te verwachten zijn, en tevens relevant is voor de informatieverstrekking ten behoeve van drugspreventieactiviteiten. In de toxicologische analyse van dodelijke slachtoffers van drugsgebruik worden vaak meerdere stoffen aangetroffen, en bekend is dat door het gelijktijdig consumeren van alcohol de risico’s van heroïne- en cocaïnegebruik toenemen. Eenzijdige aandacht voor trends met betrekking tot een bepaalde stof kan bovendien misleidend zijn indien wordt voorbijgegaan aan de samenhang tussen verschillende soorten drugs. Zo wijzen bepaalde, in dit verslag vermelde gegevens op een toenemende beschikbaarheid van synthetische opiaten, hetgeen van belang is voor het analyseren van trends in heroïnegebruik. Evenzo kan het verstandig zijn rekening te houden met een eventuele overlap tussen de trends in het gebruik van verschillende stimulerende middelen en bij iedere analyse te kijken naar de mate waarin waargenomen veranderingen kunnen worden toegeschreven aan gewijzigde consumptiepatronen.
Peaaegu kogu käesoleva aruande ulatuses on rakendatud analüütilist lähenemist, millega keskendutakse igale peamisele tarvitatavale ainele. Selline ainele keskenduv lähenemine on põhimõtteliselt kergesti arusaadav ja selle lisaeeliseks on see, et enamiku uimastikasutamist kirjeldavate näitajatega mõõdetakse käitumist konkreetse aine puhul. Antud lähenemisviisi puudus seisneb selles, et see ei kajasta mitme uimasti üheaegset tarvitamist, mis on üks peamiseid uimastiprobleeme mõjutavaid tegureid Euroopas. Uimastitarbimise mõju rahva tervisele käsitlevas analüüsis tuleb arvesse võtta keerulist olukorda, mis tuleneb psühhoaktiivsete ainete, sealhulgas alkoholi ja tubaka samaaegsest tarvitamisest. Näiteks Euroopas suitsetatakse kanepit sageli koos tubakaga ja see mõjutab nii sellise käitumisega tõenäoliselt seostatavaid kahjusid kui ka narkoennetusalast teavitustööd. Uimastitega seotud surmade toksikoloogiliste analüüsidega tuvastatakse sageli mitme aine tarvitamine, kusjuures samaaegne alkoholi tarbimine suurendab teatavasti nii heroiini kui kokaiini kasutamisega seotud riske. Lisaks võib ühe ainega seotud suundumustele keskendumine anda eksitavat infot, juhul kui ei pöörata tähelepanu eri uimastiliikide omavahelistele seostele; näiteks esitatakse käesolevas aruandes tõendeid selle kohta, et sünteetiliste opiaatide kättesaadavus on suurenemas, mis on tähtis tegur mistahes heroiini tarvitamise suundumusi käsitlevas analüüsis. Sarnaselt võib olla otstarbekas vaadelda võimalikku kattuvust eri stimuleerivate uimastite kasutamise suundumustes ja kaaluda mistahes analüüsis, millises ulatuses võivad täheldatud muudatused tuleneda muudatustest tarbimises.
  Narkotiku tirdzniecÄ«ba  
gada 11. februārī Eiropas Parlaments un Padome pieņēma Regulu Nr. 273/2004 par narkotiku prekursoriem (14). Tā nosaka harmonizētus pasākumus iekšējās Kopienas kontroles un uzraudzības nodrošināšanai pār atsevišķām vielām, kuras bieži izmanto nelikumīgajā narkotiku un psihotropo vielu izgatavošanā, ar mērķi novērst šādu vielu noplūdi.
On 11 February 2004, the European Parliament and the Council adopted Regulation no. 273/2004 on drug precursors (14). This establishes harmonised measures for the intra-Community control and monitoring of certain substances frequently used in the illicit manufacture of narcotic drugs or psychotropic substances, with a view to preventing the diversion of such substances. In particular, it provides guidelines for Member States to adopt the measures necessary to enable their competent authorities to perform their control and monitoring duties and information on how to recognise and notify suspect transactions. On 22 December 2004, the Council adopted Regulation 111/2005, laying down rules for monitoring the trade in drug precursors between the Community and third countries.
Le 11 février 2004, le Parlement européen et le Conseil ont adopté le règlement (CE) n° 273/2004 relatif aux précurseurs de drogues (14). Cet instrument établit des mesures harmonisées pour le contrôle et la surveillance, à l'intérieur de la Communauté, de certaines substances fréquemment utilisées pour la fabrication illicite de stupéfiants ou de substances psychotropes en vue d'éviter leur détournement. Ce règlement énonce, en particulier, des lignes directrices afin que chaque État membre adopte les mesures nécessaires pour permettre à ses autorités compétentes de mener à bien leurs tâches de contrôle et de surveillance et fournit des informations sur la manière de reconnaître et de signaler les transactions suspectes. Le 22 décembre 2004, le Conseil a adopté le règlement (CE) n° 111/2005 fixant des règles pour la surveillance du commerce des précurseurs des drogues entre la Communauté et les pays tiers.
Am 11. Februar 2004 erließen das Europäische Parlament und der Rat die Verordnung (EG) Nr. 273/2004 betreffend Drogenausgangsstoffe (14). Durch diese Verordnung werden einheitliche Maßnahmen zur innergemeinschaftlichen Kontrolle und Überwachung bestimmter, häufig zur unerlaubten Herstellung von Suchtstoffen oder psychotropen Substanzen verwendeter Stoffe eingeführt, um zu verhindern, dass derartige Stoffe abgezweigt werden. Insbesondere erhalten die Mitgliedstaaten darin Leitlinien für die Ergreifung von Maßnahmen, die erforderlich sind, damit die zuständigen Behörden in die Lage versetzt werden, ihre Kontroll- und Überwachungsaufgaben wahrzunehmen, sowie Informationen darüber, wie verdächtige Vorgänge zu erkennen und zu melden sind. Am 22. Dezember 2004 nahm der Rat die Verordnung (EG) Nr. 111/2005 zur Festlegung von Vorschriften für die Überwachung des Handels mit Drogenaustauschstoffen zwischen der Gemeinschaft und Drittländern an.
En febrero de 2004, el Parlamento Europeo y el Consejo adoptaron el Reglamento nº. 273/2004 sobre precursores de drogas (14). En él se establecen medidas armonizadas para el control y la supervisión intracomunitarios de ciertas sustancias utilizadas con frecuencia en la fabricación ilegal de drogas narcóticas y sustancias psicotrópicas, con miras a prevenir el desvío de este tipo de sustancias hacia tales usos. En particular, orienta a los Estados miembros para adoptar las medidas necesarias que permitan a sus autoridades competentes realizar sus servicios de control y vigilancia e información para reconocer y notificar transacciones sospechosas. En diciembre de 2004, el Consejo adoptó el Reglamento 111/2005, por el que se establecen normas para la vigilancia del comercio de precursores de drogas entre la Comunidad y terceros países.
L’11 febbraio 2004 il Parlamento europeo e il Consiglio hanno adottato il regolamento (CE) n. 273/2004 relativo ai precursori di droghe (14) che prevede l’adozione di provvedimenti armonizzati per il controllo e il monitoraggio intracomunitario di talune sostanze frequentemente impiegate nella fabbricazione illecita di stupefacenti o di sostanze psicotrope, per impedirne la diversione verso l’attività illecita. In particolare, il regolamento fornisce agli Stati membri orientamenti nell’adozione delle misure necessarie a consentire alle rispettive autorità competenti di svolgere i loro compiti di controllo e di monitoraggio nonché informazioni su come riconoscere e notificare le transazioni sospette. Il 22 dicembre 2004 il Consiglio ha adottato il regolamento (CE) n. 111/2005, recante norme per il controllo del commercio dei precursori di droghe tra la Comunità e i paesi terzi.
Em 11 de Fevereiro de 2004, o Parlamento Europeu e o Conselho adoptaram o Regulamento nº 273/2004 relativo aos precursores de drogas (14). Este regulamento estabelece medidas harmonizadas para o controlo e a fiscalização intracomunitários de certas substâncias frequentemente utilizadas no fabrico ilegal de estupefacientes ou de substâncias psicotrópicas, a fim de evitar o seu desvio. Em especial, fornece orientações aos Estados-Membros para estes adoptarem as medidas necessárias para permitir que as suas autoridades competentes cumpram as suas tarefas de controlo e fiscalização, bem como informações sobre o modo de reconhecer e notificar transacções suspeitas. Em 22 de Dezembro de 2004, o Conselho adoptou o Regulamento nº 111/2005, que estabelece regras de controlo do comércio de precursores de drogas entre a Comunidade e países terceiros.
Στις 11 Φεβρουαρίου 2004, το Ευρωπαϊκό Κοινοβούλιο και το Συμβούλιο ενέκριναν τον κανονισμό αριθ. 273/2004 περί των προδρόμων ουσιών των ναρκωτικών (14), ο οποίος θεσπίζει εναρμονισμένα μέτρα για τον ενδοκοινοτικό έλεγχο και την παρακολούθηση ορισμένων ουσιών που χρησιμοποιούνται συχνά για την παράνομη παρασκευή ναρκωτικών ή ψυχοτρόπων ουσιών, με στόχο την πρόληψη της διοχέτευσης των εν λόγω ουσιών. Ειδικότερα, παρέχονται κατευθυντήριες γραμμές στα κράτη μέλη ώστε να λάβουν τα αναγκαία μέτρα που θα επιτρέψουν στις αρμόδιες αρχές τους να εκτελέσουν τα καθήκοντά τους που αφορούν τον έλεγχο και την παρακολούθηση, καθώς και πληροφορίες για την αναγνώριση και την κοινοποίηση ύποπτων συναλλαγών. Στις 22 Δεκεμβρίου 2004, το Συμβούλιο ενέκρινε τον κανονισμό 111/2005 σχετικά με τη θέσπιση κανόνων για την παρακολούθηση του εμπορίου πρόδρομων ουσιών ναρκωτικών μεταξύ της Κοινότητας και τρίτων χωρών.
Op 11 februari 2004 hebben het Europees Parlement en de Raad Verordening (EG) nr. 273/2004 inzake drugsprecursoren14($fn) aangenomen.Deze verordening stelt geharmoniseerde maatregelen vast voor het intracommunautaire toezicht op bepaalde stoffen die vaak voor de illegale vervaardiging van verdovende middelen en psychotrope stoffen worden gebruikt, teneinde misbruik van deze stoffen te voorkomen. Belangrijk is vooral dat de verordening richtsnoeren voor de lidstaten bevat op grond waarvan de noodzakelijke maatregelen kunnen worden genomen om de bevoegde instanties in staat te stellen hun toezichthoudende taken uit te voeren. Daarnaast bevatten de richtsnoeren informatie over manieren waarop verdachte transacties herkend en gemeld kunnen worden. Op 22 december 2004 heeft de Raad Verordening (EG) nr. 111/2005 aangenomen houdende voorschriften voor het toezicht op de handel tussen de Gemeenschap en derde landen in drugsprecursoren.
Dne 11. února 2004 přijal Evropský parlament a Rada nařízení č. 273/2004 o prekursorech drog](14). Toto nařízení stanoví harmonizovaná opatření pro kontrolu a monitorování některých substancí často používaných při nezákonné výrobě narkotických drog nebo psychotropních látek za účelem prevence zneužívání těchto látek v rámci Společenství. Konkrétně členským státům poskytuje pokyny pro přijetí nezbytných opatření, která umožní jejich příslušným orgánům splnit povinnosti v oblasti kontroly a monitorování, a informace o tom, jak rozpoznat a oznámit podezřelé transakce. Dne 22. prosince 2004 Rada přijala nařízení č. 111/2005, kterým se stanoví pravidla pro sledování obchodu s prekursory drog mezi Společenstvím a třetími zeměmi.
Den 11. februar 2004 vedtog Europa-Parlamentet og Rådet forordning nr. 273/2004 om narkotikaprækursorer (14). Denne forordning indfører harmoniserede foranstaltninger til kontrol og overvågning inden for Fællesskabet af visse stoffer, der hyppigt anvendes til ulovlig fremstilling af narkotika eller psykotrope stoffer, med henblik på at hindre ulovlig anvendelse af disse stoffer. Den foreskriver navnlig en vejledning, således at hver medlemsstat kan træffe de nødvendige foranstaltninger med henblik på at sætte deres kompetente myndigheder i stand til at udføre deres kontrol- og overvågningsopgaver, og information om, hvordan mistænkelige transaktioner identificeres og indberettes. Den 22. december 2004 vedtog Rådet forordning 111/2005 om regler for overvågning af handel med narkotikaprækursorer mellem Fællesskabet og tredjelande.
11. veebruaril 2004 võtsid Euroopa Parlament ja nõukogu vastu määruse nr 273/2004 narkootikumide lähteainete kohta (14). Nimetatud õigusaktiga ühtlustatakse ühendusesisese kontrolli ja järelevalve meetmed teatud ainete üle, mida sageli kasutatakse narkootiliste või psühhotroopsete ainete ebaseaduslikuks tootmiseks, eesmärgiga ennetada selliste ainete levikut. Eeskätt annab see liikmesriikidele suuniseid meetmete võtmiseks, mis võimaldavad pädevatel ametiasutustel täita kontrolli ja järelevalve ülesandeid, ning teavet selle kohta, kuidas kahtlaseid tehinguid ära tunda ja neist teavitada. 22. detsembril 2004 võttis nõukogu vastu määruse 111/2005, millega kehtestatakse ühenduse ja kolmandate riikide vahelise narkootikumide lähteainetega kauplemise järelevalve eeskirjad.
Euroopan parlamentti ja neuvosto antoivat 11. helmikuuta 2004 asetuksen N:o 273/2004 huumausaineiden lähtöaineista (14). Siinä annetaan yhdenmukaiset säännökset tiettyjen huumaus- ja psykotrooppisten aineiden laittomaan valmistukseen yleisesti käytettävien aineiden valvonnasta ja seurannasta yhteisössä näiden aineiden väärinkäytön estämiseksi. Jäsenvaltiot voivat siinä annettujen suuntaviivojen mukaisesti säätää tarvittavista toimenpiteistä, jotta niiden toimivaltaiset viranomaiset voivat suorittaa valvonta- ja seurantatehtävänsä sekä erityisesti saada tietoja epäilyttävien liiketoimien tunnistamisesta ja ilmoittamisesta. Neuvosto antoi 22. joulukuuta 2004 asetuksen N:o 111/2005 yhteisön ja kolmansien maiden välisen huumausaineiden lähtöaineiden kaupan valvontaa koskevista säännöistä.
2004. február 11-én az Európai Parlament és a Tanács elfogadta a kábítószer-előanyagokról szóló 273/2004 rendeletet(14). Ez harmonizált intézkedéseket állapít meg egyes, a narkotikumok vagy pszichotróp anyagok tiltott előállításában gyakran használt anyagok Közösségen belüli ellenőrzésére és monitorozására nézve, az ilyen anyagok eltérítésének megelőzése érdekében. A tagállamoknak iránymutatásokat ad olyan intézkedések elfogadásához, amelyek ahhoz szükségesek, hogy illetékes hatóságaik képesek legyenek ellenőrzési és monitorozási feladataik végrehajtására, továbbá tájékoztat az ilyen gyanús tranzakciók felismerésének és bejelentésének módjairól. 2004. december 22-én a Tanács elfogadta a 111/2005 rendeletet a Közösség és a harmadik országok közötti kábítószer előanyag-kereskedelem monitorozására vonatkozó szabályokról.
Den 11. februar 2004 vedtok Europaparlamentet og Rådet forordning nr. 273/2004 om narkotikaprekursorer (14). Denne forordningen fastsetter harmoniserte tiltak for fellesskapsintern kontroll og overvåking av visse stoffer som ofte benyttes i ulovlig produksjon av narkotiske eller psykotrope stoffer, med sikte på å forebygge spredningen av slike stoffer. Forordningen gir særlig retningslinjer for hvordan medlemsstatene skal iverksette nødvendige tiltak for at kompetente myndigheter skal kunne utføre sine kontroll- og overvåkingsoppgaver og informasjon om hvordan mistenkelige transaksjoner skal kunne identifiseres og meldes. Den 22. desember 2004 vedtok Rådet forordning 111/2005, som fastsetter regler for overvåking av handelen med narkotikaprekursorer mellom Fellesskapet og tredjeland.
11 lutego 2004 r. Parlament Europejski i Rada przyjęły Rozporządzenie nr 273/2004 w sprawie prekursorów narkotyków (14). Tworzy ono wewnątrz Wspólnoty zharmonizowane środki kontroli i monitorowania pewnych substancji, często wykorzystywanych w produkcji nielegalnych środków odurzających i substancji psychotropowych, mając na uwadze zapobieganie zmianie zastosowania takich substancji. W szczególności przedstawia wytyczne dla Państw Członkowskich w sprawie przyjmowania koniecznych środków, by umożliwić właściwym organom wykonywanie swoich obowiązków kontroli i monitorowania oraz przedstawia informacje, jak rozpoznawać i zgłaszać podejrzane transakcje. 22 grudnia 2004 r. Rada przyjęła rozporządzenie 111/2005 określające zasady monitorowania handlu prekursorami narkotyków pomiędzy Wspólnotą a państwami trzecimi.
La 11 februarie 2004, Parlamentul European şi Consiliul au adoptat Regulamentul nr. 273/2004 privind precursorii drogurilor (14). Acesta stabileşte măsuri armonizate de control intracomunitar şi de urmărire a anumitor substanţe frecvent utilizate la fabricarea ilicită a narcoticelor şi a substanţelor psihotrope, în vederea prevenirii deturnării acestor substanţe. În special, regulamentul conţine linii directoare destinate statelor membre pentru adoptarea măsurilor necesare care să le permită autorităţilor lor competente să îşi îndeplinească atribuţiile de control şi de urmărire precum şi informaţii privind recunoaşterea şi notificarea tranzacţiilor suspecte. La 22 decembrie 2004, Consiliul a adoptat Regulamentul 111/2005, de stabilire a regulilor de monitorizare a comerţului cu precursori ai drogurilor între Comunitate şi ţări terţe.
