bca – -Translation – Keybot Dictionary

Spacer TTN Translation Network TTN TTN Login Deutsch Français Spacer Help
Source Languages Target Languages
Keybot 4 Results  ar2005.emcdda.europa.eu  Page 3
  Social reintegration  
The countries reporting (Estonia, Ireland, Malta, the Netherlands, Romania, Sweden and Norway) all identify deficiencies in their social reintegration services and/or programmes. One exception to the rule is Greece, where there is both a relatively wide fan of social reintegration programmes and reliable data on the number of clients they reach.
La réinsertion sociale est une réponse à l'usage problématique de drogue moins bien établie que le traitement et, par conséquent, le suivi et les rapports dans ce domaine sont plus fragmentaires. Certains pays indiquent que des évaluations qualitatives de leurs efforts en matière de réinsertion sociale ont lieu; cependant, aucun ne mentionne une bonne couverture. Les pays qui fournissent des informations (Estonie, Irlande, Malte, Pays-Bas, Roumanie, Suède et Norvège) épinglent tous des lacunes dans leurs services et/ou programmes de réinsertion sociale. La Grèce constitue une exception à la règle; en effet, ce pays possède un éventail relativement large de programmes de réinsertion sociale et dispose également de données fiables sur le nombre de patients couverts.
Die soziale Reintegration ist im Vergleich zur Behandlung eine weniger stark verbreitete Maßnahme zur Bekämpfung des problematischen Drogenkonsums, und daher sind die Beobachtungen und die Berichterstattung in diesem Bereich lückenhafter. Aus einigen Ländern gibt es Berichte über die qualitative Bewertung ihrer Bemühungen im Bereich der sozialen Reintegration, jedoch wird in keinem Land ein zufriedenstellender Erfassungsgrad verzeichnet. Die Länder, die Informationen bereitstellen (Estland, Irland, Malta, die Niederlande, Rumänien, Schweden und Norwegen), melden sämtlich Defizite bei den sozialen Reintegrationsdiensten und/oder -programmen. Eine Ausnahme bildet hier Griechenland, wo es ein relativ breit gefächertes Angebot sozialer Reintegrationsprogramme gibt und verlässliche Daten über die Zahl der von diesen erreichten Patienten vorliegen.
La reintegración social es una respuesta al problema de las drogas que no está tan extendida como el tratamiento y, por consiguiente, el control y la información en este campo son más desiguales. Algunos países realizan evaluaciones cualitativas de sus esfuerzos en el ámbito de la reintegración social, aunque ninguno presenta una buena cobertura. Todos los países que han facilitado información (Estonia, Irlanda, Malta, Países Bajos, Rumanía, Suecia y Noruega) señalan deficiencias en sus servicios o programas de reintegración social. La excepción a esta regla es Grecia, donde existe un abanico relativamente amplio de programas de reintegración social y datos fiables del número de pacientes al que llegan.
Il reinserimento sociale è una risposta meno consolidata al consumo problematico di stupefacenti di quanto non sia la terapia e, di conseguenza, il monitoraggio e la stesura di relazioni in questo ambito sono più lacunosi. Alcuni paesi conducono valutazioni qualitative dei propri interventi nel campo del reinserimento sociale; nessuno , tuttavia, fornisce informazioni di ampia portata. I paesi in cui vengono redatte relazioni (Estonia, Irlanda, Malta, Paesi Bassi, Romania, Svezia e Norvegia) individuano carenze nei servizi e/o nei programmi di reinserimento sociale. Costituisce un’eccezione alla regola la Grecia, dove esistono sia un ventaglio relativamente ampio di programmi di reinserimento sociale sia dati affidabili sul numero di pazienti interessati da tali programmi.
A reintegração social é uma resposta menos enraizada ao consumo problemático de droga do que o tratamento e, por conseguinte, o acompanhamento e a comunicação de dados neste campo são também menos coerentes. Alguns países mencionam a realização de avaliações qualitativas dos seus esforços no domínio da reintegração social; no entanto, nenhum deles apresenta uma boa cobertura. Todos os países que comunicam informações (Estónia, Irlanda, Malta, Países Baixos, Roménia, Suécia e Noruega) identificam deficiências nos seus serviços e/ou programas de reintegração social. A Grécia constitui uma excepção à regra, possuindo um leque relativamente vasto de programas de reintegração social e dados fiáveis sobre o número de utentes que eles abrangem.
Η κοινωνική επανένταξη αποτελεί λιγότερο καθιερωμένη μέθοδο αντιμετώπισης της προβληματικής χρήσης ναρκωτικών από την προσέγγιση της θεραπείας και κατά συνέπεια είναι πιο αποσπασματική η παρακολούθηση και η υποβολή εκθέσεων στον τομέα αυτό. Ορισμένες χώρες αναφέρουν ποιοτικές αξιολογήσεις των προσπαθειών τους στον τομέα της κοινωνικής επανένταξης· ωστόσο, καμία δεν αναφέρει καλή κάλυψη. Όλες οι χώρες που υποβάλλουν εκθέσεις (Εσθονία, Ιρλανδία, Μάλτα, Κάτω Χώρες, Ρουμανία, Σουηδία και Νορβηγία) εντοπίζουν αδυναμίες στις υπηρεσίες ή/και τα προγράμματα κοινωνικής επανένταξης που διαθέτουν. Εξαίρεση στον κανόνα αποτελεί η Ελλάδα, όπου υπάρχει ένα σχετικά ευρύ φάσμα προγραμμάτων κοινωνικής επανένταξης αλλά και αξιόπιστα στοιχεία σχετικά με τον αριθμό των ανθρώπων που προσεγγίζουν.
Sociale integratie wordt in het kader van het terugdringen van problematisch drugsgebruik veel minder toegepast dan drugsbehandelingen en dat betekent dat het overzicht en de rapportage op dit gebied ook veel gefragmenteerder is. Sommige landen maken weliswaar melding van kwalitatieve evaluaties van hun activiteiten op het gebied van de sociale reïntegratie, maar geen van die landen rapporteert op dit vlak een goede dekking. Alle rapporterende landen (Estland, Ierland, Malta, Nederland, Roemenië, Zweden en Noorwegen) constateren tekortkomingen in hun diensten en/of programma’s die op sociale reïntegratie zijn gericht. Griekenland is de uitzondering op de regel, aangezien er in dit land zowel sprake is van een relatief breed scala aan programma’s voor sociale reïntegratie als van betrouwbare gegevens over het aantal cliënten dat hierdoor wordt bereikt.
Sociální reintegrace je méně dobře zavedenou odezvou na problémové užívání drog než léčba. V důsledku toho je sledování a poskytování informací na tomto úseku méně rovnoměrné. Některé země uvádějí kvalitativní vyhodnocení svého úsilí na úseku sociální reintegrace, žádná však v dostatečném rozsahu. Všechny země poskytující informace (Estonsko, Irsko, Malta, Nizozemsko, Rumunsko, Švédsko a Norsko) uvádějí nedostatky ve svých službách nebo programech sociální reintegrace. Jedinou výjimkou z tohoto pravidla je Řecko, kde existuje jak relativně široká paleta programů sociální reintegrace, tak spolehlivé údaje o počtu klientů, pro které jsou určeny.
Social reintegration anvendes sjældnere som løsning på et stofbrugsproblem end behandling, hvorfor overvågningen og rapporteringen på dette område er mere mangelfuld. Nogle lande indberetter kvalitative vurderinger af deres indsats inden for social reintegration; der er imidlertid ingen, der rapporterer om en god dækning. De lande, der foretager indberetning (Estland, Irland, Malta, Nederlandene, Rumænien, Sverige og Norge), peger alle på mangler i deres sociale reintegrationstjenester og/eller -programmer. En enkelt undtagelse udgør Grækenland, hvor der både findes en forholdsvis bred vifte af sociale reintegrationsprogrammer og pålidelige data om antallet af klienter, de når ud til.
Sotsiaalne reintegratsioon on raviga võrreldes vähem juurutatud probleemse uimastitarbimise vastumeede ja seetõttu on seire ja aruandlus selles vallas ebaühtlasem. Mõned riigid teatavad sotsiaalse reintegratsiooni ala tehtavate jõupingutuste kvalitatiivsest hindamisest, siiski ei teata ükski riik piisavast ulatusest. Kõik aruande esitanud riigid (Eesti, Iirimaa, Malta, Madalmaad, Rumeenia, Rootsi ja Norra) tunnistavad puudujääke oma sotsiaalse reintegratsiooni teenustes ja/või programmides. Sellele reeglile on üks erand – Kreeka, kus on olemas nii suhteliselt lai valik sotsiaalse reintegratsiooni programme kui ka usaldusväärseid andmeid klientide arvu kohta, keda nendesse programmidesse kaasatakse.
Sosiaalinen kuntoutus ei ole huumeiden ongelmakäytön yhteydessä yhtä vakiintunut toimenpide kuin hoito, joten tämänkin alan seurannassa ja raportoinnissa on puutteita. Jotkin maat ovat raportoineet sosiaalisen kuntoutuksen alalla tehdyn työn laadullisesta arvioinnista, mutta yhdessäkään näistä maista kattavuus ei ole riittävä. Kaikki tietoja toimittaneet maat (Viro, Irlanti, Malta, Alankomaat, Romania, Ruotsi ja Norja) ovat tunnistaneet puutteita sosiaalisen kuntoutuksen palveluissaan ja/tai ohjelmissaan. Ainoana poikkeuksena on Kreikka, jossa on sekä melko laaja valikoima sosiaalisen kuntoutuksen ohjelmia että luotettavaa tietoa niihin osallistuvien asiakkaiden määrästä.
A szociális visszailleszkedés kevésbé régi alapokkal rendelkező válasz a problematikus kábítószer-használatra, mint a kezelés, ennek megfelelően a megfigyelés és jelentéskészítés ezen a területen szórványosabb. Néhány ország a szociális visszailleszkedés terén tett erőfeszítéseiről minőségi értékelést is készített; jó lefedettségről azonban sehonnan nem számoltak be. A jelentést tevő országok (Észtország, Írország, Málta, Hollandia, Románia, Svédország és Norvégia) egyöntetűen hiányosságokat találtak szociális visszailleszkedési szolgáltatásaik és/vagy programjaik terén. Ez alól az egyetlen kivétel Görögország, ahol egyrészt a szociális visszailleszkedési programok elterjedtsége viszonylag nagy, másrészt az általuk elért páciensek számáról is megbízható adatok állnak rendelkezésre.