Dňa 11. februára 2004 bolo prijaté nariadenie Európskeho parlamentu a Rady č. 273/2004 o drogových prekurzoroch (14). V ňom sa ustanovujú harmonizované opatrenia v rámci Spoločenstva na kontrolu a sledovanie určitých látok, často používaných na nezákonnú výrobu omamných drog a psychotropných látok, s cieľom predchádzať ich zneužívaniu. Členské štáty najmä usmerňuje, aby prijali potrebné opatrenia, ktoré umožnia ich príslušným orgánom plniť kontrolné a monitorovacie funkcie, a poskytuje im informácie o tom, ako zisťovať a oznamovať podozrivé transakcie. Dňa 22. decembra 2004 prijala Rada nariadenie 111/2005, ktorým sa stanovujú pravidlá sledovania obchodu s drogovými prekurzormi medzi Spoločenstvom a tretími krajinami.
Evropski parlament in Svet sta 11. februarja 2004 sprejela Uredbo št. 273/2004 o predhodnih sestavinah pri prepovedanih drogah (14). Ta uredba določa usklajene ukrepe znotraj Skupnosti za nadzor in spremljanje nekaterih snovi, pogosto uporabljenih za nezakonito proizvodnjo prepovedanih drog ali psihotropnih snovi zaradi preprečevanja preusmerjanja teh snovi. Zlasti državam članicam zagotavlja smernice za sprejetje potrebnih ukrepov, ki njihovim pristojnim organom omogočajo izvajanje nadzora in obveznost spremljanja, ter informacije, kako prepoznati sumljivo sklepanje poslov in kako obveščati o njih. Svet je 22. decembra sprejel Uredbo 111/2005, ki določa pravila za spremljanje trgovine s predhodnimi sestavinami za prepovedane droge med Skupnostjo in tretjimi državami.
Den 11 februari 2004 antog Europaparlamentet och rådet förordning nr 273/2004 om narkotikaprekursorer(14). I förordningen fastställs harmoniserade bestämmelser om kontroll och övervakning inom gemenskapen av ämnen som ofta används vid olaglig framställning av narkotika och psykotropa ämnen, i syfte att förhindra avledning av sådana ämnen. Förordningen innehåller särskilt riktlinjer för medlemsstaterna så att de kan anta de bestämmelser som är nödvändiga för att deras behöriga myndigheter skall kunna utöva sina kontroll- och övervakningsuppgifter och information om hur misstänkta transaktioner kan kännas igen och anmälas. Den 22 december 2004 antog rådet förordning 111/2005, i vilken det fastställs regler för övervakning av handeln med narkotikaprekursorer mellan gemenskapen och tredjeländer.
  B un C hepatÄ«ts  
Izplatības dati par jaunajiem injicējamo narkotiku lietotājiem (jaunāki par 25 gadiem) ir pieejami tikai no dažām valstīm, un atsevišķos gadījumos, paraugu daudzums ir ļoti neliels. Gadījumos, kad dati ir pieejami, augstākā izplatība starp jauniem injicētājiem 2002.–2003.
Prevalence data from young IDUs (aged under 25) are available from only a few countries and, in some cases, sample sizes are small. Where available, the highest prevalence among young IDUs in 2002–03 (over 40 %) is found in samples from Greece, Austria and Poland and the lowest prevalence (under 20 %) in samples from Hungary, Slovenia, Finland and the United Kingdom (132). Data on HCV prevalence among new injectors (injecting for less than two years) are even more limited but what information is available for 2002–03 shows that the highest prevalence (over 40 %) is in samples from Belgium and Poland and the lowest prevalence (under 20 %) in samples from the Czech Republic, Greece and Slovenia (133). Hepatitis C notification data for the period 1992–2003 suggest that, in those countries providing data, IDUs account for the large majority of notified cases of hepatitis C (notifications are mostly limited to diagnosed cases of acute infection) (Figure 17).
Des données sur la prévalence chez les jeunes UDVI (moins de 25 ans) ne sont disponibles que dans quelques rares pays et, dans certains cas, la taille des échantillons est réduite. Lorsque des données sont disponibles pour la période 2002-2003, les taux de prévalence les plus élevés chez les jeunes UDVI (plus de 40 %) sont observés dans des échantillons grecs, autrichiens et polonais et la prévalence la plus basse (moins de 20 %) apparaît dans des échantillons de Hongrie, de Slovénie, de Finlande et du Royaume‑uni (132). Les données sur la prévalence du VHC chez les nouveaux usagers par voie intraveineuse (qui s'injectent de la drogue depuis moins de deux ans) sont encore plus rares, mais les informations disponibles pour la période 2002-2003 montrent que la prévalence la plus élevée (plus de 40 %) est observée dans des échantillons de Belgique et de Pologne, et la prévalence la plus basse (moins de 20 %) dans des échantillons de République tchèque, de Grèce et de Slovénie (133). Les données de signalement de l'hépatite C couvrant la période 1992-2003 donnent à penser que, dans les pays qui fournissent des données, les UDVI représentent la grande majorité des cas signalés d'hépatite C (les signalements se limitent essentiellement aux cas diagnostiqués d'infection aiguë) (graphique 17).
Prävalenzdaten für junge IDU (unter 25 Jahren) sind nur aus einigen wenigen Ländern verfügbar und beruhen zum Teil auf kleinen Stichproben. Den verfügbaren Daten zufolge wurden bei jungen injizierenden Drogenkonsumenten in den Jahren 2002/2003 in Stichproben aus Griechenland, Österreich und Polen die höchsten Prävalenzraten (über 40 %) und in Stichproben aus Ungarn, Slowenien, Finnland und dem Vereinigten Königreich die niedrigsten Prävalenzraten (unter 20 %) ermittelt (132). Über die HCV-Prävalenz unter neuen injizierenden Drogenkonsumenten (die seit weniger als zwei Jahren injizieren) liegen noch weniger Daten vor, jedoch geht aus den für die Jahre 2002/2003 verfügbaren Informationen hervor, dass in Stichproben aus Belgien und Polen die höchsten (über 40 %) und in Stichproben aus der Tschechischen Republik, Griechenland und Slowenien die niedrigsten (unter 20 %) Prävalenzraten festgestellt wurden (133). Den Meldedaten bezüglich Hepatitis C für den Zeitraum 1992 bis 2003 zufolge machen in den Ländern, die Daten bereitgestellt haben, IDU die große Mehrheit der gemeldeten Fälle von Hepatitis C aus (die Meldungen sind zumeist auf diagnostizierte Fälle akuter Infektionen beschränkt) (Abbildung 17).
Sólo algunos países han facilitado datos de prevalencia de consumidores por vía parenteral jóvenes (menores de 25 años) y, en algunos casos, el tamaño de las muestras es pequeño. Cuando se dispone de información, la máxima prevalencia entre jóvenes consumidores por vía parenteral en 2002–03 (más del 40 %) se observa en muestras de Grecia, Austria y Polonia, y la mínima (menos del 20 %) en muestras de Hungría, Eslovenia, Finlandia y Reino Unido (132). La información sobre la prevalencia del VHC entre los nuevos consumidores por vía parenteral (que se inyectan droga desde hace menos de dos años) es todavía más limitada, pero de la información disponible de 2002–03 se desprende que la máxima prevalencia (más del 40 %) se observa en las muestras de Bélgica y Polonia, y la mínima (menos del 20 %) en las muestras de la República Checa, Grecia y Eslovenia (133). Los datos de notificación de la hepatitis C para el período 1992-2003 indican que, en los países que facilitan datos, los consumidores de drogas por vía parenteral representan la gran mayoría de los casos de hepatitis C notificados (las notificaciones se limitan básicamente a casos diagnosticados de infección aguda) (gráfico 17).
I dati sulla prevalenza tra i giovani consumatori di stupefacenti per via parenterale (di età inferiore ai 25 anni) sono pervenuti solo da pochi Stati e, in alcuni casi, si è trattato di un numero di campioni esiguo. Se disponibile, la prevalenza più alta tra i giovani consumatori di stupefacenti per via parenterale nel 2002-2003 (oltre il 40%) è stata osservata nei campioni di Grecia, Austria e Polonia e la prevalenza più bassa (sotto il 20%) nei campioni di Ungheria, Slovenia, Finlandia e Regno Unito (132). I dati sulla prevalenza dell’HCV nei nuovi consumatori di droga per via parenterale (che si iniettano la sostanza da meno di due anni) sono ancora più scarsi, ma le informazione disponibili per il periodo 2002-2003 mostrano che la prevalenza maggiore (oltre il 40%) riguarda i campioni provenienti da Belgio e Polonia e quella minore (meno del 20%) i campioni provenienti da Repubblica ceca, Grecia e Slovenia (133). I dati sulle notifiche dell’epatite C per il periodo 1992-2003 suggeriscono che, nei paesi che hanno fornito informazioni, i consumatori di stupefacenti per via parenterale contribuiscono alla stragrande maggioranza dei casi notificati di epatite C (le notifiche limitandosi perlopiù ai casi diagnosticati di infezione acuta) (Grafico 17).
Só existem dados disponíveis sobre a prevalência entre os jovens CDI (com menos de 25 anos) em relação a alguns países e, em alguns casos, as amostras são de pequena dimensão. Nos casos em que existem dados disponíveis, a prevalência mais elevada entre os jovens CDI em 2002–2003 (mais de 40%) encontra-se em amostras da Grécia, Áustria e Polónia e a prevalência mais baixa (menos de 20%) em amostras da Hungria, Eslovénia, Finlândia e Reino Unido (132). Os dados sobre a prevalência do VHC entre os novos consumidores por via endovenosa (que se injectam há menos de dois anos) ainda são mais limitados, mas as informações disponíveis para 2002‑2003 mostram que a prevalência mais elevada (mais de 40%) ocorre em amostras da Bélgica e da Polónia e a mais baixa (menos de 20%) em amostras da República Checa, Grécia e Eslovénia (133). Os dados relativos à notificação dos casos de hepatite C para o período de 1992–2003 sugerem que, nos países que forneceram dados, os CDI correspondem à grande maioria dos casos notificados de hepatite C (as notificações limitam-se, na sua maioria, aos casos diagnosticados de infecção aguda) (Figura 17).
Στοιχεία για τον επιπολασμό από νεαρούς ΧΕΝ (ηλικίας κάτω των 25 ετών) είναι διαθέσιμα μόνον από μερικές χώρες και, σε ορισμένες περιπτώσεις, το μέγεθος των δειγμάτων είναι μικρό. Εκεί όπου υπάρχουν διαθέσιμα στοιχεία, τα υψηλότερα ποσοστά επιπολασμού στους νεαρούς ΧΕΝ το 2002–03 (άνω του 40 %) καταγράφονται σε δείγματα από την Ελλάδα, την Αυστρία και την Πολωνία, ενώ τα χαμηλότερα ποσοστά επιπολασμού (κάτω του 20 %) σε δείγματα από την Ουγγαρία, τη Σλοβενία, τη Φινλανδία και το Ηνωμένο Βασίλειο (132). Τα στοιχεία για τον επιπολασμό του HCV στους νέους ΧΕΝ (ενέσιμη χρήση εδώ και λιγότερο από δύο χρόνια) είναι ακόμη πιο περιορισμένα, αλλά οι πληροφορίες που είναι διαθέσιμες για το 2002–03 δείχνουν ότι το υψηλότερο ποσοστό επιπολασμού (άνω του 40 %) αφορά δείγματα από το Βέλγιο και την Πολωνία, ενώ το χαμηλότερο ποσοστό επιπολασμού (κάτω του 20 %) αφορά δείγματα από την Τσεχική Δημοκρατία, την Ελλάδα και τη Σλοβενία (133). Τα στοιχεία για την αναφορά ηπατίτιδας C για το διάστημα 1992–2003 υποδηλώνουν ότι, στις χώρες που παρείχαν στοιχεία, οι ΧΕΝ αντιπροσωπεύουν την πλειονότητα των κρουσμάτων ηπατίτιδας C που αναφέρθηκαν (οι αναφορές περιορίζονται κυρίως σε διαγνωσθείσες περιπτώσεις οξείας μόλυνσης) (διάγραμμα 17).
Slechts een paar landen hebben de beschikking over prevalentiegegevens onder jonge ID’s (jonger dan 25 jaar) en in sommige gevallen zijn deze steekproeven maar klein. Van de landen met beschikbare informatie wordt de hoogste prevalentie onder jonge ID’s in 2002-2003 (meer dan 40%) aangetroffen in steekproeven in Griekenland, Oostenrijk en Polen; de laagste prevalentiepercentages (minder dan 20%) zijn afkomstig van steekproeven in Hongarije, Slovenië, Finland en het Verenigd Koninkrijk (132). Over de HCV-prevalentie onder nieuwe drugsspuiters (die minder dan twee jaar injecteren) zijn nog minder gegevens beschikbaar. Uit de beperkte informatie die voor 2002-2003 voorhanden is, blijkt dat de hoogste prevalentie (meer dan 40%) in steekproeven in België en Polen voorkomt en de laagste prevalentie (minder dan 20%) in steekproeven in Tsjechië, Griekenland en Slovenië (133). Uit de registratiegegevens van hepatitis C voor de periode tussen 1992 en 2003 blijkt dat in de landen waarvoor gegevens beschikbaar zijn, de ID’s het merendeel van het aantal gerapporteerde HCV-gevallen voor hun rekening nemen (registraties hebben overigens meestal alleen betrekking op gediagnosticeerde acute infectiegevallen) (figuur 17).
Údaje týkající se prevalence u mladých uživatelů drog (mladších než 25 let) jsou k dispozici jen z několika zemí a v některých případech se jedná o malé vzorky. Tam, kde jsou k dispozici, byla nejvyšší prevalence mezi mladými injekčními uživateli drog v letech 2002–2003 (přes 40 %) zjištěna u vzorků z Řecka, Rakouska a Polska a nejnižší prevalence (pod 20 %) ve vzorcích z Maďarska, Slovinska, Finska a Spojeného království (132). Údaje o prevalenci viru hepatitidy typu C mezi novými osobami užívajícími drogy nitrožilně (po dobu kratší než dva roky) jsou dokonce ještě skrovnější, ale informace, které jsou k dispozici pro období let 2002 a 2003, ukazují, že nejvyšší prevalence (přes 40 %) je ve vzorcích z Belgie a Polska a nejnižší prevalence (pod 20 %) ve vzorcích z České republiky, Řecka a Slovinska (133). Z údajů o hlášení hepatitidy typu C za období 1992–2003 se zdá, že v zemích poskytujících údaje se injekční uživatelé drog podílejí na velké většině oznámených případů hepatitidy typu C (oznámení jsou většinou omezena na diagnostikované případy akutní infekce) (obr. 17).
Der foreligger kun oplysninger om udbredelsen blandt unge intravenøse stofbrugere (under 25 år) fra nogle få lande, og stikprøvestørrelserne er i nogle tilfælde små. I de tilfælde, hvor der foreligger data, findes den højeste udbredelse blandt unge intravenøse stofbrugere i 2002–2003 (over 40 %) i stikprøver fra Grækenland, Østrig og Polen og den laveste udbredelse (under 20 %) i stikprøver fra Ungarn, Slovenien, Finland og Det Forenede Kongerige (132). Data om HCV-udbredelsen blandt nye intravenøse stofbrugere (personer, som har injiceret stoffer i under to år) er endnu mere begrænsede, men det fremgår af de oplysninger, der foreligger for 2002–2003, at den højeste udbredelse (over 40 %) findes i stikprøver fra Belgien og Polen og den laveste udbredelse (under 20 %) i stikprøver fra Tjekkiet, Grækenland og Slovenien (133). Det fremgår af anmeldelsesdata for hepatitis C for perioden 1992–2003, at i de lande, for hvilke der foreligger data, tegner intravenøse stofbrugere sig for langt hovedparten af de anmeldte tilfælde af hepatitis C (anmeldelserne er for det meste begrænset til diagnosticerede tilfælde af akut infektion) (figur 17).
Andmed levimuse kohta noorte (alla 25aastaste) süstivate narkomaanide hulgas on kättesaadavad üksnes mõnede riikide kohta ja mõnedel juhtudel on valimid väikesed. Olemasolevate andmete põhjal on levimus noorte süstivate narkomaanide hulgas aastatel 2002–2003 kõige kõrgem (rohkem kui 40%) Kreeka, Austria ja Poola valimites ning kõige madalam (vähem kui 20%) Ungari, Sloveenia, Soome ja Ühendkuningriigi valimites (132). Andmeid C-hepatiidi viiruse levimuse kohta uute süstijate (süstinud vähem kui kaks aastat) hulgas on veelgi vähem, aga aastate 2002–2003 teabe põhjal on levimus kõige kõrgem (rohkem kui 40%) Belgia ja Poola valimites ning kõige madalam (vähem kui 20%) Tšehhi Vabariigi, Kreeka ja Sloveenia valimites (133). C-hepatiidist teatamise andmed ajavahemiku 1992–2003 kohta näitavad, et andmeid esitanud riikides on suure osa teatatud C-hepatiidi juhtude puhul nakatumise põhjuseks narkootikumide süstimine (tavaliselt teatatakse üksnes diagnoositud ägeda nakatumise juhtudest) (joonis 17).
Nuoria injektiokäyttäjiä (alle 25‑vuotiaat) koskevia levinneisyystietoja on saatavilla vain muutamasta maasta, ja joissakin tapauksissa otokset ovat pieniä. Saatavilla olevien tietojen perusteella levinneisyys nuorten injektiokäyttäjien keskuudessa oli vuonna 2002–2003 korkein (yli 40 %) Kreikan, Itävallan ja Puolan otoksissa ja alhaisin (alle 20 %) Unkarin, Slovenian, Suomen ja Yhdistyneen kuningaskunnan otoksissa (132). Tiedot HCV:n levinneisyydestä uusien injektiokäyttäjien keskuudessa (injektiokäyttö kestänyt alle kaksi vuotta) ovat vielä rajallisempia, mutta vuodelta 2002–2003 saatavilla olevien tietojen perusteella levinneisyys on korkein (yli 40 %) Belgian ja Puolan otoksissa ja alhaisin (alle 20 %) Tšekin, Kreikan ja Slovenian otoksissa (133). C-hepatiitin ilmoitustiedot vuosilta 1992–2003 viittaavat siihen, että tietoja toimittaneissa maissa suurin osa ilmoitetuista C-hepatiittitapauksista on havaittu huumeiden injektiokäyttäjillä (ilmoitukset rajoittuvat pääasiallisesti diagnosoituihin akuutteihin infektioihin) (kaavio 17).
A fiatal (25 év alatti) injekciós kábítószer-használókra vonatkozó előfordulási adatok csak néhány országból állnak rendelkezésre, és némely esetben a minták is túl kicsik. A rendelkezésre álló adatok alapján 2002–03-ban a fiatal injekciós kábítószer-használók körében a legmagasabb előfordulási rátákat (40% fölött) a görögországi, ausztriai és lengyelországi mintákban találták, a legalacsonyabb előfordulást (20% alatt) pedig Magyarország, Szlovénia, Finnország és az Egyesült Királyság mintáiban(132). A HCV új (két évnél rövidebb ideje injekciózó) injekciós kábítószer-használók közötti előfordulására vonatkozó adatok még ennél is korlátozottabbak, de annyi a 2002–03-ról elérhető információkból kiderül, hogy a legmagasabb előfordulási arányt (40% fölötti) a mintákban Belgiumban és Lengyelországban, a legalacsonyabb előfordulást (20% alatt) pedig Csehország, Görögország és Szlovénia mintáiban találták(133). Az 1992–2003 közötti időszakban a hepatitis C bejelentési adatai arra utalnak, hogy az adatszolgáltató országokban a bejelentett hepatitis C esetek túlnyomó többsége az injekciós kábítószer-használóknak tulajdonítható (a bejelentések többnyire az akut fertőzés diagnosztizált eseteire korlátozódnak) (Figure 17).
Det er bare noen få land som har lagt fram prevalensdata for unge sprøytebrukere (under 25 år), og i en del tilfeller er utvalgsstørrelsene små. Framlagte data viser at utbredelsen var høyest blant unge sprøytebrukere i 2002-03 (over 40 %) i utvalg fra Hellas, Østerrike og Polen, og lavest (under 20 %) i utvalg fra Ungarn, Slovenia, Finland og Storbritannia (132). Data over HCV-prevalens blant nye sprøytebrukere (har injisert under to år) er enda mer begrenset, men framlagt informasjon for 2002-03 viser høyest prevalens (over 40 %) i utvalg fra Belgia og Polen, og lavest (under 20 %) i utvalg fra Den tsjekkiske republikk, Hellas og Slovenia (133). Meldingsdata for hepatitt C for perioden 1992-2003 tyder på at i alle land som oppgir data, står sprøytebrukere for et stort flertall av de meldte tilfellene av hepatitt C (meldingene er stort sett begrenset til diagnostiserte tilfeller av akutt infeksjon) (figur 17).
Dane o rozpowszechnieniu wśród młodych osób zażywających narkotyki dożylnie (w wieku poniżej 25 lat) dostępne są jedynie w kilku państwach, a w przypadku niektórych z nich próbki są zbyt małe. Według dostępnych danych w latach 2002-2003 najwyższe rozpowszechnienie wśród młodych osób wstrzykujących narkotyki (ponad 40%) odnotowano w próbkach pochodzących z Grecji, Austrii i Polski, a najniższe (poniżej 20%) w próbkach z Węgier, Słowenii, Finlandii i Wielkiej Brytanii (132). Dane dotyczące rozpowszechnienia HCV wśród nowych osób wstrzykujących narkotyki (przyjmujących narkotyki dożylnie krócej niż dwa lata) są jeszcze bardziej ograniczone, choć na podstawie informacji dostępnych za lata 2002-2003 widać, że najwyższe rozpowszechnienie (ponad 40%) występuje w próbkach z Belgii i Polski, a najniższe (poniżej 20%) w próbkach z Republiki Czeskiej, Grecji i Słowenii (133). Dane o zgłoszeniach wirusowego zapalenia wątroby typu C za lata 1992-2003 sugerują, że w państwach, które dostarczają dane, osoby zażywające narkotyki dożylnie stanowią ogromną większość zgłoszonych przypadków zapalenia wątroby typu C (zgłoszenia ograniczone są najczęściej do zdiagnozowanych przypadków ostrej infekcji (Wykres 17).
Datele privind prevalenţa la CDI tineri (sub 25 de ani) sunt disponibile doar în câteva ţări şi, în anumite cazuri, dimensiunile eşantioanelor sunt reduse. Dintre ţările în care astfel de date sunt disponibile, cea mai înaltă prevalenţă la CDI tineri în 2002–2003 (peste 40 %) s-a înregistrat în eşantioanele din Grecia, Austria şi Polonia, iar cea mai scăzută prevalenţă (sub 20 %) în eşantioanele din Ungaria, Slovenia, Finlanda şi Regatul Unit (132). Datele prin prevalenţa HCV în rândul noilor consumatori de droguri injectabile (care se injectează de mai puţin de doi ani) sunt şi mai limitate, dar informaţiile care sunt disponibile pentru 2002–2003 arată că cea mai ridicată prevalenţă (peste 40 %) se înregistrează în eşantioanele din Belgia şi Polonia, iar cea mai scăzută prevalenţă (sub 20 %) în eşantioanele din Republica Cehă, Grecia şi Slovenia (133). Datele privind notificarea hepatitei C în perioada 1992–2003 arată că, în ţările care furnizează astfel de date, CDI reprezintă marea majoritate a cazurilor notificate de hepatită C (notificările se limitează în mare parte la cazurile diagnosticate de infecţie acută) (Figura 17).
Údaje o prevalencii u mladých IDU (mladších ako 25 rokov) sú k dispozícii len z niekoľkých krajín a v niektorých prípadoch sú veľkosti vzoriek malé. Z dostupných údajov bola medzi mladými IDU v rokoch 2002 – 03 zistená najvyššia prevalencia (nad 40 %) vo vzorkách z Grécka, Rakúska a Poľska a najnižšia prevalencia (pod 20 %) vo vzorkách z Maďarska, zo Slovinska, z Fínska a zo Spojeného kráľovstva (132). Údaje o prevalencii HCV medzi novými injekčnými užívateľmi (injekčné užívanie počas menej ako dvoch rokov) sú dokonca ešte striedmejšie, ale dostupné informácie za roky 2002 – 03 ukazujú, že najvyššia prevalencia (nad 40 %) je vo vzorkách z Belgicka a Poľska a najnižšia prevalencia (pod 20 %) vo vzorkách z Českej republiky, Grécka a Slovinska (133). Údaje o hepatitíde C oznamované za obdobie 1992 – 2003 nasvedčujú, že v krajinách, ktoré údaje poskytli, pripadá veľká väčšina oznámených prípadov hepatitídy C na IDU (oznámenia sa väčšinou obmedzili na diagnostikované prípady akútnej infekcie) (obrázok 17).
Podatki o razširjenosti med mladimi injicirajočimi uživalci drog (mlajšimi od 25 let) so na voljo samo iz nekaterih držav in v nekaterih primerih so vzorci majhni. Kadar so podatki le na voljo, lahko najvišjo razširjenost med mladimi injicirajočimi uživalci drog v letih 2002–03 (nad 40 %) najdemo v vzorcih iz Grčije, Avstrije in Poljske, najnižjo razširjenost (pod 20 %) pa v vzorcih iz Madžarske, Slovenije, Finske in Združenega kraljestva (132). Podatki o razširjenosti HCV med novimi uživalci, ki si drogo vbrizgavajo (vbrizgavanje manj kot dve leti), so še bolj omejeni, vendar razpoložljive informacije za leto 2002–03 kažejo, da je najvišja razširjenost v vzorcih iz Belgije in Poljske ter najnižja (pod 20 %) v vzorcih iz Češke, Grčije in Slovenije (133). Podatki o prijavi hepatitisa C za obdobje med letoma 1992 in 2003 kažejo, da v državah, ki so zagotovile podatke, injicirajoči uživalci drog predstavljajo veliko večino prijavljenih primerov hepatitisa C (prijave so večinoma omejene na ugotovljene primere akutne okužbe) (prikaz 17).
Prevalensuppgifter från unga injektionsmissbrukare (under 25 år) finns endast tillgängliga från ett fåtal länder, och i vissa fall är urvalsstorlekarna små. Bland de länder där uppgifter finns tillgängliga för år 2002–2003 var prevalensen högst bland unga injektionsmissbrukare (över 40 %) i urval från Grekland, Österrike och Polen och lägst (under 20 %) i urval från Ungern, Slovenien, Finland och Storbritannien(132). När det gäller HCV-prevalens bland nya injektionsmissbrukare (som injicerat under kortare tid än 2 år) finns det ännu färre uppgifter men den information som är tillgänglig för 2002–2003 visar att den högsta prevalensen (över 40 %) finns i urval från Belgien och Polen och den lägsta prevalensen (under 20 %) finns i urval från Tjeckien, Grekland och Slovenien(133). Antalet anmälda hepatit C-fall för perioden 1992–2003 tyder på att injektionsmissbrukarna utgör den stora majoriteten av anmälda hepatit C-fall i de länder som redovisat uppgifter (de anmälda fallen gäller främst diagnostiserade fall av akut infektion) (figur 17).
  Tendences saistÄ«bā ar...  
Noteikt tendences jaunajās dalībvalstīs ir grūti dēļ ierobežotās pieejamās informācijas. Lai arī pastāv atšķirības valstu starpā, pieejamā informācija liecina, ka ar narkotikām saistīto nāves gadījumu skaits ir sācis skaidrāk pieaugt deviņdesmito gadu vidū.
Identification of trends in the new Member States is difficult because of the limited information available. Although there are differences from country to country, the available information suggests that drug-related deaths started to increase more clearly in the early to mid-1990s. This is also supported by the increase in the proportion of victims younger than 25 years old that occurred between the mid-1990s and 1999–2000 in most of the countries supplying information (157). In the new Member States from which data are available, the number of victims younger than 25 increased substantially more than the total number from 1996 until very recently (Figure 21), supporting the view of a more recent epidemic. Since 2000, deaths due to illegal substances have stabilised or decreased in Bulgaria, the Czech Republic (158), Latvia (in 2003) and Hungary. Overall, a degree of stabilisation appears to have occurred in recent years, but this finding has to be considered with caution as the quality and coverage of reporting are still limited in many countries. The probable increase in heroin use that took place during the 1990s in many of the new Member States might have been compensated for by increases in the provision of treatment services in more recent years, or other factors, but it is difficult to predict the future trend (Figure 21).
L'identification de tendances est malaisée dans les nouveaux États membres en raison de la quantité limitée d'informations disponibles. Bien qu'il existe des différences entre les pays, les données disponibles donnent à penser que les décès liés à la drogue ont commencé à augmenter de manière plus évidente au cours de la première moitié des années 1990. Cette constatation est également corroborée par la hausse du nombre de victimes de moins de 25 ans survenue entre le milieu des années 1990 et 1999-2000 dans la plupart des pays ayant fourni des informations (157). Dans les nouveaux États membres pour lesquels des données sont disponibles, le nombre de victimes de moins de 25 ans a progressé nettement plus que le nombre total de victimes depuis 1996 jusqu'il y a peu (graphique 21), ce qui confirme l'idée d'une épidémie plus récente. Depuis 2000, les décès dus à la consommation de substances illicites se sont stabilisés ou ont diminué en Bulgarie, en République tchèque (158), en Lettonie (en 2003) et en Hongrie. Globalement, une certaine stabilisation semble s'être produite ces dernières années, mais cette conclusion doit être prise avec précaution étant donné que la qualité et la couverture des rapports sont encore limitées dans de nombreux pays. La hausse probable de la consommation d'héroïne qui a eu lieu durant les années 1990 dans de nombreux nouveaux États membres pourrait avoir été compensée par une augmentation de l'offre de traitement ces dernières années ou par d'autres facteurs, mais il est difficile de prévoir l'évolution de la tendance (graphique 21).
Aufgrund der begrenzten verfügbaren Informationen ist es schwierig, Tendenzen für die neuen Mitgliedstaaten zu ermitteln. Obwohl es Unterschiede zwischen den einzelnen Ländern gibt, deuten die vorhandenen Informationen darauf hin, dass die Zahl der drogenbedingten Todesfälle Anfang bis Mitte der 90er Jahre stärker zu steigen begann. Dies wird auch durch den zwischen Mitte der 90er Jahre und 1999/2000 in den meisten Ländern, die Informationen zur Verfügung gestellt haben, beobachteten Anstieg des Anteils der Opfer im Alter von unter 25 Jahren untermauert (157). In den neuen Mitgliedstaaten, für die Daten verfügbar sind, ist die Zahl der Opfer im Alter unter 25 Jahren im Zeitraum von 1996 bis vor kurzem wesentlich stärker gestiegen als die Zahl der drogenbedingten Todesfälle insgesamt (Abbildung 21), was die These einer vor kurzem stattgefundenen Epidemie untermauert. Seit dem Jahr 2000 ist die Zahl der Todesfälle durch illegale Substanzen in Bulgarien, der Tschechischen Republik (158), Lettland (2003) und Ungarn stabil geblieben oder gesunken. Insgesamt scheint in den letzten Jahren eine gewisse Stabilisierung eingetreten zu sein. Diese Schlussfolgerung ist jedoch mit Vorsicht zu betrachten, da Qualität und Abdeckung der Berichte in vielen Ländern noch immer begrenzt sind. Der Anstieg des Heroinkonsums, der wahrscheinlich in den 90er Jahren in vielen neuen Mitgliedstaaten stattgefunden hat, wurde unter Umständen durch die zunehmende Bereitstellung von Behandlungsdiensten in jüngster Zeit oder durch andere Faktoren kompensiert. Eine künftige Tendenz ist jedoch nur schwer zu ermitteln (Abbildung 21).
La determinación de tendencias en los nuevos Estados miembros es difícil porque la información disponible es limitada. Aunque existen diferencias de un país a otro, la información disponible indica que las muertes relacionadas con el consumo de drogas empezaron a aumentar de forma clara entre principios y mediados de la década de 1990. Esta idea también se ve apoyada por el aumento del porcentaje de víctimas menores de 25 años que se produjo entre mediados de la década de 1990 y el periodo de 1999-2000 en la mayoría de países que han facilitado información (157). En los nuevos Estados miembros que han facilitado datos, el número de víctimas menores de 25 años aumentó bastante más que el total desde 1996 hasta hace muy poco (gráfico 21), lo que refuerza la tesis de una epidemia más reciente. Desde 2000, el número de muertes por consumo de sustancias ilegales se ha estabilizado o ha disminuido en Bulgaria, la República Checa (158), Letonia (en 2003) y Hungría. En general, en los últimos años parece haberse producido cierto grado de estabilización, aunque esta conclusión debe tomarse con precaución, ya que la calidad y la cobertura de la información todavía son limitadas en muchos países. El probable aumento del consumo de heroína que tuvo lugar durante la década de 1990 en muchos de los nuevos Estados miembros podría haberse visto compensado por el aumento de los servicios de tratamiento en los últimos años, o por otros factores, pero es difícil predecir las tendencias futuras (gráfico 21).
L’individuazione di un andamento nei nuovi Stati membri è difficile per via delle scarse informazioni disponibili. Nonostante le differenze riscontrate da paese a paese, le informazioni a portata di mano suggeriscono che i decessi correlati al consumo di stupefacenti hanno iniziato ad aumentare in maniera più spiccata all’inizio e fino alla fine degli anni Novanta. Questo andamento è stato anche affiancato dall’aumento della percentuale di vittime tra i giovani di età inferiore ai 25 anni riscontrato tra la metà degli anni Novanta e il biennio 1999-2000 nella maggior parte dei paesi che hanno fornito informazioni (157). Nei nuovi Stati membri che hanno inviato informazioni il numero di vittime di età inferiore ai 25 anni è aumentato molto più del numero complessivo a partire dal 1996 e fino agli anni recenti (Grafico 21), un fatto questo che fa pensare a un’epidemia recente. Dal 2000 i decessi dovuti all’abuso di sostanze illecite si sono stabilizzati o sono diminuiti in Bulgaria, Repubblica ceca (158), Lettonia (nel 2003) e Ungheria. In totale sembra potersi notare negli ultimi anni un certo grado di stabilizzazione, anche se si tratta di un dato da considerare con una certa cautela, visto che la qualità e la portata delle informazioni sono ancora limitate in molti paesi. Il probabile aumento del consumo di eroina occorso negli anni Novanta in numerosi nuovi Stati membri potrebbe essere stato compensato dall’aumento dei servizi terapeutici osservato più di recente o da altri fattori; rimane tuttavia difficile prevedere l’andamento futuro (Grafico 21).