Sosial reintegrasjon har vært mindre påaktet enn behandling som tiltak i forhold til problematisk bruk av narkotika, og derfor er kartleggingen og rapporteringen på dette området langt mer usammenhengende. Noen land rapporterer om kvalitative vurderinger av sin innsats på området sosial reintegrasjon, men ingen rapporterer om god dekning. Alle landene som rapporterer (Estland, Irland, Malta, Nederland, Romania, Sverige og Norge), identifiserer mangler i sine tjenester og/eller programmer i forbindelse med sosial reintegrasjon. Ett unntak her er Hellas, som har et relativt bredt spekter av programmer for sosial reintegrasjon og pålitelige data om antallet klienter de når ut til.
Powtórna integracja społeczna jest mniej ugruntowaną reakcją na problemowe zażywanie narkotyków niż leczenie i w rezultacie monitorowanie oraz raportowanie w tej dziedzinie jest również bardziej niejednolite. Niektóre państwa informują o ocenach jakościowych swoich wysiłków w dziedzinie powtórnej integracji społecznej, żadne jednak nie informuje o dobrym zasięgu. Wszystkie państwa, które przekazują dane (Estonia, Irlandia, Malta, Holandia, Rumunia, Szwecja i Norwegia) stwierdzają niedostatki swoich usług i/lub programów integracji społecznej. Jedynym wyjątkiem jest Grecja, gdzie istnieje stosunkowo bogaty wachlarz programów integracji społecznej, z Grecji pochodzą też wiarygodne dane o liczbach pacjentów, do których docierają te programy.
Reinserţia socială este un mod de reacţie la problema consumului de droguri mai slab conturat decât tratamentul şi, prin urmare, activităţile de monitorizare şi raportare în acest domeniu sunt mai inconsecvente. Unele ţări raportează evaluări calitative ale eforturilor lor în domeniul reinserţiei sociale; cu toate acestea, nici un stat nu raportează o bună acoperire în acest sens. Toate ţările care au raportat date în această privinţă (Estonia, Irlanda, Malta, Ţările de Jos, România, Suedia şi Norvegia) au subliniat deficienţele serviciilor şi/sau programelor lor de reinserţie socială. Grecia reprezintă excepţia de la regulă, având o gamă relativ bogată de programe de reinserţie socială şi date fiabile privind numărul de clienţi cuprinşi în acestea.
Resocializácia je menej dobre zavedenou reakciou na problémové užívanie drog než liečba a z tohto dôvodu je aj sledovanie a vykazovanie v tejto oblasti menej systematické. Niektoré krajiny uviedli kvalitatívne posúdenie svojich snáh v oblasti resocializácie, ale žiadna v dostatočnom rozsahu. Všetky krajiny, ktoré poskytli informácie (Estónsko, Írsko, Malta, Holandsko, Rumunsko, Švédsko a Nórsko), konštatujú nedostatky vo svojich resocializačných službách alebo programoch. Výnimkou z pravidla je Grécko, kde je jednak relatívne široká paleta resocializačných programov, jednak spoľahlivé údaje o počte klientov, ktorí sa na nich zúčastnili.
Socialna reintegracija je v primerjavi z zdravljenjem manj uveljavljen odziv na problematično uživanje drog in zato sta spremljanje in poročanje na tem področju še neenotna. Nekatere države članice poročajo o kvalitativnih presojah svojih prizadevanj na področju socialne reintegracije, vendar nobena ne poroča o dobri pokritosti. Države, ki so poročale (Estonija, Irska, Malta, Nizozemska, Romunija, Švedska in Norveška), so vse odkrile pomanjkljivosti s svojih službah in/ali programih za socialno reintegracijo. Izjema je le Grčija, kjer obstajajo relativno široka paleta programov za socialno reintegracijo ter zanesljivi podatki o številu oseb, ki jih dosežejo.
Återintegrering i samhället är en mindre väletablerad motåtgärd mot problemmissbruk än vad behandling är, och följaktligen är övervakningen och rapporteringen mer ofullständig. Vissa länder redovisar kvalitativa bedömningar av sina insatser på området återintegrering i samhället. Inget land redovisar dock god täckning. De länder som redovisar detta (Estland, Irland, Malta, Nederländerna, Rumänien, Sverige och Norge) har alla upptäckt bristfälligheter i sina tjänster och/eller program för återintegrering i samhället. Ett undantag är Grekland där det både är ett ganska brett urval program för återintegrering i samhället och tillförlitliga uppgifter om antalet klienter som nås.
Sociālā reintegrācija ir mazāk izstrādāta atbildes reakcija uz problemātisko narkotiku lietošanu nekā ārstēšana, un līdz ar to uzraudzības un atskaites dati šajā jomā ir nepilnīgi. Dažas valstis ziņo par savu centienu sociālās reintegrācijas jomā kvalitatīvo novērtējumu, taču neviena no tām neinformē par pietiekamu segumu. Valstis, kuras sniedz ziņojumus (Igaunija, Īrija, Malta, Nīderlande, Rumānija, Zviedrija un Norvēģija), norāda uz trūkumiem savās sociālās reintegrācijas programmās un/vai dienestos. Viens izņēmums ir Grieķija, kur pastāv gan relatīvi plašas sociālās reintegrācijas programmas, gan arī ticami dati par cilvēku skaitu, kurus tajās iesaista.
  Evidence on effectivene...  
A review of the literature, published by WHO in 2004, concludes that there is compelling evidence that increasing the availability and utilisation of sterile injecting equipment by IDUs reduces HIV infection substantially and that there is no evidence of any major unintended negative consequences (WHO, 2004).
Les recherches scientifiques sur l'efficacité des PES dans la réduction du VIH/SIDA chez les UDVI remontent aux années 1980 (141). Une analyse de la littérature, publiée en 2004 par l'OMS, conclut qu'il existe des preuves manifestes que la fourniture et l'utilisation accrues de matériel d'injection stérile par les UDVI réduisent considérablement l'infection par le VIH et qu'aucun effet négatif involontaire majeur n'a été démontré (OMS, 2004). L'analyse de l'OMS conclut toutefois que les PES ne suffisent pas, en soi, à contrôler l'infection par le VIH chez les UDVI et que ces programmes doivent aller de pair avec des mesures complémentaires en vue de contrôler l'infection par le VIH parmi les UDVI et sa transmission par cette population. En examinant le rapport coût-efficacité des PES, de Wit et Bos (2004) concluent que ces programmes semblent efficaces par rapport à leur coût pour éviter la propagation du VIH et ont d'autres effets bénéfiques en dehors de la limitation de la transmission du VIH, tel que l'établissement d'un contact entre une population d'usagers de drogue difficilement accessible et les services sociaux et sanitaires.
Bereits in den 80er Jahren wurden wissenschaftliche Forschungen über die Wirksamkeit von Nadel- und Spritzenaustauschprogrammen hinsichtlich der Eindämmung von HIV/AIDS unter injizierenden Drogenkonsumenten durchgeführt (141). Einem von der WHO im Jahr 2004 veröffentlichten Überblick über die einschlägige Literatur zufolge gibt es zwingende Beweise dafür, dass die erhöhte Verfügbarkeit und Nutzung steriler Spritzbestecke die Prävalenz von HIV-Infektionen unter IDU erheblich verringert. Auf der anderen Seite gibt es keinen Beleg für größere unbeabsichtigte negative Folgen (WHO, 2004). Bei der Untersuchung wurde jedoch der Schluss gezogen, dass Nadel- und Spritzenaustauschprogramme an sich nicht ausreichen, um HIV-Infektionen unter IDU zu bekämpfen, und dass diese Programme durch eine Reihe ergänzender Maßnahmen unterstützt werden müssen, um HIV-Infektionen von IDU sowie die Übertragung von HIV durch IDU einzudämmen. Bei einer Untersuchung der Kosteneffizienz von Nadel- und Spritzenaustauschprogrammen kommen de Wit und Bos (2004) zu dem Schluss, dass diese Programme offenbar im Hinblick auf die Prävention der Verbreitung von HIV kosteneffizient sind und neben der Reduzierung von HIV zusätzliche lohnenswerte Vorteile mit sich bringen: Beispielsweise kommen durch sie schwer erreichbare Gruppen von Drogenkonsumenten in Kontakt mit Gesundheits- und Sozialdiensten.
La investigación científica sobre la eficacia de los programas de intercambio de agujas y jeringuillas para reducir el VIH/SIDA entre los consumidores de drogas por vía parenteral se remonta a la década de 1980 (141). La revisión bibliográfica publicada por la OMS en 2004 concluye que existen indicios claros de que aumentar la disponibilidad y la utilización de material de inyección estéril por parte de los consumidores reduce notablemente la infección por VIH y que no existen pruebas de que tengan consecuencias negativas imprevistas (OMS, 2004). No obstante, esta revisión concluía que, por sí solos, estos programas no son suficientes para controlar la infección por VIH entre los consumidores por vía parenteral, y que deberían apoyarse con una serie de medidas complementarias. En un estudio de la rentabilidad de este tipo de programas, de Wit y Bos (2004) concluyeron que parecían eficaces para prevenir el contagio del VIH y que producen valiosos beneficios además de la reducción del VIH, como facilitar el contacto de los servicios sociales y sanitarios con la población de consumidores de drogas, a la que suele ser difícil llegar.
Gli studi di ricerca scientifici sull’efficacia dei programmi di scambio di aghi e siringhe nel ridurre l’incidenza di HIV/AIDS tra i consumatori di stupefacenti per via parenterale risalgono agli anni Ottanta (141). Stando alle conclusioni di una revisione della letteratura pubblicata dall’OMS nel 2004, sarebbe ampiamente dimostrato che l’aumento della reperibilità e dell’impiego di strumenti sterili da parte dei consumatori di stupefacenti per via parenterale riduce in maniera sostanziale l’infezione da HIV e che non vi sarebbero prove di gravi conseguenze negative indesiderate (OMS, 2004). Tuttavia, si legge anche nelle conclusioni che i programmi di scambio di aghi e siringhe non sono di per sé sufficienti a controllare l’infezione da HIV tra i consumatori di stupefacenti per via parenterale, ma che, per poter contrastare l’infezione tra e da questo genere di consumatori di stupefacenti, tali programmi devono essere sostenuti da una serie di misure complementari. Rianalizzando l’efficacia rispetto ai costi dei programmi di scambio di aghi e siringhe, de Wit e Bos (2004) concludono che tali programmi sembrano essere efficaci rispetto ai costi nel prevenire la diffusione dell’HIV e producono inoltre ulteriori benefici validi oltre a ridurre l’infezione da HIV, tra cui quello di stabilire un contatto tra i servizi sanitari e sociali e una popolazione di consumatori di droga difficile da raggiungere.