É difícil identificar tendências nos novos Estados-Membros devido às poucas informações disponíveis. Embora existam diferenças entre os países, os dados disponíveis sugerem que as mortes relacionadas com o consumo de droga começaram a aumentar mais claramente na primeira metade da década de 1990. Esta conclusão também é apoiada pelo aumento da percentagem de vítimas com menos de 25 anos de idade entre meados da década de 1990 e os anos de 1999–2000, na maioria dos países que forneceram informações (157). Nos novos Estados-Membros com dados disponíveis, o número de vítimas com menos de 25 anos aumentou substancialmente mais do que o número total a partir de 1996 e até há muito pouco tempo (Figura 21), o que corrobora a ideia de que existe uma epidemia mais recente. A partir de 2000, as mortes devidas ao consumo de substâncias ilegais estabilizaram ou diminuíram na Bulgária, República Checa (158), Letónia (em 2003) e Hungria. De um modo geral, parece ter-se verificado alguma estabilização nos últimos anos, mas esta conclusão deve ser considerada com cuidado, pois a qualidade e a cobertura dos sistemas de informação ainda são limitadas em muitos países. O aumento provável do consumo de heroína que teve lugar na década de 1990 em muitos dos novos Estados-Membros pode ter sido compensado pelo aumento da oferta de serviços de tratamento nos últimos anos, ou por outros factores, mas é difícil prever as tendências futuras (Figura 21).
Ο εντοπισμός τάσεων στα νέα κράτη μέλη είναι δύσκολος λόγω των λιγοστών διαθέσιμων πληροφοριών. Μολονότι υπάρχουν διαφορές από χώρα σε χώρα, οι διαθέσιμες πληροφορίες υποδηλώνουν ότι οι συνδεόμενοι με τα ναρκωτικά θάνατοι άρχισαν να εμφανίζουν σαφέστερη αύξηση στο διάστημα από τις αρχές έως τα μέσα της δεκαετίας του 1990. Η διαπίστωση αυτή υποστηρίζεται επίσης από την αύξηση του ποσοστού θυμάτων ηλικίας κάτω των 25 ετών στο διάστημα από τα μέσα της δεκαετίας του 1990 έως το 1999–2000 στις περισσότερες από τις χώρες που παρείχαν πληροφορίες (157). Στα νέα κράτη μέλη όπου υπάρχουν διαθέσιμα στοιχεία, ο αριθμός των θυμάτων ηλικίας κάτω των 25 ετών αυξήθηκε σημαντικά περισσότερο από τον συνολικό αριθμό των θυμάτων από το 1996 έως πολύ πρόσφατα (διάγραμμα 21), γεγονός που υποστηρίζει την άποψη σχετικά με μια πιο πρόσφατη επιδημία. Από το 2000, οι οφειλόμενοι σε παράνομες ουσίες θάνατοι σταθεροποιήθηκαν ή μειώθηκαν στη Βουλγαρία, την Τσεχική Δημοκρατία (158), τη Λεττονία (το 2003) και την Ουγγαρία. Γενικά, τα τελευταία χρόνια φαίνεται να παρατηρείται κάποια σταθεροποίηση, αλλά η διαπίστωση αυτή πρέπει να εξετάζεται με προσοχή, καθώς η ποιότητα και κάλυψη των αναφορών παραμένουν περιορισμένες σε πολλές χώρες. Η πιθανή αύξηση της χρήσης ηρωίνης κατά τη διάρκεια της δεκαετίας του 1990 σε πολλά νέα κράτη μέλη ενδέχεται να αντισταθμίσθηκε με αυξήσεις στην παροχή θεραπευτικών υπηρεσιών τα τελευταία χρόνια ή άλλους παράγοντες, αλλά είναι δύσκολο να προβλεφθεί η μελλοντική τάση (διάγραμμα 21).
Het signaleren van trends in de nieuwe lidstaten is niet eenvoudig vanwege de beperkte hoeveelheid beschikbare informatie. Ondanks verschillen tussen landen blijkt uit de aanwezige informatie dat het aantal sterfgevallen ten gevolge van drugsgebruik vanaf 1990-1991 tot het midden van de jaren negentig duidelijk is gestegen. Dit wordt ook bevestigd door de toename van het percentage slachtoffers jonger dan 25 jaar vanaf het midden van de jaren negentig tot 1999-2000 in de meeste landen die informatie hebben verstrekt (157). In de nieuwe lidstaten die over de benodigde gegevens beschikken, is het aantal slachtoffers onder de 25 jaar aanzienlijk meer gestegen dan het totale aantal slachtoffers sinds 1996 (figuur 21), wat op een meer recente epidemie zou kunnen duiden. Sinds 2000 is het aantal sterfgevallen als gevolg van illegale stoffen in Bulgarije, Tsjechië (158), Letland (in 2003) en Hongarije gestabiliseerd of gedaald. In het algemeen lijkt er de afgelopen jaren sprake te zijn van een bepaalde mate van stabilisatie, maar die conclusie moet met het nodige voorbehoud worden getrokken omdat de kwaliteit en dekking van de rapportage in veel landen nog steeds beperkt is. De toename van het heroïnegebruik die zich waarschijnlijk in de jaren negentig in veel van de nieuwe lidstaten heeft afgespeeld, zou tot staan gebracht kunnen zijn door het grotere behandelaanbod in de afgelopen jaren of door andere factoren, maar het is moeilijk om de toekomstige trend op dit punt te voorspellen (figuur 21).
Stanovení trendů v nových členských státech je obtížné kvůli omezeným informacím, které jsou k dispozici. Ačkoli v jednotlivých zemích existují rozdíly, dostupné informace naznačují, že úmrtí související s drogami začala zřetelněji stoupat na počátku až v polovině 90. let 20. století. To je také doloženo nárůstem v podílu obětí mladších 25 let, ke kterému došlo mezi polovinou 90. let 20. století a obdobím 1999–2000 ve většině zemí poskytujících informace (157). V nových členských státech, ze kterých jsou údaje k dispozici, se počet obětí mladších 25 let zvýšil podstatně více než celkový počet od roku 1996 až do doby velmi nedávné (obr. 21), a potvrdil tak názor, že nedávno došlo k epidemii. Od roku 2000 se úmrtí v důsledku použití nelegálních látek stabilizovala nebo poklesla v Bulharsku, České republice (158), Lotyšsku (v roce 2003) a Maďarsku. Celkově se zdá, že v posledních letech došlo k určité stabilizaci, ale toto zjištění je třeba zvažovat s opatrností, protože kvalita a rozsah hlášení jsou dosud v mnoha zemích omezené. Pravděpodobný vzestup v užívání heroinu, ke kterému došlo během 90. let 20. století v mnoha nových členských státech, byl možná kompenzován v posledních letech zvýšením poskytování léčebných služeb nebo jinými faktory, avšak budoucí trend je obtížné předpovídat (obr. 21).
Det er vanskeligt at identificere tendenserne i de nye medlemsstater, da der kun foreligger begrænsede oplysninger. Selv om der er forskelle fra land til land, tyder de tilgængelige oplysninger på, at de narkotikarelaterede dødsfald begyndte at stige mere klart i begyndelsen og midten af 1990'erne. Dette støttes også af den stigning i andelen af ofre under 25 år, der fandt sted mellem midten af 1990'erne og 1999–2000 i de fleste lande, der har fremlagt oplysninger (157). I de nye medlemsstater, for hvilke der foreligger data, steg antallet af ofre under 25 år betydeligt mere end det samlede antal fra 1996 og indtil for ganske nylig (figur 21), hvilket støtter antagelsen af, at der har været tale om en nyere epidemi. Siden 2000 har antallet af dødsfald som følge af illegale stoffer stabiliseret sig eller er faldet i Bulgarien, Tjekkiet (158), Letland (i 2003) og Ungarn. Generelt synes der at have været tale om en vis stabilisering i de senere år, men denne konstatering skal tages med forbehold, da kvaliteten og dækningen af indberetningerne stadig er begrænset i mange lande. Den sandsynlige stigning i brugen af heroin, der fandt sted i 1990'erne i mange af de nye medlemsstater, kan være blevet opvejet af udvidelser af behandlingstilbuddene i de senere år eller af andre faktorer, men det er vanskeligt at forudsige den fremtidige tendens (figur 21).
Uute liikmesriikide suundumuste väljaselgitamine on keeruline, sest kättesaadava teabe hulk on piiratud. Kuigi riigiti esineb erinevusi, näitavad olemasolevad andmed, et 1990ndate aastate alguses ja keskpaigas hakkas uimastitega seotud surmade arv selgelt suurenema. Seda arvamust toetab ka alla 25aastaste ohvrite osakaalu suurenemine, mis toimus ajavahemikul 1990ndate aastate keskpaigast kuni aastateni 1999–2000 enamikus andmeid esitanud riikides (157). Uutes liikmesriikides, mille kohta on andmed kättesaadavad, suurenes 1996. aastast kuni viimase ajani alla 25aastaste ohvrite arv oluliselt rohkem kui ohvrite koguarv (joonis 21), mis toetab arvamust, et hiljuti on toimunud epideemia. Alates 2000. aastast on ebaseaduslike ainetega seotud surmajuhtumite arv stabiliseerunud või vähenenud Bulgaarias, Tšehhi Vabariigis (158), Lätis (2003. aastal) ja Ungaris. Üldiselt tundub, et viimastel aastatel on toimunud stabiliseerumine, kuid sellesse järeldusse tuleb suhtuda ettevaatusega, sest paljudes riikides on andmete esitamise kvaliteet ja katvus siiani piiratud. Heroiinitarbimise tõenäolist suurenemist 1990ndatel aastatel paljudes uutes liikmesriikides võidi kompenseerida raviteenuste pakkumise suurendamisega hilisematel aastatel või muude teguritega, kuid tulevikusuundumuste prognoosimine on keeruline (joonis 21).
Uusissa jäsenvaltioissa on vaikea tunnistaa suuntauksia, koska niistä on saatavilla tietoja vain rajallisesti. Vaikka maiden välillä onkin eroja, saatavilla olevat tiedot viittaavat siihen, että huumekuolemat alkoivat lisääntyä entistä selkeämmin 1990-luvun puolivälissä. Tätä tukee se, että alle 25‑vuotiaiden uhrien osuus kasvoi 1990‑luvun puolivälin ja vuosien 1990–2000 välisenä aikana useimmissa tietoja toimittaneista maista (157). Niissä uusissa jäsenvaltioissa, joista tietoja on saatavilla, alle 25‑vuotiaiden uhrien määrä on kasvanut vuodesta 1996 aivan viime aikoihin asti merkittävästi enemmän kuin uhrien kokonaismäärä (kaavio 21), mikä tukee näkemystä tuoreesta epidemiasta. Laittomista aineista johtuvat kuolemat ovat vuodesta 2000 lähtien vakiintuneet tietylle tasolle tai vähentyneet Bulgariassa, Tšekissä (158), Latviassa (vuonna 2003) ja Unkarissa. Tilanne vaikuttaa yleisesti ottaen vakiintuneen viime vuosina, mutta tähän tietoon on suhtauduttava varoen, sillä raportoinnin laatu ja kattavuus ovat useissa maissa vielä puutteellisia. Useissa uusissa jäsenvaltioissa 1990‑luvulla todennäköisesti tapahtunut heroiinin käytön lisääntyminen on saattanut tasapainottua hoitopalvelujen tarjonnan lisääntymisellä viime vuosina tai muilla tekijöillä, mutta tulevaa suuntausta on vaikea ennustaa (kaavio 21).
Az új tagállamokra jellemző tendenciákat a rendelkezésre álló információ korlátozottsága miatt nehéz pontosan meghatározni. Bár az egyes országok között fel lehet fedezni különbségeket, a rendelkezésre álló információ azt jelzi, hogy a kábítószerrel összefüggő halálesetek száma az 1990-es évek közepén indult határozottabb növekedésnek. Ezt támasztja alá a 25 évesnél fiatalabb áldozatok arányának növekedése is, ami a legtöbb adatszolgáltató országban az 1990-es évek közepe és 1999–2000 között ment végbe(157). Az adatokat szolgáltató új tagállamokban 1996-tól az egészen közelmúltig a 25 évesnél fiatalabb áldozatok száma sokkal nagyobb mértékben nőtt, mint az összes áldozaté (Figure 21), ami igazolja a közelmúltban lezajlott járványszerű terjedés elméletét. A tiltott anyagok miatti halálozás 2000 óta stabilizálódott vagy csökkent Bulgáriában, Csehországban(158), Lettországban (2003-ban) és Magyarországon. Az elmúlt években a helyzet összességében bizonyos mértékben stabilizálódni látszik, de ezzel a megállapítással óvatosan kell bánni, mivel a jelentéstétel minősége és hatóköre sok országban még mindig korlátozott. A heroinhasználat feltételezhető növekedését, ami az 1990-es években az új tagállamok közül sokban valószínűleg lezajlott, a legutóbbi években kiegyenlíthette a kezelési szolgáltatások biztosításának növelése vagy más tényezők, mégis nehéz megjósolni az ezután várható tendenciákat (Figure 21).
Det er vanskelig å identifisere trender i de nye medlemsstatene på grunn av den begrensede informasjonen som foreligger. Selv om det er forskjeller landene imellom, tyder tilgjengelig informasjon på en tydelig økning i antallet narkotikarelaterte dødsfall i første halvdel av 1990-tallet. Dette underbygges også av økningen i andelen ofre under 25 år i siste halvdel av 1990-tallet fram til 1999-2000 i de fleste landene som la fram informasjon (157). I de av de nye medlemsstatene som har lagt fram data, økte antallet ofre under 25 betraktelig mer enn det totale antallet fra 1995 og inntil ganske nylig (figur 21), noe som understøtter inntrykket av en epidemi i den senere tid. Etter 2000 har antallet dødsfall som skyldes illegale rusmidler stabilisert seg eller gått ned i Bulgaria, Den tsjekkiske republikk (158), Latvia (i 2003) og Ungarn. Generelt sett synes det å ha vært en viss grad av stabilisering i de senere år, men dette resultatet må betraktes med forsiktighet ettersom rapporteringens kvalitet og dekning fremdeles er begrenset i mange land. Den mulige økningen i heroinbruk som fant sted på 1990-tallet i mange av de nye medlemsstatene, kan ha blitt kompensert av en økning i tilbudet av behandlingstjenester i de senere år, eller skyldes andre faktorer, men det er vanskelig å forutse en framtidig trend (figur 21).
Określenie trendów dla nowych Państw Członkowskich jest trudne z uwagi na ograniczoną dostępność danych. Choć między poszczególnymi państwami istnieją różnice, dostępne dane sugerują, że liczba zgonów związanych z zażywaniem narkotyków zaczęła się wyraźniej zwiększać w pierwszej połowie lat 90-tych. Teza ta poparta jest także wzrostem odsetka ofiar poniżej 25 roku życia, który odnotowano od połowy lat 90-tych do okresu 1999-2000 w przypadku większości krajów przekazujących informacje (157). W nowych Państwach Członkowskich, w których dostępne są dane, liczba ofiar poniżej 25 roku życia jest znacznie wyższa niż całkowita liczba ofiar odnotowana od roku 1996 do bardzo niedawna (Wykres 21), wspierając twierdzenia o niedawnej epidemii. Od roku 2000 liczba zgonów spowodowanych przez substancje nielegalne ustabilizowała się bądź zmalała w Bułgarii, Republice Czeskiej (158), na Łotwie (w roku 2003) i na Węgrzech. Generalnie w ostatnich latach zdaje się występować pewien stopień stabilizacji, jednak do takiego wniosku należy podchodzić z ostrożnością, gdyż jakość i zakres sprawozdawania są w wielu państwach nadal ograniczone. Prawdopodobny wzrost spożywania heroiny, który nastąpił w latach 90-tych w wielu nowych Państwach Członkowskich, mógł zostać zrównoważony przez zwiększenie dostępności usług leczniczych w ostatnich latach lub przez inne czynniki. Trudno jest jednak przewidzieć trend na przyszłość (Wykres 21).
Tendinţele din noile state membre sunt dificil de identificat din cauza volumul limitat de informaţii disponibile. Deşi există diferenţe de la o ţară la alta, informaţiile existente indică faptul că numărul deceselor legate de consumul de droguri a început să crească mai accentuat de la începutul până la mijlocul anilor 1990. Această constatare este susţinută şi de creşterea proporţiei victimelor sub 25 de ani care s-a produs de la mijlocul anilor 1990 până în 1999–2000 în majoritatea ţărilor care au furnizat informaţii (157). În noile state membre care au furnizat astfel de date, numărul victimelor sub 25 de ani a crescut mult mai mult decât numărul total de victime, începând din 1996 până foarte de curând (Figura 21), susţinând ipoteza unei epidemii mai recente. Din anul 2000, mortalitatea provocată de substanţe ilegale s-a stabilizat sau a scăzut în Bulgaria, Republica Cehă (158), Letonia (în 2003) şi Ungaria. În ansamblu, se pare că s-a atins un grad de stabilizare în ultimii ani, dar această constatare trebuie tratată cu precauţie deoarece în multe ţări calitatea şi gradul de acoperire a raportărilor sunt încă limitate. Este posibil ca creşterea probabilă a consumului de heroină care s-a produs în anii 1990 în multe din noile state membre să fi fost compensată de extinderea serviciilor de tratament furnizate în ultimii ani sau de alţi factori, dar este dificil de anticipat tendinţa viitoare (Figura 21).
Určiť trendy v nových členských štátoch je ťažké, pretože sú k dispozícii obmedzené informácie. Hoci v jednotlivých krajinách sú rozdiely, dostupné informácie naznačujú, že počty úmrtí súvisiacich s drogami začali zreteľnejšie stúpať v prvej polovici deväťdesiatych rokov. Nasvedčuje tomu aj zvýšenie podielu obetí do 25 rokov veku, ku ktorému došlo od polovice deväťdesiatych rokov do roku 1999 – 2000 vo väčšine krajín, ktoré informácie poskytli (157). V nových členských štátoch, z ktorých sú údaje k dispozícii, vzrástol počet obetí mladších ako 25 rokov podstatne viac, než celkový počet od roku 1996 dosiaľ (obrázok 21), čo podporuje domnienku o najnovšej epidémii. Od roku 2000 sa počty úmrtí zapríčinených nelegálnymi látkami stabilizovali alebo klesli v Bulharsku, Českej republike (158), Lotyšsku (v roku 2003) a Maďarsku. Celkovo sa zdá, že v ostatných rokoch nastal určitý stupeň stabilizácie, ale toto konštatovanie treba brať opatrne, pretože kvalita a rozsah správ sú stále v mnohých krajinách obmedzené. Pravdepodobné zvýšenie užívania heroínu, ku ktorému došlo v deväťdesiatych rokoch vo viacerých z nových členských štátov by sa mohlo vyrovnávať s pribúdajúcimi opatreniami liečebných služieb v ostatných rokoch alebo inými faktormi, ale ťažko predpovedať budúci trend (obrázok 21).
Prepoznavanje trendov v novih državah članicah je težko zaradi omejenih razpoložljivih informacij. Čeprav med državami obstajajo razlike, razpoložljive informacije kažejo, da se je število z drogo povezanih smrtnih primerov začelo bolj opazno povečevati v začetku devetdesetih. To ugotovitev podpira tudi povečanje deleža žrtev, mlajših od 25 let, od sredine devetdesetih do let 1999–2000 v večini držav, ki so poslale podatke (157). V novih državah članicah, iz katerih so na voljo podatki, se je število žrtev, mlajših od 25 let, povečalo veliko bolj kot skupno število žrtev od leta 1996 do pred kratkim (prikaz 21), kar podpira mnenje o nedavni epidemiji. Od leta 2000 se je število smrtnih primerov zaradi prepovedanih drog stabiliziralo ali zmanjšalo v Bolgariji, na Češkem (158), v Latviji (leta 2003) in na Madžarskem. Na splošno se zdi, da se je položaj v zadnjih letih nekoliko stabiliziral, vendar je treba to ugotovitev obravnavati previdno, saj sta kakovost in pokritost poročanja v mnogih državah še vedno omejeni. Verjetno povečanje uživanja heroina v devetdesetih v številnih novih državah članicah bi lahko nadomestili s povečanjem zagotavljanja zdravljenja v zadnjih letih ali drugimi dejavniki, vendar je težko predvideti prihodnji trend (prikaz 21).
Eftersom det endast finns begränsat med information tillgänglig är det svårt att urskilja trender i de nya medlemsstaterna. Även om det finns skillnader från land till land tyder den tillgängliga informationen på att de narkotikarelaterade dödsfallen började öka mer markant i början och mitten av 1990-talet. Något som också talar för detta är att andelen offer som är yngre än 25 ökade i mitten av 1990-talet och 1999–2000 i de flesta av de länder som redovisat information(157). I de nya medlemsstater som redovisat uppgifter ökade antalet offer som är yngre än 25 avsevärt mycket mer än det sammanlagda antalet från 1996 fram till för en kort tid sedan (figur 21), vilket stöder tesen att det rör sig om en ny spridning. Sedan år 2000 har antalet dödsfall orsakade av olagliga ämnen stabiliserats eller minskat i Bulgarien, Tjeckien(158), Lettland (år 2003) och Ungern. Totalt sett tycks det ha skett en viss stabilisering de senaste åren, men dessa uppgifter måste tolkas med försiktighet eftersom rapporteringens kvalitet och täckning fortfarande är begränsade i många länder. Den ökning av heroinmissbruket som troligen skedde under 1990-talet i många av de nya medlemsstaterna kan ha kompenserats av att tillgången på behandling har förbättrats under senare år, eller av andra faktorer, men det är svårt att förutse framtida trender (figur 21).
  SelektÄ«vā profilakse  
Vispārēji profilakses pasākumi ģimenei, kas ir galvenokārt vakara pasākumi, lekcijas un semināri vecākiem, vēl joprojām ir populāras daudzās dalībvalstīs (Vācija, Francija, Kipra un Somija), neskatoties uz to, ka trūkst pierādījumu par to efektivitāti (Mendes et al., 2001. g.).
Universal family-based prevention, mostly evening events, lectures, seminars and workshops for parents, is still popular in many Member States (Germany, France, Cyprus and Finland) despite the lack of evidence for its effectiveness (Mendes et al., 2001). However, in Greece, Spain, Ireland and Norway there have been interesting developments in selective prevention with families through the introduction of innovative concepts that go beyond families/parents with drug problems and recognise the role of social, economic and cultural factors in drug use. In the Netherlands, the evaluation of drug prevention projects for immigrant parents concluded that a standardised intervention offered via immigrant networks, with women and men addressed separately, would be a feasible new direction (Terweij and Van Wamel, 2004). In Norway, parent management training (PMTO, the Oregon model), originally a training method for families with children with serious behavioural disorders, has been implemented and evaluated in three municipalities. In another two countries, the Iowa strengthening families program (ISFP) has been implemented. This intensive family intervention programme for families at risk combines teaching methods for students (10–14 years) with an educational programme for their parents, aiming at drug prevention through strengthened family competence and family ties (Kumpfer et al., 2003).
La prévention universelle dirigée vers les familles, qui se compose essentiellement de manifestations en soirée, de conférences, de séminaires et de colloques à l'intention des parents, reste très populaire dans de nombreux États membres (Allemagne, France, Chypre et Finlande) en dépit de l'absence de preuve de son efficacité (Mendes et al., 2001). En Grèce, en Espagne, en Irlande et en Norvège, des développements intéressants ont pourtant été observés dans la prévention sélective auprès des familles, liés à l'introduction de concepts novateurs qui dépassent les familles/parents en butte à des problèmes de drogue et reconnaissent le rôle des facteurs sociaux, économiques et culturels dans la consommation de drogue. Aux Pays-Bas, l'évaluation des projets de prévention de la drogue centrés sur les parents immigrants a conclu qu'une intervention standardisée proposée par l'intermédiaire des réseaux d'immigrants et s'adressant séparément aux hommes et aux femmes pourrait constituer une nouvelle voie intéressante (Terweij et Van Wamel, 2004). En Norvège, la formation à la gestion des parents (PMTO ou modèle de l'Oregon), qui était à l'origine une méthode de formation pour les familles ayant des enfants souffrant de graves troubles du comportement, a été mise en œuvre et évaluée dans trois municipalités. Deux autres pays ont appliqué l'Iowa Strengthening Families Program (ISFP – Programme de renforcement familial de l’Iowa). Ce programme intensif d'intervention auprès des familles à risque combine des méthodes d'enseignement pour les élèves (10 à 14 ans) et un programme destiné aux parents en vue de prévenir l'usage de drogue en renforçant les aptitudes familiales et en resserrant les liens familiaux (Kumpfer et al., 2003).
La prevenzione universale che fa perno sulle famiglie, che si concreta perlopiù in eventi, convegni, seminari e workshop serali destinati ai genitori, è una forma di intervento ancora popolare in molti Stati membri (Germania, Francia, Cipro e Finlandia), nonostante sia difficile dimostrarne l’efficacia (Mendes e altri, 2001). In Grecia, Spagna, Irlanda e Norvegia, tuttavia, la prevenzione selettiva attraverso le famiglie ha avuto interessanti sviluppi grazie all’introduzione di concetti innovativi che non sono circoscritti alle famiglie o ai genitori con problemi di droga, ma che riconoscono l’impatto sociale, economico e culturale del consumo di droga. Nei Paesi Bassi, dalla valutazione dei progetti di prevenzione della droga per genitori immigrati è emerso che un intervento standardizzato attraverso le reti di immigranti, rivolto a uomini e donne separatamente, rappresenterebbe una nuova soluzione percorribile (Terweij e Van Wamel, 2004). In Norvegia la “formazione dei genitori per la gestione dei figli” (PMTO, modello Oregon), nata inizialmente come metodo formativo per le famiglie con bambini con gravi disturbi del comportamento, è stata attuata e valutata in tre municipalità. In altri due paesi è stato messo a punto il “programma dello Iowa di rafforzamento delle famiglie” (ISFP). Questo programma intensivo di intervento in favore delle famiglie a rischio combina metodi didattici destinati agli studenti (10-14 anni) a un programma educativo per i genitori, il cui scopo è la prevenzione della droga attraverso un’accresciuta competenza della famiglia e il rafforzamento dei legami al suo interno (Kumpfer e altri, 2003).
realizados em horário pós-laboral e dirigidos aos pais, ainda é popular em muitos Estados-Membros (Alemanha, França, Chipre e Finlândia), apesar de não existirem provas da sua eficácia (Mendes et al., 2001). Contudo, na Grécia, em Espanha, na Irlanda e na Noruega verificou-se uma evolução interessante na prevenção selectiva dirigida às famílias através da introdução de conceitos inovadores que vão além da questão dos pais/famílias com problemas de droga e reconhecem o papel dos factores sociais, económicos e culturais no consumo de droga. Nos Países Baixos, da avaliação dos projectos de prevenção da droga dirigidos aos pais imigrantes concluiu-se que a intervenção normalizada através das redes de imigrantes e dirigida separadamente a mulheres e a homens seria uma nova direcção viável (Terweij e Van Wamel, 2004). Na Noruega, a Formação em Gestão Parental (PMTO, modelo de Orégão), método de formação originalmente destinado a famílias com crianças que sofrem de perturbações comportamentais graves, foi aplicada e avaliada em três municípios. Noutros dois países, foi aplicado o Iowa Strengthening Families Program (ISFP). Este programa de intervenção familiar intensiva para famílias em risco combina métodos de ensino para estudantes (10–14 anos) com um programa educativo para os pais, tendo em vista a prevenção da droga através de um reforço das competências e dos laços familiares (Kumpfer et al., 2003).
Η καθολική πρόληψη που βασίζεται στην οικογένεια, κυρίως με απογευματινές εκδηλώσεις, διαλέξεις, σεμινάρια και εργαστήρια για τους γονείς, παραμένει διαδεδομένη σε πολλά κράτη μέλη (Γερμανία, Γαλλία, Κύπρος και Φινλανδία), παρά το γεγονός ότι η αποτελεσματικότητά της δεν είναι αποδεδειγμένη (Mendes κ.ά., 2001). Ωστόσο, στην Ελλάδα, στην Ισπανία, στην Ιρλανδία και στη Νορβηγία υπήρξαν ενδιαφέρουσες εξελίξεις όσον αφορά την επικεντρωμένη πρόληψη με οικογένειες, μέσω της εισαγωγής καινοτόμων εννοιών που υπερβαίνουν τις οικογένειες / τους γονείς με προβλήματα ναρκωτικών και αναγνωρίζουν τον ρόλο των κοινωνικών, οικονομικών και πολιτιστικών παραγόντων στη χρήση ναρκωτικών. Στις Κάτω Χώρες, στο πλαίσιο της αξιολόγησης σχεδίων πρόληψης των ναρκωτικών για μετανάστες γονείς διαπιστώθηκε ότι μια τυποποιημένη παρέμβαση μέσω των δικτύων των μεταναστών, απευθυνόμενη χωριστά στις γυναίκες και τους άνδρες, θα ήταν μια εφικτή νέα κατεύθυνση (Terweij και Van Wamel, 2004). Στη Νορβηγία, εφαρμόσθηκε και αξιολογήθηκε σε τρεις δήμους η μέθοδος Parent Management Training (PMTO, μοντέλο της πολιτείας του Oregon), η οποία ήταν αρχικά μια μέθοδος εκπαίδευσης για οικογένειες με παιδιά με σοβαρές συμπεριφορικές διαταραχές. Σε δύο άλλες χώρες, εφαρμόσθηκε το πρόγραμμα ενίσχυσης της οικογένειας της πολιτείας της Iowa (Iowa Strengthening Families Program - ISFP). Αυτό το εντατικό πρόγραμμα οικογενειακής παρέμβασης για οικογένειες σε κίνδυνο συνδυάζει εκπαιδευτικές μεθόδους για μαθητές (10–14 ετών) με ένα εκπαιδευτικό πρόγραμμα για τους γονείς τους, με στόχο την πρόληψη των ναρκωτικών μέσω της ενίσχυσης των ικανοτήτων της οικογένειας και των οικογενειακών δεσμών (Kumpfer κ.ά., 2003).
Algemene gezinsgerichte preventie (meestal avondbijeenkomsten, lezingen, seminars en workshops voor ouders) is nog steeds populair in veel lidstaten (Duitsland, Frankrijk, Cyprus en Finland) ondanks het gebrek aan bewijsmateriaal voor de effectiviteit ervan (Mendes et al., 2001). In Griekenland, Spanje, Ierland en Noorwegen is nu echter sprake van interessante ontwikkelingen op het gebied van selectieve preventie in gezinnen. In deze landen wordt namelijk gebruik gemaakt van innovatieve concepten met een ruimer toepassingsgebied dan alleen maar gezinnen/ouders met drugsproblemen, omdat bij deze aanpak ook de sociale, economische en culturele factoren bij drugsgebruik worden onderkend. In Nederland is bij de evaluatie van drugspreventieprojecten voor immigrantenouders geconcludeerd dat een standaardinterventie via immigrantennetwerken met een gescheiden benadering van vrouwen en mannen, een geschikte nieuwe methode zou kunnen zijn (Terweij en Van Wamel, 2004). In Noorwegen heeft in drie gemeenten Parent Management Training (PMTO, het Oregon-model) plaatsgevonden waarna een evaluatie is uitgevoerd (PMTO is oorspronkelijk een trainingsmethode voor gezinnen met kinderen met ernstige gedragsproblemen). In twee andere landen is het Iowa Strengthening Families Program (ISFP) ten uitvoer gelegd. In dit intensieve programma voor risicogezinnen worden trainingsmethoden voor scholieren (10-14 jaar) gecombineerd met een educatief programma voor hun ouders, waarbij wordt geprobeerd om drugsgebruik via een beter functionerend gezin en een sterkere familieband te voorkomen (Kumpfer et al., 2003).
Všeobecná rodinná prevence, především ve formě večerních akcí, přednášek, seminářů a workshopů pro rodiče, je ve většině členských zemí i nadále populární (v Německu, Francii, na Kypru a ve Finsku), a to i přes nedostatečné důkazy o její účinnosti (Mendes a kol., 2001). V Řecku, Španělsku, Irsku a Norsku však došlo k zajímavému vývoji v selektivní rodinné prevenci díky zavedení novátorských pojetí, která přesahují rámec rodin/rodičů s drogovými problémy a uznávají úlohu sociálních, ekonomických a kulturních faktorů v užívání drog. V Nizozemsku se při hodnocení projektů protidrogové prevence pro rodiče–přistěhovalce došlo k závěru, že vhodným novým směrem bude standardizovaná intervence nabízená prostřednictvím sítí přistěhovalců, při níž se pracuje odděleně s muži a se ženami (Terweij a Van Wamel, 2004). V Norsku byly ve třech městech zavedeny a hodnoceny kurzy rodičů „Parent Management Training“ (PMTO, oregonský model), původně školící metoda určená pro rodiny s dětmi s vážnými poruchami chování. V dalších dvou zemích byl zaveden program Iowa Strengthening Families Program (ISFP) [Iowský program pro upevnění rodin]. Tento intenzivní program rodinné intervence určený pro ohrožené rodiny kombinuje výukové metody pro studenty (ve věku 10–14 let) se vzdělávacím programem pro jejich rodiče. Jeho cílem je protidrogová prevence prostřednictvím posílení způsobilosti rodiny a rodinných vazeb (Kumpfer a kol., 2003).
Universal familiebaseret forebyggelse, hovedsagelig aftenarrangementer, foredrag, seminarer og workshopper for forældre, er stadig populær i mange medlemsstater (Tyskland, Frankrig, Cypern og Finland), selv om der mangler bevis for effektiviteten heraf (Mendes m.fl., 2001). I Grækenland, Spanien, Irland og Norge har der imidlertid været en interessant udvikling inden for selektiv forebyggelse med familier gennem indførelsen af innovative koncepter, som går videre end familier/forældre med narkotikaproblemer og anerkender den rolle, som sociale, økonomiske og kulturelle faktorer spiller i forbindelse med stofbrug. I Nederlandene blev det konkluderet i forbindelse med evalueringen af narkotikaforebyggelsesprojekter for indvandrerforældre, at en standardiseret indsats via indvandrernetværk, hvor kvinder og mænd deltager hver for sig, kunne være en realistisk ny mulighed (Terweij og Van Wamel, 2004). I Norge har man i tre kommuner gennemført og evalueret forældretræningsprogrammet Parent Management Training (PMTO, Oregon Modellen), oprindeligt en træningsmetode til brug i familier med børn med alvorlige adfærdsforstyrrelser. I to andre lande har man gennemført Iowa Strengthening Families Program (ISFP). Dette intensive familieinterventionsprogram for truede familier kombinerer undervisningsmetoder for skoleelever (10–14 år) med uddannelsesprogrammer for deres forældre med henblik på narkotikaforebyggelse gennem styrket familiekompetence og styrkede familiebånd (Kumpfer m.fl., 2003).