A investigação científica sobre a eficácia dos PTS na redução do VIH/SIDA entre os CDI remonta à década de 1980 (141). Uma análise da literatura existente, publicada pela OMS em 2004, conclui que existem provas convincentes de que o aumento do acesso e da utilização de equipamento de injecção esterilizado pelos CDI reduz substancialmente a infecção pelo VIH e que não existem indícios de quaisquer consequências negativas inesperadas graves (OMS, 2004). No entanto, a análise concluiu que, só por si, os PTS não são suficientes para controlar a infecção pelo VIH entre os CDI, e que estes programas devem ser apoiados por uma série de medidas complementares a fim de controlar essa infecção entre os CDI e a partir deles. Analisando a relação custo-benefício dos PTS, de Wit e Bos (2004) concluíram que estes programas parecem ter uma boa relação custo-benefício na prevenção da propagação do VIH e que possuem vantagens complementares úteis para além de reduzirem o vírus, tais como a de porem populações de consumidores de droga difíceis de atingir em contacto com os serviços de saúde e sociais.
Οι επιστημονικές έρευνες σχετικά με την αποτελεσματικότητα των προγραμμάτων ανταλλαγής βελόνων και συρίγγων για τη μείωση του ιού HIV/AIDS στους ΧΕΝ ξεκίνησαν από τη δεκαετία του 1980 (141). Μια επισκόπηση της βιβλιογραφίας, που δημοσιεύθηκε από την ΠΟΥ το 2004, καταλήγει στο συμπέρασμα ότι υπάρχουν αδιάσειστα στοιχεία που δείχνουν ότι η αύξηση της διαθεσιμότητας και της χρήσης αποστειρωμένων συνέργων από τους ΧΕΝ μειώνει σημαντικά τη μόλυνση από τον ιό HIV και ότι δεν υπάρχουν ενδείξεις σημαντικών ανεπιθύμητων αρνητικών συνεπειών (ΠΟΥ, 2004). Ωστόσο, η έρευνα διαπιστώνει ότι τα προγράμματα ανταλλαγής βελόνων και συρίγγων δεν επαρκούν από μόνα τους για τον έλεγχο της μόλυνσης από τον ιό HIV στους ΧΕΝ, και ότι τα προγράμματα αυτά πρέπει να υποστηρίζονται από μια σειρά συμπληρωματικών μέτρων για τον έλεγχο της μόλυνσης από τον HIV στους ΧΕΝ και από αυτούς. Εξετάζοντας την αποδοτικότητα από άποψη κόστους των προγραμμάτων ανταλλαγής βελόνων και συρίγγων, οι de Wit και Bos (2004) συμπεραίνουν ότι τα εν λόγω προγράμματα φαίνονται οικονομικά όσον αφορά την πρόληψη της εξάπλωσης του ιού HIV και εμφανίζουν άλλα πρόσθετα και αξιόλογα πλεονεκτήματα πέραν της μείωσης του ιού HIV, όπως το γεγονός ότι φέρνουν σε επαφή με υγειονομικές και κοινωνικές υπηρεσίες έναν πληθυσμό τοξικομανών που είναι δύσκολο να προσεγγισθεί.
Al in de jaren tachtig is er wetenschappelijk onderzoek verricht naar de effectiviteit van OvN’s bij het terugdringen van HIV/aids onder ID’s (141). Uit een literatuuronderzoek dat in 2004 door de WHO is gepubliceerd, blijkt dat er overduidelijk bewijs voorhanden is dat het aantal HIV-infecties aanzienlijk kan worden verlaagd als er meer steriel injectiemateriaal wordt aangeboden en de ID’s hiervan beter gebruik maken. Daarentegen zijn er geen aanwijzingen gevonden voor eventuele onbedoelde negatieve effecten (WHO, 2004). Een van de conclusies van het onderzoek was echter ook dat er voor de bestrijding van HIV-infecties onder ID’s meer nodig is dan alleen OvN’s. Om de HIV-infecties onder ID’s effectief met deze programma’s onder controle te kunnen houden, zijn aanvullende maatregelen noodzakelijk. In het kader van een kosten-batenanalyse van OvN’s concluderen de Wit en Bos (2004) dat de programma’s niet alleen effectief lijken voor de preventie van HIV-verspreiding, maar dat zij naast het terugdringen van HIV ook nog aanvullende en waardevolle positieve effecten hebben, zoals het in contact brengen van een moeilijk te bereiken populatie drugsgebruikers met maatschappelijke instanties en de gezondheidszorg.
Vědecký výzkum účinnosti programů výměny jehel a stříkaček při minimalizaci HIV/AIDS mezi injekčními uživateli drog se datuje do 80. let 20. století (141). Přehled literatury, který publikovala Světová zdravotnická organizace v roce 2004, obsahuje závěr, že existuje přesvědčivý důkaz, že zvýšení dostupnosti a používání sterilního injekčního vybavení na straně injekčních uživatelů drog sníží podstatným způsobem infekci HIV, a že neexistuje žádný důkaz o významných nezáměrných negativních důsledcích (WHO, 2004). V uvedeném přehledu se však dospělo k závěru, že programy výměny jehel a stříkaček samy o sobě nepostačují k tomu, aby kontrolovaly infekci HIV mezi injekčními uživateli drog, a že je nutné, aby tyto programy byly podporovány řadou doplňkových opatření za účelem kontroly infekce mezi injekčními uživateli drog a jejího usměrňování ze strany samotných injekčních uživatelů drog. Při zkoumání nákladové efektivnosti programů výměny jehel a stříkaček de Wit a Bos (2004) bylo vyvozeno, že programy výměny jehel a stříkaček se zdají být nákladově efektivní při prevenci šíření HIV a mají kromě redukce HIV další cenné přínosy, např. že umožňují populaci uživatelů drog, která se obtížně kontaktuje, přístup k zdravotnickým a společenským službám.
Den videnskabelige forskning i effektiviteten af nåle- og sprøjteprogrammer (NSP'er) med hensyn til at begrænse hiv/aids blandt intravenøse stofbrugere går tilbage i 1980'erne (141). Ved en gennemgang af litteraturen, som blev offentliggjort af WHO i 2004, blev det konkluderet, at der er afgørende beviser for, at en øget adgang til og udnyttelse af sterilt sprøjteudstyr for intravenøse stofbrugere i vidt omfang begrænser hiv-smitte, og at der ikke foreligger beviser for nogen væsentlige utilsigtede negative konsekvenser (WHO, 2004). Det blev imidlertid også konkluderet, at NSP'er ikke alene er tilstrækkelig til at begrænse hiv-smitte blandt intravenøse stofbrugere, og at disse programmer skal støttes af en række supplerende foranstaltninger med henblik på at bekæmpe hiv-smitten blandt og fra intravenøse stofbrugere. Ved en gennemgang af omkostningseffektiviteten af NSP'er har de Wit og Bos (2004) konkluderet, at NSP'erne synes at være omkostningseffektive med hensyn til at forhindre spredning af hiv og er forbundet med yderligere fordele og nytte foruden at begrænse hiv, f.eks. ved at en gruppe af stofbrugere, som det ellers er vanskeligt at nå ud til, sættes i kontakt med sundhedstjenester og sociale tjenester.
Teaduslikke uuringuid nõela- ja süstlavahetusprogrammide efektiivsuse kohta HIV/AIDSi vähendamisel süstivate narkomaanide hulgas hakati läbi viima juba 1980ndatel aastatel (141). Asjakohase kirjanduse ülevaates, mille avaldas Maailma Tervishoiuorganisatsioon 2004. aastal, jõutakse järeldusele, et on olemas ülekaalukad tõendid selle kohta, et steriilsete süstimisvahendite kättesaadavuse parandamine ja kasutamise suurendamine süstivate narkomaanide hulgas vähendab oluliselt HIVi nakatumist ja puuduvad igasugused tõendid tõsiste soovimatute negatiivsete tagajärgede kohta (WHO, 2004). Siiski jõuti ülevaates ka sellisele järeldusele, et ainuüksi nõela- ja süstlavahetusprogrammidest ei piisa süstivate narkomaanide HIV‑sse nakatumise kontrolli all hoidmiseks ja et neid programme tuleb toetada erinevate täiendavate meetmetega, et hoida kontrolli all süstivate narkomaanide HIV‑sse nakatumist ja nakkuse edasikandmist. Nõela- ja süstlavahetusprogrammide tulemuslikkust uurides jõuavad de Wit ja Bos (2004) järeldusele, et need programmid tunduvad olevat tulemuslikud HIV leviku tõkestamisel ning et neil on lisaks HIV vähendamisele veel täiendavaid ja olulisi kasutegureid, näiteks see, et need aitavad luua kontakti narkomaanide raskesti ligipääsetavate kogukondade ning tervishoiu- ja sotsiaalteenistuste vahel.
Neulojen ja ruiskujen vaihto-ohjelmien tehokkuutta hiv:n ja aidsin vähentämisessä injektiokäyttäjien keskuudessa on tutkittu tieteellisesti 1980-luvulta lähtien (141). WHO:n vuonna 2004 julkaisemassa kirjallisuuskatsauksessa todetaan, että on olemassa vakuuttavia todisteita siitä, että steriilien injektiovälineiden saatavuuden ja käytön lisääminen huumeiden injektiokäyttäjien keskuudessa vähentää hiv-tartuntoja huomattavasti, eikä mistään merkittävästä tahattomasta seurauksesta ole mitään näyttöä (WHO, 2004). Katsauksessa kuitenkin todetaan myös, etteivät neulojen ja ruiskujen vaihto-ohjelmat yksinään riitä hiv-tartuntojen hillitsemiseen injektiokäyttäjien keskuudessa, vaan näitä ohjelmia on tuettava erilaisilla täydentävillä toimenpiteillä, jotta injektiokäyttäjien hiv-tartuntoja voitaisiin vähentää. Neulojen ja ruiskujen vaihto-ohjelmien kustannustehokkuutta tarkastelleet de Wit ja Bos (2004) toteavat, että nämä ohjelmat vaikuttavat olevan kustannustehokkaita hiv:n leviämisen ehkäisyssä ja niillä on hiv:n vähenemisen lisäksi muitakin huomattavia etuja, kuten huumeidenkäyttäjien vaikeasti tavoitettavan väestöryhmän saattaminen yhteyteen terveys- ja sosiaalipalvelujen kanssa.