Paljudes liikmesriikides (Saksamaal, Prantsusmaal, Küprosel ja Soomes) on endiselt populaarne kõikehõlmav perekonnapõhine ennetustöö, peamiselt lastevanematele mõeldud õhtused üritused, loengud, seminarid ja töötoad, hoolimata tõendite puudumisest sellise tegevuse efektiivsuse kohta (Mendes et al., 2001). Siiski on Kreekas, Hispaanias, Iirimaal ja Norras toimunud huvitavaid arenguid perekonnaga koos tehtavas valikulises ennetustöös uuenduslike kontseptsioonide kasutuselevõtmise kaudu, mis vaatavad kaugemale narkoprobleemidega perekondadest/lapsevanematest ning tunnistavad sotsiaalsete, majanduslike ja kultuuriliste tegurite rolli uimastitarbimises. Madalmaades jõuti immigrantidest lapsevanematele mõeldud narkoennetusprojektide hindamisel järeldusele, et immigrantide võrgustike kaudu pakutavad standardiseeritud sekkumismeetmed, mille puhul naiste ja meestega tegeletakse eraldi, oleks mõeldav uus suund (Terweij ja Van Wamel, 2004). Norras võeti kolmes kommuunis kasutusele ja hindamisele lapsevanemate väljaõppeprogrammi Oregoni mudel, mis algupäraselt oli tõsiste käitumishäiretega laste perekondadele mõeldud väljaõppemeetod. Veel kahes riigis on võetud kasutusele Iowa perekondade tugevdamise programm. See aktiivse sekkumise pereprogramm ohustatud perekondadele ühendab endas õpilaste (vanuses 10–14 aastat) õpetamise meetodeid ja nende vanematele suunatud harivat programmi, eesmärgiga ennetada uimastitarbimist perekonna pädevuse ja perekondlike sidemete tugevdamise kaudu (Kumpfer et al., 2003).
Yleinen perhelähtöinen ehkäisevä huumetyö, lähinnä vanhemmille tarjottavat iltatilaisuudet, luennot, seminaarit ja työpajat, on yhä suosittua useissa jäsenvaltioissa (Saksa, Ranska, Kypros ja Suomi), vaikka sen tehokkuudesta ei olekaan näyttöä (Mendes et al., 2001). Kreikassa, Espanjassa, Irlannissa ja Norjassa on kuitenkin tapahtunut kiinnostavaa kehitystä perheiden parissa tehtävän valikoivan ehkäisevän huumetyön alalla, kun niissä on otettu käyttöön innovatiivisia menetelmiä, joissa ei keskitytä vain huumeongelmaisiin perheisiin/vanhempiin, vaan tunnustetaan sosiaalisten, taloudellisten ja kulttuuristen tekijöiden osuus huumeidenkäytössä. Alankomaissa tehdyssä maahanmuuttajaperheiden vanhemmille tarkoitettujen huumeidenkäytön ehkäisyhankkeiden arvioinnissa todettiin, että maahanmuuttajaverkostojen kautta naisille ja miehille erikseen tarjottava standardoitu tukitoiminta voisi olla yksi vaihtoehto (Terweij ja Van Wamel, 2004). Vanhemmille järjestettävää hallinnan koulutusta (Parent Management Training, PMTO, Oregonin malli), alunperin vakavista käyttäytymishäiriöistä kärsivien lasten perheille tarkoitettua koulutusmenetelmää, on toteutettu ja arvioitu Norjassa kolmessa kunnassa. Kahdessa muussa maassa on pantu täytäntöön perheiden tukiohjelma Iowa Strengthening Families Program (ISFP). Tässä intensiivisessä riskialttiiden perheiden tukiohjelmassa yhdistyvät opetusmenetelmät koululaisille (10–14-vuotiaat) ja koulutusohjelma heidän vanhemmilleen, ja siinä pyritään ehkäisemään huumeidenkäyttöä vahvistamalla perheiden valmiuksia ja perhesiteitä (Kumpfer et al., 2003).
A hatékonyságát bizonyító adatok hiánya ellenére (Mendes és mások, 2001) változatlanul sok tagállamban (Németország, Franciaország, Ciprus és Finnország) népszerű az egyetemes, családi alapú megelőzés, főként a szülőknek szervezett esti események, előadások, szemináriumok és műhelyek formájában. Görögországban, Spanyolországban, Írországban és Norvégiában azonban érdekes fejlemények történtek a családokkal közösen végzett célzott megelőzés területén, olyan innovatív koncepciók bevezetése révén, amelyek a kábítószer-problémával küzdő családokon/szülőkön túllépve felismerik a kábítószer-használatban szerepet játszó társadalmi, gazdasági és kulturális tényezőket. Hollandiában a bevándorló szülőket célzó drogmegelőzési projektek értékelése azt a következtetést vonta le, hogy a bevándorlásügyi hálózatokon keresztül biztosított, a nőket és a férfiakat külön kezelő szabványosított beavatkozás járható, új útnak tűnik (Tarweij és Van Wamel, 2004). Norvégiában az eredetileg a súlyos magatartási problémákkal küzdő gyermekek családjának kifejlesztett képzési módszert, a szülői irányítási tréninget (PMTO, Oregon modell) három településen vezették be és értékelték. Két másik országban az iowai családerősítő programot (ISFP) hajtották végre. Ez a veszélyeztetett családoknak készült intenzív családi intervenciós program a diákoknak (10–14 éveseknek) szánt tanítási módszereket kombinálja a szüleiknek szóló oktatási programmal, így a család hozzáértésének növelésén és a szorosabb családi köteléken keresztül közelíti a drogmegelőzést (Kumpfer és mások, 2003).
Universell familiebasert forebygging, hovedsakelig kveldsmøter, forelesninger, seminarer og arbeidsgrupper for foreldre, er fremdeles populært i mange medlemsstater (Tyskland, Frankrike, Kypros og Finland), selv om det ikke foreligger bevis på at de har noen effekt (Mendes et al., 2001). I Hellas, Spania, Irland og Norge har imidlertid det selektive forebyggende familierettede arbeidet gjennomgått en interessant utvikling idet det er innført innovative konsepter som går ut over den enkelte familie/foreldre som har narkotikaproblemer og erkjenner hvilken rolle sosiale, økonomiske og kulturelle faktorer spiller for rusmiddelbruk. I Nederland konkluderte evalueringen av rusmiddelforebyggende prosjekter for innvandrerforeldre at en standardisert intervensjon iverksatt gjennom innvandrernettverkene, der man henvendte seg til kvinner og menn separat, kunne være en farbar vei (Tarweij og Van Wamel, 2004). I Norge har behandlings- eller opplæringsmetoden Parent Management Training (PMTO, Oregon-modellen), som opprinnelig var en metode for familier med barn med alvorlige atferdsforstyrrelser, blitt gjennomført og evaluert i tre kommuner. To andre land har gjennomført Iowa Strengthening Families Program (ISFP). Dette intensive familieintervensjonsprogrammet for risikoutsatte familier kombinerer undervisningsmetoder for skolebarn (10-14 år) med et opplæringsprogram for foreldrene deres, med sikte på å forebygge rusmiddelbruk gjennom økt familiekompetanse og styrkede familiebånd (Kumpfer et al., 2003).
Metoda zapobiegania powszechnego z udziałem rodziny, tj. najczęściej spotkania wieczorne, wykłady, seminaria i warsztaty dla rodziców, jest wciąż popularna w wielu Państwach Członkowskich (Niemcy, Francja, Cypr i Finlandia) pomimo braku dowodów na ich efektywność (Mendes et al., 2001). Jednakże w Grecji, Hiszpanii, Irlandii i Norwegii odnotowuje się coraz większe osiągnięcia w zapobieganiu wybiórczym w rodzinach poprzez wprowadzenie innowacyjnych koncepcji, które wychodzą poza grupę rodzin/rodziców z problemem narkotykowym i uznają rolę czynników społecznych, ekonomicznych i kulturowych w zażywaniu narkotyków. W Holandii ocena projektów zapobiegania narkotykom dla rodziców imigrantów wskazała, że znormalizowana interwencja oferowana przez sieci imigrantów, oddzielnie dla kobiet i mężczyzn, byłaby nowym możliwym kierunkiem działania (Terweij i Van Wamel, 2004). W Norwegii Szkolenie Rodzicielskie (PMTO, model Oregon), w oryginale metoda szkoleniowa dla rodzin z dziećmi z poważnymi zaburzeniami behawioralnymi, zostało wdrożone i ocenione w trzech miastach. W kolejnych dwóch państwach wdrożono Program Iowa Wzmacniający Rodziny (ISFP). Ten intensywny program interwencji rodzinnej dla rodzin z grupy ryzyka łączy metody nauczania dla uczniów (10-14 lat) z programem edukacyjnym dla ich rodziców, mając na celu zapobieganie narkotykom przez wzmocnienie kompetencji rodziny i więzi rodzinnych (Kumpfer et al., 2003).
Prevenirea universală în familie, mai ales seri speciale, prelegeri, seminarii şi ateliere de lucru pentru părinţi, sunt încă deosebit de populare în multe state membre (Germania, Franţa, Cipru şi Finlanda) deşi nu există dovezi privind eficienţa lor (Mendes et al., 2001). Totuşi, în Grecia, Spania, Irlanda şi Norvegia s-au înregistrat evoluţii importante în domeniul prevenirii selective în familie datorită introducerii unor concepte inovatoare care merg dincolo de ideea de familii/părinţi cu probleme legate de droguri şi recunosc rolul factorilor sociali, economici şi culturali asupra consumului de droguri. În Ţările de Jos, pe baza evaluării eficienţei proiectelor de prevenire a consumului de droguri pentru părinţi imigranţi s-a constatat că o intervenţie standardizată oferită prin intermediul reţelelor de imigranţi, cu abordarea separată a bărbaţilor şi a femeilor, ar putea reprezenta o nouă direcţie (Terweij şi Van Wamel, 2004). În Norvegia, ‘Parent Management Training’, modelul Oregon (PMTO - Programul de management pentru părinţi), iniţial o metodă de formare pentru familiile cu copii cu deficienţe comportamentale grave, a fost pus în aplicare şi evaluat în trei municipalităţi. În alte două ţări a fost pus în aplicare ‘Iowa Strengthening Families Program’ (ISFP - Programul Iowa de consolidare a familiilor). Acest program intensiv de intervenţie în familie destinat familiilor expuse riscului constă dintr-o combinaţie formată din metode de predare pentru elevi (10–14 ani) şi un program de educaţie pentru părinţii acestora, şi are ca obiectiv prevenirea consumului de droguri prin consolidarea competenţei familiei şi a legăturilor de familie (Kumpfer et al., 2003).
Univerzalno preprečevanje v družinskem okolju, zlasti večerne prireditve, predavanja, seminarji in delavnice za starše, je kljub pomanjkljivim dokazov glede njegove učinkovitosti (Mendes et al., 2001) še vedno zelo priljubljeno v mnogih državah članicah (Nemčija, Francija, Ciper in Finska). Vendar pa je v Grčiji, Španiji, na Irskem in Norveškem prišlo do zanimivega napredka na področju selektivnega preprečevanja v družinah z uvedbo inovativnih zamisli, ki presegajo družine/starše s problemi z drogami, in priznavajo vlogo socialnih, gospodarskih in kulturnih dejavnikov pri uživanju drog. Na Nizozemskem je bilo v oceni projektov za preprečevanje zlorabe drog za starše priseljencev ugotovljeno, da bi bila standardizirana intervencija prek priseljeniških mrež, v katerih bi bili ločeno obravnavani ženske in moški, izvedljiva nova usmeritev (Terweij in Van Wamel, 2004). Na Norveškem se je usposabljanje o ravnanju staršev (PMTO, Parent Management Training, vzorec Oregona), ki je bilo na začetku izobraževalna metoda za družine z otroki s hudimi vedenjskimi motnjami, izvajalo in ocenilo v treh občinah. V še dveh državah so izvajali program ISFP (Iowa Strengthening Families Program). Ta intenzivni intervencijski program v družinskem okolju za ogrožene družine združuje metode poučevanja za dijake (10–14 let) z izobraževalnim programom za njihove starše, s katerim želijo zlorabe drog preprečiti z večjo usposobljenostjo družin in družinskimi vezmi (Kumpfer et al., 2003).
  Ä€rstēšana no problem...  
Lielākā daļa zinātniskās literatūras par kokaīna problēmas ārstēšanu ir no Amerikas pētījumiem, un tāpēc var neatspoguļot Eiropas kontekstu. Diemžēl, ārstēšanās no kokaīna lietošanas problēmas izvērtēšana ES vēl joprojām ir zemā līmenī, daļēji vienkārši atspoguļojot faktu, ka pagātnē ārstēšanās pakalpojumu sniedzēji ar kokaīna problēmām saskārās reti.
Most of the scientific literature on treating cocaine problems is from American studies and therefore may not reflect the European context. Unfortunately, evaluation of treatment for problem cocaine use remains scarce in the EU, in part simply reflecting the fact that, historically, cocaine problems were encountered relatively rarely by treatment services. One European systematic review of literature on cocaine treatment (Rigter et al., 2004) noted that treatment compliance by problem cocaine users is generally low and relapse rates are high. Some evidence exists that psychotherapy could help to reduce consumption, and no strong evidence was found for the effectiveness of acupuncture for treating cocaine problems. However, overall, these findings should be viewed in the context of simply an absence of a strong European evidence base to guide therapeutic interventions in this area. For example, it is not even clearly known whether specific cocaine-targeted interventions are more effective than enrolling those with cocaine problems in more generic non-drug-specific treatment programmes. Furthermore, it remains an open question whether it is possible to develop a pharmacological treatment for problem cocaine users that can become the ‘standard treatment option’ in the way that methadone and buprenorphine have become standard approaches in the treatment of problem opiate use. It should be noted that there are important differences in the mechanisms by which opiate drugs and stimulants such as cocaine act on the body, which means that therapeutic options to treat drug problems are likely to differ. Some interesting work is currently being conducted in the USA to develop interventions that would temporarily block the effect of cocaine use on the user, and it will be interesting to see whether new treatment options become available from this work in the future.
La majeure partie de la littérature scientifique consacrée aux traitements des problèmes liés à la cocaïne sont des études américaines et ne reflètent donc pas le contexte européen. Malheureusement, les évaluations du traitement de l'usage problématique de cocaïne demeurent rares dans l'UE, en partie parce que, historiquement, les centres de traitement rencontraient relativement peu de problèmes liés à la cocaïne. Un examen systématique de la littérature européenne sur le traitement de la dépendance à la cocaïne (Rigter et al., 2004) a relevé que le respect du traitement par les cocaïnomanes à problème est généralement faible et que les taux de rechute sont élevés. Selon certains éléments, la psychothérapie pourrait aider à réduire la consommation, mais aucune preuve solide n'a été produite en ce qui concerne l'efficacité de l'acupuncture pour le traitement des problèmes liés à la cocaïne. Cependant, dans l'ensemble, ces conclusions doivent être examinées dans le contexte d'une absence pure et simple d’éléments solides au niveau européen permettant d'orienter les interventions thérapeutiques dans ce domaine. À titre d'exemple, on ignore même si des interventions spécifiquement axées sur la cocaïne sont plus efficaces que l'intégration des cocaïnomanes dans des programmes de traitement plus généraux et non spécifiques à cette drogue. Par ailleurs, la question reste posée de savoir s'il est possible de mettre au point un traitement pharmacologique pour les usagers de cocaïne à problème, qui soit susceptible de devenir l'«option de traitement standard», comme la méthadone et la buprénorphine le sont dans le traitement de la dépendance aux opiacés. Il convient de souligner qu'il existe des différences importantes dans la manière dont les opiacés et les stimulants tels que la cocaïne agissent sur le corps, ce qui signifie que les options thérapeutiques pour traiter la toxicomanie seront probablement différentes. D’importants travaux sont actuellement menés aux États-Unis pour mettre au point des interventions qui bloqueraient temporairement l'effet de la cocaïne sur l'usager et il sera intéressant de découvrir quels nouveaux traitements résulteront de ces recherches à l’avenir.
Die wissenschaftliche Literatur über die Behandlung von Kokainproblemen stammt größtenteils aus US-amerikanischen Studien und wird daher der Situation in Europa unter Umständen nicht gerecht. Bedauerlicherweise wird in der EU nach wie vor nur sehr wenig für die Entwicklung neuer Behandlungsmethoden für problematischen Kokainkonsum getan, was zum Teil einfach darauf zurückzuführen ist, dass die Behandlungsdienste in der Vergangenheit nur relativ selten mit Kokainproblemen konfrontiert waren. Im Rahmen einer systematischen europäischen Auswertung der vorhandenen Literatur zur Behandlung von Kokainproblemen (Rigter et at., 2004) wurde festgestellt, dass problematische Kokainkonsumenten in der Regel eine geringe Kooperationsbereitschaft bei der Therapie sowie hohe Rückfallquoten aufweisen. Es gibt einige Hinweise darauf, dass Psychotherapien dazu beitragen können, den Konsum zu reduzieren. Für die Effizienz der Akkupunkturbehandlung von Kokainproblemen konnten keine eindeutigen Beweise erbracht werden. Insgesamt sollte bei der Interpretation dieser Ergebnisse jedoch bedacht werden, dass es in Europa schlichtweg keine tragfähigen Evidenzdaten gibt, die als Richtschnur für die Durchführung therapeutischer Maßnahmen in diesem Bereich dienen könnten. So steht beispielsweise nicht einmal eindeutig fest, ob speziell auf Kokain zugeschnittene Maßnahmen effizienter sind als die Überweisung von Patienten mit Kokainproblemen in allgemeinere, nicht drogenspezifische Therapieprogramme. Darüber hinaus ist die Frage nicht geklärt, ob es möglich ist, eine pharmakologische Behandlungsmethode für problematische Kokainkonsumenten zu entwickeln, die zu der „Standardoption für die Behandlung“ werden kann, so wie Methadon und Buprenorphin inzwischen als Standardkonzepte für die Therapie problematischen Opiatkonsums anerkannt sind. Es ist zu beachten, dass hinsichtlich ihrer Wirkung auf den Körper große Unterschiede zwischen Opiaten und anderen Stimulanzien wie Kokain bestehen. Daraus folgt, dass für diese Drogenprobleme wahrscheinlich auch unterschiedliche Therapieformen angezeigt sind. Derzeit werden in den USA einige bemerkenswerte Ansätze verfolgt, um Maßnahmen zu entwickeln, die die Wirkung des Kokains auf den Konsumenten vorübergehend hemmen könnten. Ob aus dieser Arbeit künftig neue Behandlungsoptionen entstehen werden, bleibt abzuwarten.