A tű- és fecskendőprogramok hatékonyságát a HIV/AIDS előfordulásának csökkentésében az injekciós kábítószer-használók körében az 1980-as évek óta vizsgálják(141). A WHO által 2004-ben közreadott szakirodalmi áttekintés arra a következtetésre jutott, hogy meggyőző bizonyítékok vannak arra, hogy a steril injekciós felszerelések hozzáférhetőségének javítása és használatának gyakoribbá tétele az injekciós kábítószer-használók körében jelentősen csökkenti a HIV-fertőzést, ugyanakkor nagyobb arányú nem kívánt negatív következményre nincs bizonyíték (WHO, 2004). Az áttekintés azonban arra is rávilágított, hogy az injekciós kábítószer-használók HIV-fertőzésének ellenőrzése érdekében a tű- és fecskendőprogramokat kiegészítő intézkedésekkel kell támogatni. A tű- és fecskendőprogramok költséghatékonyságát megvizsgálva de Wit és Bos (2004) arra következtet, hogy a tű- és fecskendőprogramok költséghatékonynak bizonyultak a HIV terjedésének megelőzésében, és a HIV csökkentésén kívül további érdemleges előnyökkel járnak, így például kapcsolatot teremtenek a kábítószer-használók nehezen elérhető populációja és az egészségügyi és szociális szolgálatok között.
Allerede på 1980-tallet begynte forskerne å undersøke sprøytebytteprogrammenes effektivitet mht. å redusere HIV/AIDS blant sprøytebrukere (141). En litteraturgjennomgang utgitt av Verdens helseorganisasjon i 2004 konkluderte med at det er klart dokumentert at økt tilgjengelighet og bruk av sterilt injeksjonsutstyr for sprøytebrukere medfører en betydelig reduksjon i utbredelsen av HIV-smitte, og at det ikke finnes noen dokumentasjon på eventuelle vesentlige utilsiktede negative konsekvenser (WHO, 2004). Gjennomgangen fastslo imidlertid at sprøytebytteprogrammene i seg selv ikke er nok til å få kontroll med HIV-smitten blant sprøytebrukere, og at disse programmene må understøttes av en rekke supplerende tiltak for å kontrollere HIV-smitte blant og fra sprøytebrukere. En gjennomgang av kostnadseffektiviteten ved sprøytebytteprogrammer av de Wit og Bos (2004) konkluder med at sprøytebytteprogrammer synes å være kostnadseffektive når det gjelder å forebygge spredningen av HIV, og at de faktisk har andre verdifulle fordeler enn akkurat å redusere HIV, som f.eks. å få narkotikabrukere som er vanskelige å nå, til å komme i kontakt med helse- og sosialtjenesten.
Badania naukowe w sprawie efektywności działania programów wymiany igieł i strzykawek w redukowaniu występowania HIV/AIDS w grupie osób zażywających narkotyki dożylne rozpoczęły się w latach 80-tych (141). Przegląd literatury opublikowany przez WHO w 2004 roku stwierdza, że istnieją istotne dowody potwierdzające tezę, że zwiększenie dostępności i wykorzystania sterylnego sprzętu do iniekcji przez osoby wstrzykujące narkotyki wyraźnie ogranicza rozwój zakażeń wirusem HIV oraz że nie ma dowodów na istnienie jakichkolwiek większych niezamierzonych, negatywnych konsekwencji tego działania (WHO, 2004). Z przeglądu wynika jednak także, że same programy wymiany igieł i strzykawek nie są wystarczającym środkiem na powstrzymanie występowania zakażeń wirusem HIV wśród osób wstrzykujących narkotyki, i że muszą one być wspierane przez inne działania uzupełniające, by zwalczać zakażenia wirusem HIV w grupie osób przyjmujących narkotyki dożylnie i zakażenia spowodowane przez jej członków. Badając efektywność kosztową programów wymiany igieł i strzykawek, de Wit i Bos (2004) wskazują, że są one efektywne pod względem kosztów w dziedzinie zapobiegania rozprzestrzeniania wirusa HIV, dają także dodatkową i wartościową korzyść, gdyż doprowadzają do nawiązania kontaktu między trudno dostępną populacją narkomanów a służbami medycznymi i opieki społecznej.
Încă din anii 1980 s-a desfăşurat studii de cercetare ştiinţifică privind eficienţa PAS la reducerea HIV/SIDA în rândul CDI (141). Într-o sinteză a literaturii de specialitate, publicată de OMS în 2004, se arată că există dovezi incontestabile conform cărora creşterea disponibilităţii şi a utilizării echipamentului steril de injectare de către CDI reduce substanţial infectarea cu HIV şi că nu s-au înregistrat nici un fel de consecinţe negative semnificative neintenţionate (OMS, 2004). Cu toate acestea, studiul a concluzionat că PAS singure nu sunt suficiente pentru a ţine sub control infecţia cu HIV în rândul CDI şi că aceste programe trebuie susţinute de o serie de măsuri complementare pentru a ţine sub control infecţia cu HIV în rândul CDI şi determinată de aceştia. Analizând rentabilitatea PAS, de Wit şi Bos (2004) au tras concluzia că PAS par să fie rentabile la prevenirea răspândirii infecţiei cu HIV şi că prezintă beneficii suplimentare şi importante pe lângă reducerea nivelului de infectare cu HIV, cum ar fi stabilirea contactului dintre o populaţie de consumatori de droguri la care este dificil de ajuns şi serviciile de asistenţă medicală şi socială.
Vedecký výskum účinnosti NSP na obmedzovanie HIV/AIDS medzi IDU sa datuje od osemdesiatych rokov minulého storočia (141). Z prehľadu literatúry, ktorý uverejnila SZO v roku 2004, vyplýva, že existuje presvedčivý dôkaz o podstatnom ústupe infekcií HIV so zvyšujúcou sa dostupnosťou a využívaním sterilných injekčných pomôcok injekčnými užívateľmi drog a nejestvuje dôkaz o žiadnych veľkých nežiaducich negatívnych následkoch (SZO 2004). Prehľad však uzatvára, že samotné NSP nie sú dostatočné na kontrolovanie infekcie HIV medzi IDU a že tieto programy musí podporovať rad doplnkových opatrení na kontrolu šírenia infekcie HIV injekčnými užívateľmi drog a medzi nimi. Z kontroly efektívnosti nákladov NSP de Wit a Bos (2004) usudzujú, že z hľadiska nákladov sa NSP zdajú efektívne v prevencii šírenia HIV a okrem redukovania HIV prinášajú dodatočný a cenný prospech, napr. v nadväzovaní styku ťažko dosiahnuteľnej populácie užívateľov drog so zdravotníckymi a sociálnymi službami.
Znanstvene raziskave o učinkovitosti programov injekcijskih igel in brizg za enkratno uporabo pri zmanjševanju HIV/aidsa med injicirajočimi uživalci drog segajo v osemdeseta leta (141). Kot je ugotovljeno v pregledu literature, ki jo je objavila Svetovna zdravstvena organizacija leta 2004, obstajajo utemeljeni dokazi, da se s povečevanjem razpoložljivosti in uporabe sterilne opreme za vbrizgavanje za injicirajoče uživalce droge občutno zniža okužba z virusom HIV in da ni nobenih dokazov o kakšnih večjih nepričakovanih negativnih posledicah (WHO, 2004). Vendar je bilo v poročilu ugotovljeno, da sami programi injekcijskih igel in brizg za enkratno uporabo ne zadostujejo za nadzor nad okužbo z virusom HIV med injicirajočimi uživalci drog ter da je treba te programe dopolniti s številnimi dopolnilnimi ukrepi za nadzor nad okužbo z virusom HIV med injicirajočimi uživalci drog ter od njih. S pregledom stroškovne učinkovitosti programov injekcijskih igel in brizg za enkratno uporabo de Wit in Bos (2004) ugotavljata, da se zdijo ti programi stroškovno učinkoviti pri preprečevanju širjenja virusa HIV ter imajo poleg zmanjševanja okužbe s HIV dodatne in pomembne koristi, kot je možnost, da uživalci drog, ki jih je drugače težko doseči, stopijo v stik z zdravstvenimi in socialnimi službami.
Ända sedan1980-talet har det genomförts forskning om hur effektiva program för nål- och sprututbyte är när det gäller att minska hiv/aids bland injektionsmissbrukare(141). En granskning av litteraturen som WHO offentliggjorde år 2004 visar att det finns tydliga belägg för att ökad tillgång på och användning av steril injektionsutrustning för injektionsmissbrukare minskar hiv-smittan avsevärt och att det inte finns några tecken på större ej önskvärda negativa konsekvenser (WHO, 2004). I granskningen drogs dock slutsatsen att programmen för nål- och sprututbyte inte i sig är tillräckliga för att få kontroll över hiv-smittan bland och från injektionsmissbrukare, utan att de måste kompletteras med en rad andra åtgärder. de Wit och Bos (2004) undersökte hur kostnadseffektiva programmen för nål- och sprututbyte är och drog slutsatsen att programmen tycks vara kostnadseffektiva när det gäller att hindra spridningen av hiv och att de dessutom har andra fördelar, exempelvis när det gäller att få de narkotikamissbrukare som är svåra att nå att komma i kontakt med sjukvård och socialtjänst.
Zinātniskie pētījumi par adatu un šļirču programmas efektivitāti HIV/AIDS izplatības samazināšanās starp injicējamo narkotiku lietotājiem ir pieejami, sākot no astoņdesmitiem gadiem (141). Literatūras pārskats, ko publicējusi PVO 2004. gadā, norāda, ka ir arvien plašāki pierādījumi tam, ka sterila injekciju aprīkojuma pieejamības un izmantošanas palielināšana injicējamo narkotiku lietotāju vidū būtiski samazina HIV infekcijas izplatīšanos, un nav pierādījumu par neparedzētu negatīvu ietekmi ( PVO, 2004. g.). Taču pārskatā ir secināts, ka adatu un šļirču programmas nav pietiekamas, lai kontrolētu HIV infekcijas izplatīšanos injicējamo narkotiku lietotāju vidū, šīs programmas ir jāpapildina ar virkni citu papildus pasākumu, lai kontrolētu HIV infekcijas izplatīšanos injicējamo narkotiku lietotāju vidū. Apskatot adatu un šļirču programmu izmaksu efektivitāti, de Wit un Bos (2004. g.) secina, ka programmas ir izmaksu ziņā efektīvas attiecībā uz HIV izplatīšanās novēršanu, un tām ir papildus noderīgas priekšrocības blakus HIV izplatības samazināšanai, kā piemēram, kontaktu nodrošināšana starp grūti sasniedzamu iedzīvotāju daļu, kā arī veselības aprūpes un sociālajiem dienestiem.
  Prevention of drug-rela...  
Although the national policies of Member States vary, reflecting their individual drug situation and political context, there is also increasing evidence of a consensus emerging at the European level on the key elements necessary for an effective response to combating HIV and other infectious diseases among IDUs (137).
Bien que les politiques nationales des États membres varient et reflètent leur contexte politique et leur situation particulière en matière de drogue, un consensus se dégage au niveau européen sur les éléments clés indispensables pour réagir et lutter efficacement contre le VIH et d'autres maladies infectieuses chez les UDVI (137). Les réactions appropriées sont notamment un meilleur accès au traitement de l'usage de drogue (OMS, 2005), la mise en place de structures «de première ligne» ou «de bas seuil» et la fourniture de matériel stérile et de programmes éducatifs, bien qu'il faille noter qu'il existe des différences entre les pays en ce qui concerne l'importance accordée à ces différents services. Il est particulièrement important que les traitements de substitution orale soient suffisamment nombreux pour les usagers d'opiacés par voie intraveineuse, étant donné qu'ils réduisent considérablement les comportements liés à la toxicomanie qui présentent un risque élevé de transmission du VIH (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Die nationale Politik der Mitgliedstaaten unterscheidet sich zwar in Abhängigkeit von deren Drogensituation und dem gegebenen politischen Kontext, es gibt jedoch auch zunehmend Hinweise darauf, dass auf europäischer Ebene ein Konsens über die Schlüsselfaktoren im Entstehen begriffen ist, die für eine effiziente Bekämpfung von HIV und anderen Infektionskrankheiten bei IDU erforderlich sind (137). Zu den geeigneten Maßnahmen gehören unter anderem ein verbesserter Zugang zu Drogentherapien (WHO, 2005), die Entwicklung niedrigschwelliger Hilfsdienste, die Bereitstellung sterilen Zubehörs sowie Bildungsprogramme. Es ist jedoch darauf hinzuweisen, dass die einzelnen Länder diesen Hilfsdiensten unterschiedliche Bedeutung beimessen. Besonders wichtig ist die ausreichende Verfügbarkeit der oralen Substitutionsbehandlung für injizierende Opiatkonsumenten, da diese die mit einem hohen Risiko einer HIV-Übertragung verbundenen drogenbedingten Verhaltensweisen erheblich reduziert (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Aunque las políticas nacionales de los Estados miembros varían, como reflejo de su situación concreta en materia de drogas y su contexto político, parece que se está gestando un consenso en Europa sobre los elementos clave necesarios para dar una respuesta eficaz a la lucha contra el VIH y otras enfermedades infecciosas que afectan a los consumidores de drogas por vía parenteral (137). Tales elementos serían, por ejemplo, un mejor acceso al tratamiento de desintoxicación (OMS, 2005), la prestación de servicios de bajo umbral, el suministro de material estéril y la creación de programas de educación, aunque los diferentes países otorgan distinto grado de importancia a los mismos. Especialmente importante es que exista suficiente disponibilidad del tratamiento de sustitución oral para los consumidores de opiáceos por vía parenteral, ya que esto reduce de forma significativa las conductas que llevan aparejado un alto riesgo de transmisión del VIH (Gowing y cols., 2005; Sullivan y cols., 2005).
Nonostante le politiche nazionali degli Stati membri siano diverse e riflettano la rispettiva situazione degli stupefacenti nel loro territorio nazionale nonché il contesto politico, vi sono segnali sempre più frequenti dell’emergere di un consenso a livello europeo sugli elementi chiave indispensabili per dare una risposta efficace all’HIV e ad altre malattie infettive diffuse tra i consumatori di stupefacenti per via parenterale (137). Tra le risposte appropriate si annoverano un accesso migliorato ai servizi di trattamento antidroga (OMS, 2005), lo sviluppo di servizi a bassa soglia e la fornitura di strumenti sterili e di programmi educativi; tuttavia è necessario notare che ciascun paese pone l’accento su elementi diversi del servizio. Particolarmente importante è la disponibilità di un numero sufficiente di terapie sostitutive per i consumatori di oppioidi che si iniettano la sostanza, dal momento che questo fattore riduce in maniera significativa il comportamento a elevato rischio di trasmissione dell’HIV collegato alla droga (Gowing e altri, 2005; Sullivan e altri, 2005).
Apesar de as políticas nacionais dos Estados-Membros variarem, reflectindo a sua situação individual em termos de droga e o seu contexto político específico, também existem indícios crescentes do surgimento de um consenso a nível europeu quanto aos elementos fundamentais que são necessários para responder e combater eficazmente o VIH e outras doenças infecciosas entre os CDI (137). Entre as respostas adequadas incluem-se o maior acesso ao tratamento da toxicodependência (OMS, 2005), o desenvolvimento de serviços de porta aberta, o fornecimento de equipamento esterilizado e os programas educativos, embora se deva notar que existem diferenças entre países no que respeita à ênfase dada a estes diferentes elementos. Uma disponibilidade suficiente de tratamentos de substituição por via oral para os consumidores de opiáceos por via endovenosa reveste-se de especial importância, na medida em que estes tratamentos reduzem significativamente os comportamentos de risco elevado de transmissão do VIH relacionados com a droga (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Μολονότι οι εθνικές πολιτικές των κρατών μελών διαφέρουν, απηχώντας την κατάσταση κάθε χώρας όσον αφορά τα ναρκωτικά και το πολιτικό πλαίσιό της, υπάρχουν επίσης ολοένα και περισσότερα ενδείξεις ότι σε ευρωπαϊκό επίπεδο αναπτύσσεται μια συναίνεση σχετικά με τα κύρια στοιχεία που είναι αναγκαία για την αποτελεσματική αντιμετώπιση του ιού HIV και άλλων λοιμωδών νοσημάτων στους ΧΕΝ (137). Στα κατάλληλα μέτρα συγκαταλέγονται η βελτίωση της πρόσβασης στη θεραπεία (ΠΟΥ, 2005), η ανάπτυξη υπηρεσιών άμεσης πρόσβασης και η παροχή αποστειρωμένων συνέργων και εκπαιδευτικών προγραμμάτων, μολονότι πρέπει να σημειωθεί ότι υπάρχουν διαφορές μεταξύ των χωρών ως προς την έμφαση που δίνεται στα διάφορα αυτά στοιχεία των παρεχόμενων υπηρεσιών. Ιδιαίτερη σημασία έχει το γεγονός ότι πρέπει να υπάρχει επαρκής διαθεσιμότητα θεραπειών υποκατάστασης διά του στόματος για τους χρήστες ενέσιμων οπιοειδών, καθώς με τον τρόπο αυτό μειώνεται σημαντικά η συμπεριφορά που συνδέεται με την τοξικομανία, η οποία ενέχει υψηλό κίνδυνο μετάδοσης του ιού HIV (Gowing κ.ά., 2005· Sullivan κ.ά., 2005).
Hoewel het nationale beleid van de lidstaten afhankelijk van hun individuele drugssituatie en politieke context varieert, zijn er ook aanwijzingen voor een toenemende consensus op Europees niveau over de essentiële elementen van een effectieve bestrijding van HIV en andere infectieziekten onder ID’s (137). Tot die effectieve maatregelen behoren een betere toegang tot drugsbehandelingen (WHO, 2005), de ontwikkeling van laagdrempelige hulpverlening, het verstrekken van steriel materiaal en het gebruik van voorlichtingsprogramma’s. Hierbij dient wel opgemerkt te worden dat er verschillen tussen landen bestaan met betrekking tot de nadruk die op de verschillende interventieaspecten wordt gelegd. Het is met name van belang dat er voldoende orale substitutiebehandelingen voor injecterende opïoïdengebruikers beschikbaar zijn, omdat drugsgerelateerd gedrag met een hoog HIV-besmettingsrisico hierdoor aanzienlijk wordt verminderd (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Ačkoli se národní politiky členských států liší a odrážejí jejich individuální drogovou situaci a politický kontext, existují také rostoucí důkazy o konsensu objevujícím se na evropské úrovni, pokud jde o klíčové prvky nutné pro účinná opatření v boji proti HIV a dalším infekčním onemocněním mezi injekčními uživateli drog (137). Vhodná opatření zahrnují rozšířený přístup k léčení drogové závislosti (WHO, 2005), vývoj nízkoprahových služeb a poskytování sterilního zařízení a vzdělávacích programů, i když je třeba poznamenat, že mezi zeměmi existují rozdíly, pokud jde o důraz kladený na jednotlivé prvky těchto různých služeb. Zvláště důležité je, aby existovala dostatečná dostupnost ústní substituční léčby pro injekční uživatele opiových látek, protože významně snižuje drogově závislé chování představující vysoké riziko přenosu HIV (Gowing a kol., 2005; Sullivan a kol., 2005).
Selv om medlemsstaternes nationale politikker er forskellige som følge af narkotikasituationen og den politiske kontekst i de enkelte lande, er der også stadig flere tegn på, at der på europæisk plan er ved at være almindelig enighed om de centrale elementer, der er nødvendige for en effektiv indsats til bekæmpelse af hiv og andre smitsomme sygdomme blandt intravenøse stofbrugere (137). Passende initiativer er bl.a. en bedre adgang til narkotikabehandling (WHO, 2005), udvikling af lavtærskeltjenester og tilvejebringelse af sterilt udstyr og uddannelsesprogrammer, selv om det skal bemærkes, at der er forskelle mellem landene med hensyn til den vægt, de forskellige elementer tillægges. Det er særlig vigtigt, at der er et tilstrækkeligt udbud af oral substitutionsbehandling for intravenøse opioidbrugere, da dette i væsentlig grad begrænser en narkotikarelateret adfærd, hvor der er høj risiko for hiv-overførsel (Gowing m.fl., 2005; Sullivan m.fl., 2005).