La mayor parte de la literatura científica sobre el tratamiento de los problemas asociados a la cocaína proviene de estudios estadounidenses y, por lo tanto, es posible que no refleje bien el contexto europeo. Lamentablemente, la evaluación del tratamiento para el consumo problemático de cocaína sigue siendo escasa en la UE, lo cual, en parte, refleja simplemente el hecho de que, históricamente, los servicios de tratamiento raramente se han encontrado este tipo de problemas. Una revisión sistemática de la literatura existente a nivel europeo sobre el tratamiento de la adicción a la cocaína (Rigter y cols., 2004) revela que la observancia del tratamiento por parte de los consumidores de cocaína es por lo general baja, y que las tasas de recaída son elevadas. Existen indicios de que la psicoterapia puede ayudar a reducir el consumo, pero no se han encontrado pruebas claras de que la acupuntura sea eficaz en el tratamiento de los problemas por consumo de cocaína. Sin embargo, en general, estas conclusiones deben juzgarse en el contexto de la ausencia de una base establecida europea que orienten las intervenciones terapéuticas en este ámbito. Por ejemplo, no está del todo claro si las intervenciones dirigidas específicamente a la cocaína son más efectivas que la inclusión de sus consumidores problemáticos en programas de tratamiento más genéricos, no específicos de esta droga. Además, queda pendiente la cuestión de si es posible desarrollar un tratamiento farmacológico para los consumidores problemáticos de cocaína que pueda convertirse en una «opción de tratamiento estándar», al igual que la metadona y la buprenorfina se han convertido en tratamientos estándar para el problema del consumo de opiáceos. Hay que tener en cuenta que los mecanismos de actuación sobre el organismo de los opiáceos y de estimulantes como la cocaína presentan importantes diferencias, lo cual implica que las opciones terapéuticas para el tratamiento de estas drogodependencias han de ser probablemente distintas. Actualmente hay algunos trabajos interesantes en curso en EE.UU para desarrollar tratamientos que bloqueen de forma temporal los efectos del consumo de cocaína sobre el usuario, y será interesante comprobar si aparecen nuevas opciones de tratamiento en el futuro a partir de sus resultados.
La maggior parte della letteratura scientifica sul trattamento dei problemi collegati alla cocaina proviene da studi americani e, di conseguenza, non riflette il contesto europeo. Purtroppo, il trattamento dei pazienti che fanno uso di cocaina è un aspetto ancora poco valutato nell’Unione europea; ciò riflette in parte il fatto che, storicamente, i servizi terapeutici si sono imbattuti in problemi correlati al consumo di questa sostanza soltanto (relativamente) di rado. A livello europeo una revisione sistematica della letteratura sul trattamento dei pazienti cocainomani (Rigter e altri, 2004) ha evidenziato che l’osservanza della terapia da parte dei consumatori di cocaina è generalmente bassa e che le percentuali di ricaduta sono alte. La psicoterapia si è dimostrata utile per ridurre il consumo, mentre non vi sono prove convincenti dell’efficacia dell’agopuntura nel trattamento dei problemi collegati al consumo di cocaina. Tuttavia, in generale, questi risultati andrebbero visti nel contesto semplicemente di un’assenza di una base probante convincente a livello europeo capace di guidare gli interventi terapeutici in questo settore. Per esempio, non si sa nemmeno con chiarezza se gli interventi mirati specificatamente alla cocaina siano più efficaci del reclutamento dei soggetti con problemi di cocaina in programmi terapeutici più generici, aspecifici. Inoltre, rimane aperta la questione se sia possibile elaborare una terapia farmacologica per i consumatori problematici di cocaina che possa diventare un’opzione terapeutica standard come il metadone e la buprenorfina sono divenuti approcci standard nel trattamento del consumo problematico di oppiacei. Si deve tener presente che vi sono differenze importanti nei meccanismi con cui gli oppiacei e gli stimolanti come la cocaina agiscono sull’organismo, tali da rendere probabilmente diverse le opzioni terapeutiche disponibili per il trattamento dei problemi collegati alla droga. Negli Stati Uniti sono in corso alcune attività interessanti per individuare interventi che possano temporaneamente bloccare l’effetto del consumo di cocaina sulla persona che ne fa uso; sarebbe interessante sapere se in futuro, da queste attività, sarà possibile estrapolare nuove opzioni terapeutiche.
A maior parte da literatura científica sobre o tratamento de problemas causados pelo consumo de cocaína provém de estudos americanos e, por isso, poderá não reflectir o contexto europeu. Infelizmente, a avaliação do tratamento do consumo problemático de cocaína continua a escassear na UE, o que em parte se limita a reflectir o facto de, até agora, ser relativamente raro os serviços de tratamento depararem com problemas causados pelo consumo de cocaína. Uma análise europeia sistemática da literatura sobre o tratamento para o consumo de cocaína (Rigter et al., 2004) constatou que a observância do tratamento por parte dos consumidores problemáticos de cocaína é geralmente baixa e as taxas de recaída elevadas. Existem alguns indícios de que a psicoterapia poderá ajudar a reduzir o consumo, não tendo sido encontradas provas sólidas da eficácia da acupunctura no tratamento dos problemas causados pelo consumo de cocaína. No entanto, em termos globais, estas conclusões devem ser consideradas no contexto da ausência de uma sólida fundamentação europeia, baseada em provas, que oriente as intervenções terapêuticas neste domínio. Por exemplo, nem sequer se sabe ao certo se as intervenções especificamente orientadas para a cocaína são mais eficazes do que a inscrição das pessoas com problemas de consumo de cocaína em programas mais genéricos de tratamento da toxicodependência não especificamente relacionados com esta substância. Além disso, ainda está em aberto se é ou não possível desenvolver um tratamento farmacológico para os consumidores problemáticos de cocaína que possa vir a ser a “opção de tratamento normais”, da mesma forma que a metadona e a buprenorfina se transformaram em métodos normais de tratamento do consumo problemático de opiáceos. Note-se que os opiáceos e os estimulantes como a cocaína têm mecanismos de actuação no organismo muito diferentes, sendo por conseguinte normal que as opções terapêuticas para tratar os problemas de toxicodependência também sejam diferentes. Nos EUA está em curso um trabalho interessante tendo em vista desenvolver intervenções que bloqueiem temporariamente o efeito do consumo de cocaína no consumidor, e será interessante ver se este trabalho irá permitir disponibilizar novas opções de tratamento, no futuro.
Η πλειονότητα της επιστημονικής βιβλιογραφίας σχετικά με τη θεραπεία της προβληματικής χρήσης κοκαΐνης προέρχεται από αμερικανικές μελέτες και επομένως ενδέχεται να μην απηχεί τις ευρωπαϊκές συνθήκες. Δυστυχώς, η αξιολόγηση της θεραπείας της προβληματικής χρήσης κοκαΐνης παραμένει σπάνια στην ΕΕ, απηχώντας εν μέρει απλώς το γεγονός ότι, ιστορικά, οι θεραπευτικές υπηρεσίες αντιμετωπίζουν σχετικά σπάνια προβληματική χρήση κοκαΐνης. Μία ευρωπαϊκή συστηματική επισκόπηση της βιβλιογραφίας σχετικά με τη θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη (Rigter κ.ά., 2004) επισημαίνει ότι η συμμόρφωση των προβληματικών χρηστών κοκαΐνης με τη θεραπεία είναι γενικά χαμηλή και τα ποσοστά υποτροπής υψηλά. Υπάρχουν ορισμένα στοιχεία που δείχνουν ότι η ψυχοθεραπεία θα μπορούσε να συμβάλει στη μείωση της κατανάλωσης, αλλά δεν υπάρχουν στοιχεία που να αποδεικνύουν με βεβαιότητα την αποτελεσματικότητα του βελονισμού για τη θεραπεία της προβληματικής χρήσης κοκαΐνης. Ωστόσο, γενικά, τα πορίσματα αυτά πρέπει να εξετάζονται στο πλαίσιο απλώς της απουσίας μιας ισχυρής αποδεικτικής βάσης στην Ευρώπη, η οποία θα κατευθύνει τις θεραπευτικές παρεμβάσεις στον τομέα αυτό. Για παράδειγμα, δεν είναι καν σαφές κατά πόσον οι παρεμβάσεις που αφορούν ειδικά την κοκαΐνη είναι πιο αποτελεσματικές από τη συμμετοχή των προβληματικών χρηστών κοκαΐνης σε γενικότερα προγράμματα θεραπείας που δεν αφορούν μία συγκεκριμένη ουσία. Επιπλέον, παραμένει ανοικτό το ερώτημα του κατά πόσον είναι δυνατόν να αναπτυχθεί μια φαρμακευτική θεραπεία για τους προβληματικούς χρήστες κοκαΐνης, η οποία θα μπορεί να γίνει η «πρότυπη θεραπευτική επιλογή», όπως η μεθαδόνη και η βουπρενορφίνη έγιναν πρότυπες προσεγγίσεις στη θεραπεία της προβληματικής χρήσης οπιούχων. Πρέπει να σημειωθεί ότι υπάρχουν σημαντικές διαφορές στους μηχανισμούς επίδρασης στον οργανισμό των οπιούχων και των διεγερτικών, όπως η κοκαΐνη, πράγμα που σημαίνει ότι οι θεραπευτικές επιλογές για την αντιμετώπιση των δύο προβλημάτων είναι πιθανό να διαφέρουν. Επί του παρόντος διενεργούνται ενδιαφέρουσες έρευνες στις ΗΠΑ για την ανάπτυξη παρεμβάσεων που θα αναστέλλουν προσωρινά τα αποτελέσματα της χρήσης κοκαΐνης στον χρήστη, και είναι ενδιαφέρον να δούμε κατά πόσον θα προκύψουν στο μέλλον νέες θεραπευτικές επιλογές από την προσπάθεια αυτή.
De meeste wetenschappelijke literatuur over het behandelen van cocaïneproblemen komt van Amerikaanse onderzoeken en de vraag is in hoeverre de situatie daar vergelijkbaar is met die in Europa. Helaas is er nog steeds weinig informatie beschikbaar over resultaten van de behandeling van problematisch cocaïnegebruik in de EU, wat deels een gevolg is van het feit dat de hulpverlening van oudsher relatief weinig geconfronteerd is geweest met cocaïneproblemen. Uit een systematisch Europees literatuuronderzoek naar behandelingen voor cocaïnegebruik (Rigter et al., 2004) is gebleken dat de discipline onder cocaïnegebruikers meestal slecht is en dat de terugvalpercentages hoog zijn. Er zijn enkele aanwijzingen dat het gebruik van cocaïne met behulp van psychotherapie verminderd zou kunnen worden, maar de effectiviteit van acupunctuur bij de behandeling van cocaïneproblemen is nog niet echt overtuigend aangetoond. In het algemeen moet bij deze bevindingen wel bedacht worden dat er eigenlijk geen eenduidig Europees onderzoeksmateriaal beschikbaar is dat als basis voor therapeutische interventies op dit gebied kan dienen. Het is bijvoorbeeld niet eens bekend of specifieke interventies gericht op cocaïnegebruik effectiever zijn dan een participatie van problematische cocaïnegebruikers aan meer algemene, niet specifiek op drugs gerichte therapieën. Daarnaast is het nog steeds de vraag of het mogelijk is om een farmacologische behandeling voor problematische drugsgebruikers te ontwikkelen die als “standaardbehandeling” kan gaan dienen, zoals het gebruik van methadon en buprenorfine als standaardbehandeling voor problematische opiatengebruikers. Daarbij moet aangetekend worden dat er wel grote verschillen zijn in de effecten die opiaten en stimulerende middelen op het lichaam hebben, en die verschillen zullen ook tot uiting moeten komen in de diverse behandelmethoden. Op dit moment vindt er in de Verenigde Staten veelbelovend onderzoek plaats naar de ontwikkeling therapieën die het effect van cocaïne op de gebruiker tijdelijk blokkeren. Afgewacht dient te worden of hier in de toekomst nieuwe therapeutische opties uit kunnen voortvloeien.
Většina vědecké literatury o léčení kokainových problémů se opírá o americké studie, a proto nemusí odrážet evropský kontext. Bohužel hodnocení léčení problémového užívání kokainu v EU je i nadále řídké, a zčásti tak odráží skutečnost, že z historického hlediska se léčebná zařízení s kokainovými problémy setkávala relativně málo. Jeden evropský systematický přehled literatury o léčení kokainové závislosti (Rigter a kol., 2004) zaznamenal, že dodržování léčby problémovými uživateli kokainu je všeobecně na nízké úrovni a míry návratu k droze jsou vysoké. Existují určité důkazy, že by snížení spotřeby mohla napomoci psychoterapie, ale nenašly se žádné přesvědčivé důkazy o účinnosti akupunktury při léčbě kokainových problémů. Celkově je však třeba na tato zjištění pohlížet jednoduše v kontextu absence silné evropské základny podkladů k vedení terapeutických zásahů v této oblasti. Např. není dokonce zcela známo, zda jsou určité zásahy zaměřené na kokain účinnější než zápis osob s kokainovými problémy do programů obecnější, drogově nespecifické léčby. Dále zůstává otevřenou otázkou, zda je možné vyvinout farmakologickou léčbu pro problémové uživatele kokainu, která se může stát „standardní možností léčby“, způsobem, jakým se metadon a buprenorfin staly standardním přístupem při léčení problémového užívání opiátů. Je třeba si povšimnout, že existují důležité rozdíly v mechanismu, jakým opiátové drogy a stimulanty jako kokain působí na tělo, což znamená, že se terapeutické možnosti léčení drogových problémů pravděpodobně liší. Poměrně zajímavá vědecká práce se v současné době věnuje v USA vývoji opatření, které by mohly dočasně blokovat účinek užití kokainu na uživatele. Bude zajímavé pozorovat, zda tato práce přinese do budoucnosti nové možnosti léčby.
Hovedparten af den videnskabelige litteratur om behandling af kokainproblemer er fra amerikanske undersøgelser og afspejler derfor muligvis ikke den europæiske kontekst. Der foreligger desværre fortsat kun få evalueringer af behandling for problematisk kokainbrug i EU, hvilket til dels blot er en afspejling af, at behandlingstjenesterne tidligere forholdsvis sjældent kom ud for personer med kokainproblemer. Det fremgik af en europæisk systematisk gennemgang af litteraturen om kokainbehandling (Rigter m.fl., 2004), at viljen til at undergå behandling generelt er lav blandt problematiske kokainbrugere, og at der ofte sker tilbagefald. Noget tyder på, at psykoterapi kan hjælpe med til at nedsætte forbruget, men der er ingen overbevisende data, der tyder på, at akupunktur er effektiv til at behandle kokainproblemer. Disse resultater bør imidlertid anskues på den baggrund, at der ganske enkelte mangler et stærkt europæisk evidensgrundlag, som behandlingsindsatsen på dette område kan baseres på. F.eks. ved man ikke med sikkerhed, om specifikke tiltag, der er målrettet mod kokain, er mere effektive, end hvis man lader personer med kokainproblemer deltage i mere generelle ikke-narkotikaspecifikke behandlingsprogrammer. Endvidere er det fortsat et åbent spørgsmål, om det er muligt at udvikle en farmakologisk behandling af problematisk kokainbrug, som kan blive 'standardbehandlingen' på samme måde, som metadon og buprenorphin er blevet standardmetoder i behandlingen af problematisk opiatbrug. Det skal bemærkes, at der er væsentlige forskelle med hensyn til de mekanismer, hvormed opiater og stimulanser som kokain virker på kroppen, hvilket betyder, at de terapeutiske muligheder for at behandle narkotikaproblemerne sandsynligvis vil være forskellige. I USA pågår der for øjeblikket interessant forskning, som tager sigte på at udvikle indgreb, som midlertidigt vil blokere virkningen af kokainbrug på brugeren, og det bliver interessant at se, om dette arbejde resulterer i nye behandlingsmuligheder i fremtiden.
Suurem osa teaduslikust kirjandusest kokaiiniprobleemide kohta põhineb Ameerika uuringutel ja ei pruugi olla kooskõlas Euroopa kontekstiga. Kahjuks ei teostata probleemse kokaiinitarbimise ravi hindamist ELis kuigi laialt, osaliselt seetõttu, et varem puutusid raviteenistused kokaiiniprobleemidega suhteliselt harva kokku. Ühes Euroopa süstemaatilises ülevaates kokaiiniravi alase kirjanduse kohta (Rigter et al., 2004) märgiti, et probleemsete kokaiinitarbijate ravivalmidus on üldiselt madal ja tagasilanguse määr kõrge. On olemas mõningaid tõendeid selle kohta, et psühhoteraapia võib aidata tarbimist vähendada, kuid kindlaid tõendeid akupunktuuri efektiivsuse kohta kokaiiniprobleemide ravimisel ei leitud. Nende järelduste käsitlemisel tuleb siiski meeles pidada, et puuduvad selged Euroopa kogemustel põhinevad juhised terapeutiliseks sekkumises selles valdkonnas. Näiteks ei ole selge isegi see, kas spetsiifilised, kokaiinitarbijatele suunatud sekkumismeetmed on efektiivsemad kui probleemsete kokaiinitarbijate kaasamine üldisesse, mittespetsiifilisse uimastiravisse. Samuti pole teada, kas probleemsete kokaiinitarbijate jaoks on võimalik välja töötada farmakoloogiline ravi, mis võiks edaspidi olla „standardne raviviis”, nii nagu metadooni- ja buprenorfiiniravi on standardne raviviis probleemsetele opiaaditarbijatele. Tuleb märkida, et opiaatide ja stimulantide, nagu näiteks kokaiini, toimemehhanism organismis on olulisel määral erinev, järelikult on tõenäoliselt ka nende uimastiprobleemide ravivõimalused teistlaadsed. Praegu tehakse USAs huvitavaid uurimusi sekkumismeetmete väljaarendamiseks, mis ajutiselt blokeeriksid kokaiini mõju selle tarbijale, ning on huvitav näha, kas selle töö tulemusena võetakse tulevikus kasutusel uued ravivõimalused.