Kuigi liikmesriikide siseriiklik poliitika on erinev, kajastades vastava riigi eriomast narkosituatsiooni ja poliitilist konteksti, on siiski olemas tõendeid konsensuse suurenemisest Euroopa tasandil oluliste elementide suhtes, mis on vajalik HIV-i ja muude nakkushaiguste leviku efektiivseks tõkestamiseks süstivate narkomaanide hulgas (137). Asjaomased meetodid hõlmavad uimastiravile pöördumise võimaluste parandamist (WHO, 2005), madala läve teenuste väljatöötamist ning steriilsete süstimisvahendite ja harivate programmide kättesaadavaks tegemist, kuigi tuleb märkida, et nimetatud teenustele asetatav rõhk on riigiti erinev. On eriti oluline, et süstivatele opiaaditarbijatele oleks piisavalt suukaudseid asendusravimeid, sest see vähendab märkimisväärselt narkootikumidega seotud käitumismustreid, mille puhul HIV-i edasikandumise oht on kõrge (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Jäsenvaltioiden kansallisissa politiikoissa on eroja niiden huumetilanteen ja poliittisen tilanteen mukaan, mutta Euroopan tasolla on voimistumassa yksimielisyys keskeisistä toimista, joilla hiv:tä ja muita tartuntatauteja voidaan torjua tehokkaasti huumeiden injektiokäyttäjien keskuudessa (137). Asianmukaisia keinoja ovat muun muassa huumehoitoon pääsyn helpottaminen (WHO, 2005), matalan kynnyksen palvelujen kehittäminen sekä steriilien välineiden ja koulutusohjelmien tarjoaminen. Maiden välillä on kuitenkin eroja näiden palvelujen painotuksessa. On erityisen tärkeää, että opiaattien injektiokäyttäjille olisi tarjolla riittävästi suun kautta nautittavien lääkkeiden muodossa annettavaa korvaushoitoa, sillä se vähentää merkittävästi sellaista huumeisiin liittyvää käyttäytymistä, jossa hiv-tartunnan riski on korkea (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Bár a tagállamok változatos, saját egyéni droghelyzetüket és politikai kontextusukat tükröző nemzeti politikáik szerint járnak el e téren, az injekciós kábítószer-használók körében terjedő HIV és más fertőző betegségek hatékony leküzdéséhez szükséges fő elemek tekintetében egyre inkább európai szintű konszenzus látszik kialakulni(137). A megfelelő válaszok között szerepel a drogkezelések hozzáférhetőségének javítása (WHO, 2005), az alacsony küszöbű szolgáltatások fejlesztése, valamint a steril felszerelés és oktatási programok biztosítása, noha azt meg kell jegyezni, hogy a szolgáltatások felsorolt elemei eltérő hangsúlyt kapnak az egyes tagállamokban. Különösen fontos, hogy megfelelő mértékben elérhetővé váljon az orális helyettesítő kezelés az injekciós opiáthasználók számára, mivel ez jelentősen csökkenti a HIV terjedése szempontjából nagy kockázatú, kábítószerrel összefüggő viselkedést (Gowing és mások, 2005; Sullivan és mások, 2005).
Selv om de nasjonale retningslinjene selvfølgelig varierer mellom medlemsstatene ut fra narkotikasituasjon og politisk kontekst i det enkelte land, finnes det samtidig stadig mer som tyder på økt konsensus på europeisk plan om hvilke elementer som tiltak for å bekjempe HIV og andre smittsomme sykdommer blant sprøytebrukere må bestå av for å være effektive (137). Blant disse tiltakene er lettere tilgang til narkotikabehandling (WHO, 2005), utbygging av lavterskeltjenester, utdeling av sterilt utstyr og opplæringsprogrammer. Det bør likevel anføres at landene vektlegger hvert av disse tjenesteelementene forskjellig. Det er særlig viktig at sprøytebrukere av opiater har god nok tilgang til substitusjonsbehandling, ettersom dette bidrar signifikant til å redusere narkotikarelatert atferd med høy risiko for HIV-smitte (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Choć polityki krajowe Państw Członkowskich różnią się między sobą, ponieważ odzwierciedlają własne, konkretne sytuacje dotyczące problemów narkotykowych i kontekst polityczny, istnieje także coraz więcej dowodów na pojawianie się na szczeblu europejskim zgodnej opinii w sprawie kluczowych elementów koniecznych dla powstania efektywnej reakcji w zwalczaniu wirusa HIV i innych chorób zakaźnych w grupie osób zażywających narkotyki dożylnie (137). Właściwa reakcja obejmuje zwiększony dostęp do leczenia z uzależnień narkotykowych (WHO, 2005), rozwój świadczeń niskoprogowych i dostępność sterylnego sprzętu oraz programów edukacyjnych. Należy jednak zauważyć, że między poszczególnymi państwami istnieją różnice co do nacisku kładzionego na poszczególne elementy tych świadczeń. Niezmiernie ważne jest zapewnienie wystarczającej dostępności doustnego leczenia zastępczego dla osób wstrzykujących opioidy, gdyż znacznie ogranicza to zachowanie narkotykowe o wysokim ryzyku transmisji wirusa HIV (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Deşi politicile naţionale ale statelor membre sunt diferite, reflectând situaţia lor specifică şi contextul lor politic în privinţa drogurilor, este din ce în ce mai evident că la nivel european se va obţine un consens privind elementele cheie necesare pentru o reacţie eficientă în vederea combaterii infecţiei cu HIV şi a altor boli infecţioase în rândul CDI (137). Printre măsurile corespunzătoare se numără accesul mai extins la tratamentul pentru dependenţă de droguri (OMS, 2005), dezvoltarea unor servicii cu acces necondiţionat şi asigurarea echipamentului steril şi a programelor educative, însă trebuie subliniat faptul că există diferenţe de la o ţară la alta în ceea ce priveşte accentul pus pe diferite componente ale acestor servicii. De mare importanţă este disponibilitatea satisfăcătoare a terapiei orale de substituţie pentru consumatorii de opiacee injectabile, pentru că aceasta reduce semnificativ comportamentul legat de droguri care implică un risc înalt de transmitere a HIV (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Napriek tomu, že sa národné politiky členských štátov rôznia, odzrkadľujú ich špecifickú drogovú situáciu a politický kontext, a tiež stále viac dokazujú zhodu vznikajúcu na európskej úrovni o kľúčových prvkoch potrebných na účinné opatrenia v boji proti HIV a iným infekčným chorobám medzi IDU (137). Medzi primerané odpovede patrí rozšírený prístup k drogovej liečbe (SZO 2005), rozvoj nízkoprahových služieb a poskytovanie sterilných pomôcok a výchovných programov, hoci treba pripomenúť, že medzi krajinami sú rozdiely v zdôrazňovaní týchto rôznych prvkov služieb. Osobitne dôležitá by mala byť dostatočná dostupnosť orálnej substitučnej liečby pre injekčných užívateľov opioidov, pretože významne znižuje drogovo závislé správanie a vysoké riziko prenosu HIV (Gowing a kol. 2005; Sullivan a kol. 2005).
Čeprav se nacionalne politike držav članic razlikujejo, saj odražajo njihovo individualno stanje glede drog in politični okvir, hkrati obstaja vedno več dokazov o soglasju na evropski ravni, o ključnih elementih, ki so potrebni za učinkovit odziv na boj proti HIV in drugim nalezljivim boleznim med injicirajočimi uživalci drog (137). Ustrezni odzivi zajemajo večji dostop do zdravljenja odvisnosti od drog (WHO, 2005), razvoj nizkopražnih programov za pomoč uživalcem drog in zagotavljanje sterilne opreme ter izobraževalnih programov, čeprav je treba poudariti, da med državami obstajajo razlike glede na to, kakšen pomen dajejo tem različnim delom teh programov za pomoč. Zlasti je pomembno, da je na voljo zadosti oralnega nadomestnega zdravljenja za uživalce, ki si vbrizgavajo opiate, saj s tem pomembno znižamo zelo tvegano z drogami povezano vedenje za prenašanje HIV (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Även om de olika medlemsstaternas nationella politik skiljer sig åt sinsemellan, på grund av att situationen när det gäller narkotika och det politiska sammanhanget är olika i de olika länderna, finns det allt fler tecken på att det råder samsyn på europeisk nivå när det gäller hur en effektiv strategi för att bekämpa hiv och andra infektionssjukdomar bland injektionsmissbrukare bör se ut(137). Exempel på lämpliga åtgärder är ökad tillgång till missbruksbehandling (WHO, 2005), utveckling av lågtröskelvård samt tillhandahållande av steril utrustning och utbildningsprogram, även om det bör noteras att det råder stora skillnader mellan länderna när det gäller hur mycket man satsar på de olika åtgärderna. Det är särskilt viktigt att oral substitutionsbehandling för injicerande opioidmissbrukare finns tillgänglig eftersom denna typ av behandling avsevärt minskar det narkotikarelaterade beteendet med en hög risk att smittas av hiv (Gowing m.fl., 2005; Sullivan m.fl., 2005).
Lai arī dalībvalstu nacionālās politikas ir atšķirīgas, atspoguļojot individuālās situācijas saistībā ar narkotikām un politisko kontekstu, ir pierādījumi par pieaugošu vienprātību Eiropas līmenī attiecībā uz galvenajiem elementiem, kas ir nepieciešami lai efektīvi reaģētu un cīnītos pret HIV un citām infekciju slimībām injicējamo narkotiku lietotāju vidū (137). Atbilstošas atbildes reakcijas ietver uzlabotu pieeju ārstniecības pakalpojumiem (PVO, 2005), pieejamu pakalpojumu izstrādi un sterila aprīkojuma un izglītības programmu nodrošināšanu, kaut arī ir jāatzīmē, ka valstu starpā pastāv atšķirības attiecībā uz to, kāds uzsvars tiek likts uz katru no šiem dažādajiem pakalpojumu elementiem. Īpaši svarīgi ir tas, ka ir jānodrošina pietiekama perorālās aizvietošanas terapija opiātu lietotājiem, kas narkotikas injicē, jo tas būtiski samazina tādas ar narkotikām saistītas darbības, kas saistītas ar augstu HIV pārnešanas risku (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
  Evidence on effectivene...  
A review of the literature, published by WHO in 2004, concludes that there is compelling evidence that increasing the availability and utilisation of sterile injecting equipment by IDUs reduces HIV infection substantially and that there is no evidence of any major unintended negative consequences (WHO, 2004).
Les recherches scientifiques sur l'efficacité des PES dans la réduction du VIH/SIDA chez les UDVI remontent aux années 1980 (141). Une analyse de la littérature, publiée en 2004 par l'OMS, conclut qu'il existe des preuves manifestes que la fourniture et l'utilisation accrues de matériel d'injection stérile par les UDVI réduisent considérablement l'infection par le VIH et qu'aucun effet négatif involontaire majeur n'a été démontré (OMS, 2004). L'analyse de l'OMS conclut toutefois que les PES ne suffisent pas, en soi, à contrôler l'infection par le VIH chez les UDVI et que ces programmes doivent aller de pair avec des mesures complémentaires en vue de contrôler l'infection par le VIH parmi les UDVI et sa transmission par cette population. En examinant le rapport coût-efficacité des PES, de Wit et Bos (2004) concluent que ces programmes semblent efficaces par rapport à leur coût pour éviter la propagation du VIH et ont d'autres effets bénéfiques en dehors de la limitation de la transmission du VIH, tel que l'établissement d'un contact entre une population d'usagers de drogue difficilement accessible et les services sociaux et sanitaires.
Bereits in den 80er Jahren wurden wissenschaftliche Forschungen über die Wirksamkeit von Nadel- und Spritzenaustauschprogrammen hinsichtlich der Eindämmung von HIV/AIDS unter injizierenden Drogenkonsumenten durchgeführt (141). Einem von der WHO im Jahr 2004 veröffentlichten Überblick über die einschlägige Literatur zufolge gibt es zwingende Beweise dafür, dass die erhöhte Verfügbarkeit und Nutzung steriler Spritzbestecke die Prävalenz von HIV-Infektionen unter IDU erheblich verringert. Auf der anderen Seite gibt es keinen Beleg für größere unbeabsichtigte negative Folgen (WHO, 2004). Bei der Untersuchung wurde jedoch der Schluss gezogen, dass Nadel- und Spritzenaustauschprogramme an sich nicht ausreichen, um HIV-Infektionen unter IDU zu bekämpfen, und dass diese Programme durch eine Reihe ergänzender Maßnahmen unterstützt werden müssen, um HIV-Infektionen von IDU sowie die Übertragung von HIV durch IDU einzudämmen. Bei einer Untersuchung der Kosteneffizienz von Nadel- und Spritzenaustauschprogrammen kommen de Wit und Bos (2004) zu dem Schluss, dass diese Programme offenbar im Hinblick auf die Prävention der Verbreitung von HIV kosteneffizient sind und neben der Reduzierung von HIV zusätzliche lohnenswerte Vorteile mit sich bringen: Beispielsweise kommen durch sie schwer erreichbare Gruppen von Drogenkonsumenten in Kontakt mit Gesundheits- und Sozialdiensten.
La investigación científica sobre la eficacia de los programas de intercambio de agujas y jeringuillas para reducir el VIH/SIDA entre los consumidores de drogas por vía parenteral se remonta a la década de 1980 (141). La revisión bibliográfica publicada por la OMS en 2004 concluye que existen indicios claros de que aumentar la disponibilidad y la utilización de material de inyección estéril por parte de los consumidores reduce notablemente la infección por VIH y que no existen pruebas de que tengan consecuencias negativas imprevistas (OMS, 2004). No obstante, esta revisión concluía que, por sí solos, estos programas no son suficientes para controlar la infección por VIH entre los consumidores por vía parenteral, y que deberían apoyarse con una serie de medidas complementarias. En un estudio de la rentabilidad de este tipo de programas, de Wit y Bos (2004) concluyeron que parecían eficaces para prevenir el contagio del VIH y que producen valiosos beneficios además de la reducción del VIH, como facilitar el contacto de los servicios sociales y sanitarios con la población de consumidores de drogas, a la que suele ser difícil llegar.
Gli studi di ricerca scientifici sull’efficacia dei programmi di scambio di aghi e siringhe nel ridurre l’incidenza di HIV/AIDS tra i consumatori di stupefacenti per via parenterale risalgono agli anni Ottanta (141). Stando alle conclusioni di una revisione della letteratura pubblicata dall’OMS nel 2004, sarebbe ampiamente dimostrato che l’aumento della reperibilità e dell’impiego di strumenti sterili da parte dei consumatori di stupefacenti per via parenterale riduce in maniera sostanziale l’infezione da HIV e che non vi sarebbero prove di gravi conseguenze negative indesiderate (OMS, 2004). Tuttavia, si legge anche nelle conclusioni che i programmi di scambio di aghi e siringhe non sono di per sé sufficienti a controllare l’infezione da HIV tra i consumatori di stupefacenti per via parenterale, ma che, per poter contrastare l’infezione tra e da questo genere di consumatori di stupefacenti, tali programmi devono essere sostenuti da una serie di misure complementari. Rianalizzando l’efficacia rispetto ai costi dei programmi di scambio di aghi e siringhe, de Wit e Bos (2004) concludono che tali programmi sembrano essere efficaci rispetto ai costi nel prevenire la diffusione dell’HIV e producono inoltre ulteriori benefici validi oltre a ridurre l’infezione da HIV, tra cui quello di stabilire un contatto tra i servizi sanitari e sociali e una popolazione di consumatori di droga difficile da raggiungere.
A investigação científica sobre a eficácia dos PTS na redução do VIH/SIDA entre os CDI remonta à década de 1980 (141). Uma análise da literatura existente, publicada pela OMS em 2004, conclui que existem provas convincentes de que o aumento do acesso e da utilização de equipamento de injecção esterilizado pelos CDI reduz substancialmente a infecção pelo VIH e que não existem indícios de quaisquer consequências negativas inesperadas graves (OMS, 2004). No entanto, a análise concluiu que, só por si, os PTS não são suficientes para controlar a infecção pelo VIH entre os CDI, e que estes programas devem ser apoiados por uma série de medidas complementares a fim de controlar essa infecção entre os CDI e a partir deles. Analisando a relação custo-benefício dos PTS, de Wit e Bos (2004) concluíram que estes programas parecem ter uma boa relação custo-benefício na prevenção da propagação do VIH e que possuem vantagens complementares úteis para além de reduzirem o vírus, tais como a de porem populações de consumidores de droga difíceis de atingir em contacto com os serviços de saúde e sociais.
Οι επιστημονικές έρευνες σχετικά με την αποτελεσματικότητα των προγραμμάτων ανταλλαγής βελόνων και συρίγγων για τη μείωση του ιού HIV/AIDS στους ΧΕΝ ξεκίνησαν από τη δεκαετία του 1980 (141). Μια επισκόπηση της βιβλιογραφίας, που δημοσιεύθηκε από την ΠΟΥ το 2004, καταλήγει στο συμπέρασμα ότι υπάρχουν αδιάσειστα στοιχεία που δείχνουν ότι η αύξηση της διαθεσιμότητας και της χρήσης αποστειρωμένων συνέργων από τους ΧΕΝ μειώνει σημαντικά τη μόλυνση από τον ιό HIV και ότι δεν υπάρχουν ενδείξεις σημαντικών ανεπιθύμητων αρνητικών συνεπειών (ΠΟΥ, 2004). Ωστόσο, η έρευνα διαπιστώνει ότι τα προγράμματα ανταλλαγής βελόνων και συρίγγων δεν επαρκούν από μόνα τους για τον έλεγχο της μόλυνσης από τον ιό HIV στους ΧΕΝ, και ότι τα προγράμματα αυτά πρέπει να υποστηρίζονται από μια σειρά συμπληρωματικών μέτρων για τον έλεγχο της μόλυνσης από τον HIV στους ΧΕΝ και από αυτούς. Εξετάζοντας την αποδοτικότητα από άποψη κόστους των προγραμμάτων ανταλλαγής βελόνων και συρίγγων, οι de Wit και Bos (2004) συμπεραίνουν ότι τα εν λόγω προγράμματα φαίνονται οικονομικά όσον αφορά την πρόληψη της εξάπλωσης του ιού HIV και εμφανίζουν άλλα πρόσθετα και αξιόλογα πλεονεκτήματα πέραν της μείωσης του ιού HIV, όπως το γεγονός ότι φέρνουν σε επαφή με υγειονομικές και κοινωνικές υπηρεσίες έναν πληθυσμό τοξικομανών που είναι δύσκολο να προσεγγισθεί.
Al in de jaren tachtig is er wetenschappelijk onderzoek verricht naar de effectiviteit van OvN’s bij het terugdringen van HIV/aids onder ID’s (141). Uit een literatuuronderzoek dat in 2004 door de WHO is gepubliceerd, blijkt dat er overduidelijk bewijs voorhanden is dat het aantal HIV-infecties aanzienlijk kan worden verlaagd als er meer steriel injectiemateriaal wordt aangeboden en de ID’s hiervan beter gebruik maken. Daarentegen zijn er geen aanwijzingen gevonden voor eventuele onbedoelde negatieve effecten (WHO, 2004). Een van de conclusies van het onderzoek was echter ook dat er voor de bestrijding van HIV-infecties onder ID’s meer nodig is dan alleen OvN’s. Om de HIV-infecties onder ID’s effectief met deze programma’s onder controle te kunnen houden, zijn aanvullende maatregelen noodzakelijk. In het kader van een kosten-batenanalyse van OvN’s concluderen de Wit en Bos (2004) dat de programma’s niet alleen effectief lijken voor de preventie van HIV-verspreiding, maar dat zij naast het terugdringen van HIV ook nog aanvullende en waardevolle positieve effecten hebben, zoals het in contact brengen van een moeilijk te bereiken populatie drugsgebruikers met maatschappelijke instanties en de gezondheidszorg.
Vědecký výzkum účinnosti programů výměny jehel a stříkaček při minimalizaci HIV/AIDS mezi injekčními uživateli drog se datuje do 80. let 20. století (141). Přehled literatury, který publikovala Světová zdravotnická organizace v roce 2004, obsahuje závěr, že existuje přesvědčivý důkaz, že zvýšení dostupnosti a používání sterilního injekčního vybavení na straně injekčních uživatelů drog sníží podstatným způsobem infekci HIV, a že neexistuje žádný důkaz o významných nezáměrných negativních důsledcích (WHO, 2004). V uvedeném přehledu se však dospělo k závěru, že programy výměny jehel a stříkaček samy o sobě nepostačují k tomu, aby kontrolovaly infekci HIV mezi injekčními uživateli drog, a že je nutné, aby tyto programy byly podporovány řadou doplňkových opatření za účelem kontroly infekce mezi injekčními uživateli drog a jejího usměrňování ze strany samotných injekčních uživatelů drog. Při zkoumání nákladové efektivnosti programů výměny jehel a stříkaček de Wit a Bos (2004) bylo vyvozeno, že programy výměny jehel a stříkaček se zdají být nákladově efektivní při prevenci šíření HIV a mají kromě redukce HIV další cenné přínosy, např. že umožňují populaci uživatelů drog, která se obtížně kontaktuje, přístup k zdravotnickým a společenským službám.
Den videnskabelige forskning i effektiviteten af nåle- og sprøjteprogrammer (NSP'er) med hensyn til at begrænse hiv/aids blandt intravenøse stofbrugere går tilbage i 1980'erne (141). Ved en gennemgang af litteraturen, som blev offentliggjort af WHO i 2004, blev det konkluderet, at der er afgørende beviser for, at en øget adgang til og udnyttelse af sterilt sprøjteudstyr for intravenøse stofbrugere i vidt omfang begrænser hiv-smitte, og at der ikke foreligger beviser for nogen væsentlige utilsigtede negative konsekvenser (WHO, 2004). Det blev imidlertid også konkluderet, at NSP'er ikke alene er tilstrækkelig til at begrænse hiv-smitte blandt intravenøse stofbrugere, og at disse programmer skal støttes af en række supplerende foranstaltninger med henblik på at bekæmpe hiv-smitten blandt og fra intravenøse stofbrugere. Ved en gennemgang af omkostningseffektiviteten af NSP'er har de Wit og Bos (2004) konkluderet, at NSP'erne synes at være omkostningseffektive med hensyn til at forhindre spredning af hiv og er forbundet med yderligere fordele og nytte foruden at begrænse hiv, f.eks. ved at en gruppe af stofbrugere, som det ellers er vanskeligt at nå ud til, sættes i kontakt med sundhedstjenester og sociale tjenester.