Suurin osa kokaiiniongelmien käsittelyä koskevasta tieteellisestä kirjallisuudesta perustuu amerikkalaisiin tutkimuksiin, eikä siten heijasta välttämättä Euroopan tilannetta. Kokaiinin ongelmakäytön hoitoa ei valitettavasti ole juurikaan arvioitu EU:ssa, mikä johtuu osittain vain siitä, etteivät hoitopalvelut ole aikaisemmin olleet paljoakaan tekemisissä kokaiiniongelmien kanssa. Yhdessä Euroopassa tehdyssä kokaiinihoitoa koskevan kirjallisuuden järjestelmällisessä katsauksessa (Rigter et al., 2004) pantiin merkille, että kokaiinin ongelmakäyttäjien hoitomyöntyvyys on yleensä heikko ja heistä monet sortuvat uudelleen huumeisiin. Psykoterapian avusta käytön vähentämisessä on jonkin verran näyttöä, mutta akupunktion tehokkuudesta kokaiiniongelmien hoidossa ei ole mitään vahvaa näyttöä. Näiden tulosten tarkastelussa tulisi kuitenkin ottaa huomioon, ettei Euroopassa ole vahvaa näyttöpohjaa, joka ohjaisi hoitotoimia tällä alalla. On esimerkiksi epävarmaa, ovatko kokaiinin käyttäjille tarkoitetut erityiset toimet tehokkaampia kuin kokaiiniongelmaisten osallistuminen erikoistumattomiin hoito-ohjelmiin. Epävarmaa on myös, voidaanko kokaiinin ongelmakäyttäjille kehittää farmakologinen hoito, josta tulisi "yleinen hoitovaihtoehto" samalla tavoin kuin metadonista ja buprenorfiinista on tullut yleisiä lähestymistapoja opiaattien ongelmakäyttäjien hoidossa. On syytä tuoda esiin, että opiaattien ja kokaiinin kaltaisten piristeiden vaikutusmekanismeissa on eroja, joten huumeongelmien hoitovaihtoehdotkin ovat todennäköisesti erilaisia. Yhdysvalloissa tehdään parhaillaan kiinnostavaa työtä sellaisten toimien kehittämiseksi, jotka estäisivät tilapäisesti kokaiinin vaikutuksen käyttäjään, ja on mielenkiintoista nähdä, johtaako tämä työ uusiin hoitovaihtoehtoihin.
A kokainproblémák gyógykezeléséről szóló szakirodalom többsége amerikai tanulmányokból származik, ezért az európai viszonyokat nem feltétlenül tükrözi. A problematikus kokainhasználat gyógykezelésének értékelése sajnálatos módon az EU-ban még mindig ritka, részben egyszerűen abból a tényből eredően, hogy a kezelőszolgálatok történetileg nézve viszonylag ritkán találkoztak kokainproblémákkal. A kokain miatti gyógykezelés szakirodalmának egy rendszerezett európai áttekintése (Rigter és mások, 2004) megjegyezte, hogy a problematikus kokainhasználók között a gyógykezelés betartása általánosan alacsony szintű, és nagyarányú a visszaesés. Egyes bizonyítékok azt igazolják, hogy a pszichoterápia segíthet a fogyasztás csökkentésében, az akupunktúra hatékonyságát viszont a kokainproblémák kezelésében nem sikerült határozott bizonyítékokkal alátámasztani. Ezeket a megállapításokat azonban a terület terápiás beavatkozásaira nézve irányadó szilárd európai bizonyítékbázis hiányával együtt kell figyelembe venni. Például az sem derült még ki egyértelműen, hogy a kifejezetten a kokainra irányuló beavatkozások hatékonyabbak-e, mint a problematikus kokainhasználók bevonása egy nem drogspecifikus általános gyógykezelési programba. Nyitott kérdés továbbá, hogy ki lehet-e fejleszteni egy olyan farmakológiai kezelést a problematikus kokainhasználók számára, amely a „standard kezelési lehetőséget” jelentené, ahogyan a metadon és buprenorfin standard módszerré vált a problematikus opiáthasználat kezelésében. Meg kell jegyezni, hogy jelentős különbség van az opiát kábítószerek, illetve a serkentőszerek és a kokain testi hatásmechanizmusai között, ami azt jelenti, hogy a kábítószer okozta problémákra adható terápiás válasz is valószínűleg igen eltérő lehet. Az Egyesült Államokban jelenleg olyan beavatkozások kifejlesztésén dolgoznak, amelyek ideiglenesen blokkolnák a kokainhasználat hatását a fogyasztóra; egyelőre érdeklődve várjuk, hogy az említett munka nyomán születnek-e új kezelési lehetőségek a jövőben.
Mesteparten av den vitenskapelige litteraturen om behandling av kokainproblemer skriver seg fra amerikanske studier og vil muligens derfor ikke gjenspeile en europeisk virkelighet. Dessverre foreligger det fremdeles få evalueringer av behandling av problematisk kokainbruk i EU, noe som delvis simpelthen skyldes at europeiske behandlingstjenester historisk sett sjelden har vært konfrontert med kokainproblemer. En europeisk systematisk gjennomgang av litteratur om kokainbehandling (Rigter et al., 2004) viser at problematiske kokainbrukere vanligvis har lav behandlings-compliance og høye tilbakefallsrater. Det foreligger en viss dokumentasjon på at psykoterapi kan bidra til å redusere forbruket, men det er ikke funnet overbevisende dokumentasjon på at akupunktur kan være effektiv i behandlingen av kokainproblemer. Generelt bør imidlertid alle disse resultatene betraktes i lys av det faktum at det rett og slett ikke finnes noe solid europeisk evidensgrunnlag som kan legges til grunn for terapeutiske intervensjoner på dette området. For eksempel vet man ikke en gang med sikkerhet om intervensjoner spesifikt rettet mot kokain er mer effektive enn behandling i mer generelle, ikke-rusmiddelspesifikke programmer. Videre er det fortsatt et åpent spørsmål hvorvidt det er mulig å utvikle en farmakologisk behandling for problematisk kokainbruk som kan bli ”standardbehandling” på samme måte som metadon og buprenorfin er blitt standard tilnærmingsmåter i behandlingen av problematisk opiatbruk. Men siden det er store forskjeller i hvordan opiater og sentralstimulerende midler som kokain virker på kroppen, bør også behandlingen være forskjellig. Det pågår for tiden en del interessant arbeid i USA for å utrede mulighetene for midlertidig blokkering av effekten av kokain på brukeren, og det vil bli interessant å se om dette arbeidet kan føre til nye behandlingsmuligheter.
Większość literatury naukowej na temat leczenia uzależnienia od kokainy jest oparta na badaniach amerykańskich i w związku z tym nie odzwierciedla sytuacji w Europie. Niestety ocena leczenia problemowego zażywania kokainy nadal jest w UE rzadkością. Jest to po części odzwierciedleniem faktu, że historycznie problemy kokainowe były napotykane przez służby lecznicze stosunkowo rzadko. Jeden z europejskich przeglądów systematycznych literatury na temat leczenia z uzależnienia od kokainy (Rigter et al., 2004) stwierdza, że stopień przestrzegania zasad leczenia przez osoby problemowo uzależnione od kokainy jest ogólnie niski, a odsetek nawrotów – wysoki. Istnieją pewne dowody na poparcie tezy, że w ograniczeniu spożywania pomocna może okazać się psychoterapia. Nie ma natomiast silnych dowodów potwierdzających działanie akupunktury w leczeniu z uzależnienia od kokainy. Generalnie jednak wnioski te należy rozpatrywać w kontekście braku silnej, europejskiej bazy dowodowej, która mogłaby służyć pomocą interwencjom terapeutycznym w tej dziedzinie. Przykładowo, nie wiadomo nawet, czy konkretne interwencje skierowane na problemy z kokainą są bardziej efektywne niż włączanie osób uzależnionych od kokainy w bardziej ogólne, niekoncentrujące się na żadnym narkotyku, programy lecznicze. Co więcej, otwartą kwestą pozostaje, czy możliwe jest opracowanie leczenia farmakologicznego dla osób problemowo zażywających kokainę, które mogłoby stać się „standardową opcją leczenia” tak, jak stosowanie metadonu i buprenorfiny stało się standardowym podejściem w leczeniu osób problemowo zażywających opiaty. Należy zauważyć, że istnieją istotne różnice w mechanizmach oddziaływania na organizm opiatów i środków pobudzających takich jak kokaina. Oznacza to, że możliwości terapeutyczne do zastosowania przy leczeniu problemów narkotykowych także najprawdopodobniej się różnią. Obecnie w USA przeprowadza się interesujące działania nad opracowaniem interwencji, które tymczasowo zablokowałyby efekty zażywania kokainy u osoby uzależnionej. Ciekawe będzie przekonać się, czy dzięki tej pracy w przyszłości pojawią się nowe opcje leczenia.
Majoritatea literaturii ştiinţifice dedicate tratării problemelor legate de cocaină se bazează pe studii americane şi de aceea este posibil să nu reflecte contextul european. Din păcate, evaluarea tratamentului pentru consumul problematic de cocaină este în continuare puţin frecventă în Uniunea Europeană, în parte pur şi simplu deoarece, din perspectivă istorică, serviciile de tratament s-au confruntat relativ rar cu probleme legate de cocaină. O trecere sistematică în revistă a literaturii europene privind tratamentul pentru dependenţa de cocaină (Rigter et al., 2004) a arătat că în general rata respectării tratamentului de către consumatorii problematici de cocaină este scăzută, iar ratele de recidivă sunt mari. Există şi unele dovezi care sugerează că psihoterapia ar putea ajuta la reducerea consumului, dar nu şi în ceea ce priveşte utilitatea acupuncturii în tratarea problemelor legate de cocaină. Totuşi, pe ansamblu, aceste rezultate trebuie interpretate luând în considerare pur şi simplu absenţa unei baze solide de dovezi din Europa destinate ghidării intervenţiilor terapeutice din acest domeniu. De exemplu, nu este clar nici măcar dacă intervenţiile destinate cocainei în mod specific sunt mai eficiente decât includerea persoanelor cu probleme legate de cocaină în programe de tratament mai generale care nu sunt specifice pentru un anumit drog. În plus, încă nu există un răspuns la întrebarea dacă este posibilă elaborarea unui tratament farmacologic pentru consumatorii problematici de cocaină care să devină „opţiunea standard de tratament”, aşa cum metadona şi buprenorfina fac parte din abordarea standard a tratamentului pentru consumul problematic de opiacee. Trebuie să avem în vedere existenţa unor diferenţe importante la nivelul mecanismelor prin care opiaceele şi substanţele stimulatoare aşa cum este cocaina acţionează asupra corpului, ceea ce înseamnă că este foarte posibil ca opţiunile terapeutice pentru tratarea acestor probleme să difere. În prezent în Statele Unite se desfăşoară lucrări foarte interesante destinate elaborării unor intervenţii care să blocheze temporar efectele consumului de cocaină asupra consumatorului, şi va fi interesant de văzut dacă se va ajunge astfel la crearea unor noi opţiuni de tratament.
Väčšina vedeckej literatúry o liečbe kokaínových problémov sa opiera o americké štúdie, a preto nemôže zohľadňovať európsky kontext. Žiaľ, hodnotenie liečby problémového užívania kokaínu v EÚ je stále zriedkavé, čiastočne jednoducho vzhľadom na skutočnosť, že liečebné zariadenia zaznamenali historicky relatívne zriedka kokaínové problémy. Jeden európsky systematický prehľad literatúry o kokaínovej liečbe (Rigter a kol. 2004) si všimol všeobecne nízke dodržiavanie liečebných opatrení problémovými užívateľmi kokaínu a vysoké percento recidív. Existuje niekoľko dôkazov, že psychoterapiou možno napomôcť zníženie spotreby, ale nenašiel sa žiadny presvedčivý dôkaz účinnosti akupunktúry na liečbu kokaínových problémov. Celkovo však treba tieto zistenia vidieť v kontexte jednoducho chýbajúcej presvedčivej európskej základne dôkazov na usmernenie liečebných zákrokov v tejto oblasti. Napríklad vôbec nie je nepochybne známe, či sú špecifické zákroky zamerané na kokaín účinnejšie, ako zaradenie klientov s kokaínovými problémami do programov všeobecnejšej, drogovo nešpecifickej liečby. Okrem toho ostáva otvorenou otázkou, či je možné pre problémových užívateľov kokaínu vyvinúť farmakologickú liečbu, ktorá by sa mohla stať „možnosťou štandardnej liečby“ tak, ako sa stali metadón a buprenorfín štandardnými prístupmi v liečbe závislosti od opiátov. Treba poznamenať, že mechanizmy, akými opiátové drogy a stimulanciá ako kokaín pôsobia na organizmus, sú rozdielne a to znamená, že aj terapeutické možnosti liečby drogových problémov sa pravdepodobne budú líšiť. Pomerne zaujímavá práca sa v súčasnosti venuje v Spojených štátoch vývoju opatrení, ktoré by mohli dočasne blokovať účinok užitia kokaínu na jeho užívateľa a bude zaujímavé vidieť, či táto práca prinesie do budúcnosti nové možnosti liečby.
Večina znanstvene literature o zdravljenju problemov zaradi kokaina prihaja iz ameriških študij in zato ne odražajo evropskega ozadja. Na žalost so ocene zdravljenja problematičnega uživanja kokaina v EU še vedno redke, saj delno samo odražajo dejstvo, da so v preteklosti zdravstvene službe na probleme zaradi kokaina naletele sorazmerno redko. V enem evropskem sistematičnem pregledu literature o zdravljenju kokaina (Rigter et al., 2004) je bilo ugotovljeno, da problematični uživalci kokaina na splošno slabo izpolnjujejo zdravstvene zahteve in da so stopnje ponovitve težav visoke. Obstajajo določeni dokazi, da bi lahko psihoterapija pomagala znižati uživanje, vendar pa ni nobenih trdnih dokazov za učinkovitost akupunkture pri zdravljenju problemov zaradi kokaina. Vendar bi lahko na splošno te ugotovitve pregledali tudi brez trdne evropske podlage dokazov, da bi usmerili terapevtske intervencije na tem področju. Na primer, jasno ni niti, ali so specifične intervencije, namenjene zdravljenju odvisnosti od kokaina, učinkovitejše od vključitve oseb s problemi zaradi uživanja kokaina v več splošnih programov zdravljenja, ki niso posebej namenjeni drogam. Poleg tega ostaja nerešeno vprašanje, ali je mogoče razviti farmakološko zdravljenje za problematične uživalce kokaina, ki lahko postane "standardna možnost zdravljenja", tako kot sta metadon in buprenorfin postala standardna pristopa k zdravljenju problematičnega uživanja opiatov. Treba je opozoriti, da obstajajo velike razlike v mehanizmih, po katerih droge v obliki opiatov in stimulansi, kot je kokain, delujejo na telo, kar pomeni, da se bodo terapevtske možnosti za zdravljenje težav z drogami verjetno razlikovale. Trenutno v ZDA delajo na zanimivem področju za razvoj intervencij, ki bi začasno zaustavile učinek uživanja kokaina na uživalca, in zanimivo bi bilo videti, ali bo ta trud v prihodnosti obrodil sadove in omogočil nove možnosti zdravljenja.
Merparten av den vetenskapliga litteraturen om behandling av kokainproblem härrör från amerikanska studier och speglar kanske därför inte den europeiska verkligheten. Tyvärr finns det fortfarande få utvärderingar av behandlingar för problematiskt kokainmissbruk i EU, vilket delvis beror på att kokainmissbruk historiskt sett har varit relativt sällsynt inom missbrukarvården. En europeisk systematisk genomgång av litteraturen om behandling av kokainmissbruk (Rigter m.fl., 2004) noterade att personer med problematiskt kokainmissbruk normalt har en låg behandlingsföljsamhet och en hög återfallsprocent. Det finns vissa belägg för att psykoterapi kan bidra till att minska konsumtionen. Det saknas övertygande bevis för att akupunktur är en effektiv behandling för kokainproblem. Dessa slutsatser bör dock på det hela taget ses mot bakgrund av att det helt enkelt saknas en stark europeisk bevisgrund som kan vägleda de terapeutiska insatserna på detta område. Det är till exempel inte ens helt klarlagt om specifika insatser inriktade på kokain är effektivare än att kokainmissbrukarna skrivs in i mer allmänna icke-drogspecifika behandlingsprogram. Det är också fortfarande en öppen fråga huruvida det går att utveckla en farmakologisk behandling för personer med ett problematiskt kokainmissbruk som kan bli en ”standardbehandling” på samma sätt som metadon och buprenorfin har blivit standardmetoder i behandlingen av problematiskt opiatmissbruk. Det bör påpekas att det finns stora skillnader mellan de mekanismer genom vilka opiater och stimulantia som kokain verkar i kroppen, vilket innebär att de terapeutiska alternativen för att behandla missbruksproblem sannolikt måste vara olika. En del intressant arbete pågår för närvarande i USA för att utveckla insatser som tillfälligt kan blockera kokainets effekt på missbrukaren och det blir intressant att se huruvida detta arbete i framtiden leder fram till nya behandlingsalternativ.