Teaduslikke uuringuid nõela- ja süstlavahetusprogrammide efektiivsuse kohta HIV/AIDSi vähendamisel süstivate narkomaanide hulgas hakati läbi viima juba 1980ndatel aastatel (141). Asjakohase kirjanduse ülevaates, mille avaldas Maailma Tervishoiuorganisatsioon 2004. aastal, jõutakse järeldusele, et on olemas ülekaalukad tõendid selle kohta, et steriilsete süstimisvahendite kättesaadavuse parandamine ja kasutamise suurendamine süstivate narkomaanide hulgas vähendab oluliselt HIVi nakatumist ja puuduvad igasugused tõendid tõsiste soovimatute negatiivsete tagajärgede kohta (WHO, 2004). Siiski jõuti ülevaates ka sellisele järeldusele, et ainuüksi nõela- ja süstlavahetusprogrammidest ei piisa süstivate narkomaanide HIV‑sse nakatumise kontrolli all hoidmiseks ja et neid programme tuleb toetada erinevate täiendavate meetmetega, et hoida kontrolli all süstivate narkomaanide HIV‑sse nakatumist ja nakkuse edasikandmist. Nõela- ja süstlavahetusprogrammide tulemuslikkust uurides jõuavad de Wit ja Bos (2004) järeldusele, et need programmid tunduvad olevat tulemuslikud HIV leviku tõkestamisel ning et neil on lisaks HIV vähendamisele veel täiendavaid ja olulisi kasutegureid, näiteks see, et need aitavad luua kontakti narkomaanide raskesti ligipääsetavate kogukondade ning tervishoiu- ja sotsiaalteenistuste vahel.
Neulojen ja ruiskujen vaihto-ohjelmien tehokkuutta hiv:n ja aidsin vähentämisessä injektiokäyttäjien keskuudessa on tutkittu tieteellisesti 1980-luvulta lähtien (141). WHO:n vuonna 2004 julkaisemassa kirjallisuuskatsauksessa todetaan, että on olemassa vakuuttavia todisteita siitä, että steriilien injektiovälineiden saatavuuden ja käytön lisääminen huumeiden injektiokäyttäjien keskuudessa vähentää hiv-tartuntoja huomattavasti, eikä mistään merkittävästä tahattomasta seurauksesta ole mitään näyttöä (WHO, 2004). Katsauksessa kuitenkin todetaan myös, etteivät neulojen ja ruiskujen vaihto-ohjelmat yksinään riitä hiv-tartuntojen hillitsemiseen injektiokäyttäjien keskuudessa, vaan näitä ohjelmia on tuettava erilaisilla täydentävillä toimenpiteillä, jotta injektiokäyttäjien hiv-tartuntoja voitaisiin vähentää. Neulojen ja ruiskujen vaihto-ohjelmien kustannustehokkuutta tarkastelleet de Wit ja Bos (2004) toteavat, että nämä ohjelmat vaikuttavat olevan kustannustehokkaita hiv:n leviämisen ehkäisyssä ja niillä on hiv:n vähenemisen lisäksi muitakin huomattavia etuja, kuten huumeidenkäyttäjien vaikeasti tavoitettavan väestöryhmän saattaminen yhteyteen terveys- ja sosiaalipalvelujen kanssa.
A tű- és fecskendőprogramok hatékonyságát a HIV/AIDS előfordulásának csökkentésében az injekciós kábítószer-használók körében az 1980-as évek óta vizsgálják(141). A WHO által 2004-ben közreadott szakirodalmi áttekintés arra a következtetésre jutott, hogy meggyőző bizonyítékok vannak arra, hogy a steril injekciós felszerelések hozzáférhetőségének javítása és használatának gyakoribbá tétele az injekciós kábítószer-használók körében jelentősen csökkenti a HIV-fertőzést, ugyanakkor nagyobb arányú nem kívánt negatív következményre nincs bizonyíték (WHO, 2004). Az áttekintés azonban arra is rávilágított, hogy az injekciós kábítószer-használók HIV-fertőzésének ellenőrzése érdekében a tű- és fecskendőprogramokat kiegészítő intézkedésekkel kell támogatni. A tű- és fecskendőprogramok költséghatékonyságát megvizsgálva de Wit és Bos (2004) arra következtet, hogy a tű- és fecskendőprogramok költséghatékonynak bizonyultak a HIV terjedésének megelőzésében, és a HIV csökkentésén kívül további érdemleges előnyökkel járnak, így például kapcsolatot teremtenek a kábítószer-használók nehezen elérhető populációja és az egészségügyi és szociális szolgálatok között.
Allerede på 1980-tallet begynte forskerne å undersøke sprøytebytteprogrammenes effektivitet mht. å redusere HIV/AIDS blant sprøytebrukere (141). En litteraturgjennomgang utgitt av Verdens helseorganisasjon i 2004 konkluderte med at det er klart dokumentert at økt tilgjengelighet og bruk av sterilt injeksjonsutstyr for sprøytebrukere medfører en betydelig reduksjon i utbredelsen av HIV-smitte, og at det ikke finnes noen dokumentasjon på eventuelle vesentlige utilsiktede negative konsekvenser (WHO, 2004). Gjennomgangen fastslo imidlertid at sprøytebytteprogrammene i seg selv ikke er nok til å få kontroll med HIV-smitten blant sprøytebrukere, og at disse programmene må understøttes av en rekke supplerende tiltak for å kontrollere HIV-smitte blant og fra sprøytebrukere. En gjennomgang av kostnadseffektiviteten ved sprøytebytteprogrammer av de Wit og Bos (2004) konkluder med at sprøytebytteprogrammer synes å være kostnadseffektive når det gjelder å forebygge spredningen av HIV, og at de faktisk har andre verdifulle fordeler enn akkurat å redusere HIV, som f.eks. å få narkotikabrukere som er vanskelige å nå, til å komme i kontakt med helse- og sosialtjenesten.
Badania naukowe w sprawie efektywności działania programów wymiany igieł i strzykawek w redukowaniu występowania HIV/AIDS w grupie osób zażywających narkotyki dożylne rozpoczęły się w latach 80-tych (141). Przegląd literatury opublikowany przez WHO w 2004 roku stwierdza, że istnieją istotne dowody potwierdzające tezę, że zwiększenie dostępności i wykorzystania sterylnego sprzętu do iniekcji przez osoby wstrzykujące narkotyki wyraźnie ogranicza rozwój zakażeń wirusem HIV oraz że nie ma dowodów na istnienie jakichkolwiek większych niezamierzonych, negatywnych konsekwencji tego działania (WHO, 2004). Z przeglądu wynika jednak także, że same programy wymiany igieł i strzykawek nie są wystarczającym środkiem na powstrzymanie występowania zakażeń wirusem HIV wśród osób wstrzykujących narkotyki, i że muszą one być wspierane przez inne działania uzupełniające, by zwalczać zakażenia wirusem HIV w grupie osób przyjmujących narkotyki dożylnie i zakażenia spowodowane przez jej członków. Badając efektywność kosztową programów wymiany igieł i strzykawek, de Wit i Bos (2004) wskazują, że są one efektywne pod względem kosztów w dziedzinie zapobiegania rozprzestrzeniania wirusa HIV, dają także dodatkową i wartościową korzyść, gdyż doprowadzają do nawiązania kontaktu między trudno dostępną populacją narkomanów a służbami medycznymi i opieki społecznej.
Încă din anii 1980 s-a desfăşurat studii de cercetare ştiinţifică privind eficienţa PAS la reducerea HIV/SIDA în rândul CDI (141). Într-o sinteză a literaturii de specialitate, publicată de OMS în 2004, se arată că există dovezi incontestabile conform cărora creşterea disponibilităţii şi a utilizării echipamentului steril de injectare de către CDI reduce substanţial infectarea cu HIV şi că nu s-au înregistrat nici un fel de consecinţe negative semnificative neintenţionate (OMS, 2004). Cu toate acestea, studiul a concluzionat că PAS singure nu sunt suficiente pentru a ţine sub control infecţia cu HIV în rândul CDI şi că aceste programe trebuie susţinute de o serie de măsuri complementare pentru a ţine sub control infecţia cu HIV în rândul CDI şi determinată de aceştia. Analizând rentabilitatea PAS, de Wit şi Bos (2004) au tras concluzia că PAS par să fie rentabile la prevenirea răspândirii infecţiei cu HIV şi că prezintă beneficii suplimentare şi importante pe lângă reducerea nivelului de infectare cu HIV, cum ar fi stabilirea contactului dintre o populaţie de consumatori de droguri la care este dificil de ajuns şi serviciile de asistenţă medicală şi socială.
Vedecký výskum účinnosti NSP na obmedzovanie HIV/AIDS medzi IDU sa datuje od osemdesiatych rokov minulého storočia (141). Z prehľadu literatúry, ktorý uverejnila SZO v roku 2004, vyplýva, že existuje presvedčivý dôkaz o podstatnom ústupe infekcií HIV so zvyšujúcou sa dostupnosťou a využívaním sterilných injekčných pomôcok injekčnými užívateľmi drog a nejestvuje dôkaz o žiadnych veľkých nežiaducich negatívnych následkoch (SZO 2004). Prehľad však uzatvára, že samotné NSP nie sú dostatočné na kontrolovanie infekcie HIV medzi IDU a že tieto programy musí podporovať rad doplnkových opatrení na kontrolu šírenia infekcie HIV injekčnými užívateľmi drog a medzi nimi. Z kontroly efektívnosti nákladov NSP de Wit a Bos (2004) usudzujú, že z hľadiska nákladov sa NSP zdajú efektívne v prevencii šírenia HIV a okrem redukovania HIV prinášajú dodatočný a cenný prospech, napr. v nadväzovaní styku ťažko dosiahnuteľnej populácie užívateľov drog so zdravotníckymi a sociálnymi službami.
Znanstvene raziskave o učinkovitosti programov injekcijskih igel in brizg za enkratno uporabo pri zmanjševanju HIV/aidsa med injicirajočimi uživalci drog segajo v osemdeseta leta (141). Kot je ugotovljeno v pregledu literature, ki jo je objavila Svetovna zdravstvena organizacija leta 2004, obstajajo utemeljeni dokazi, da se s povečevanjem razpoložljivosti in uporabe sterilne opreme za vbrizgavanje za injicirajoče uživalce droge občutno zniža okužba z virusom HIV in da ni nobenih dokazov o kakšnih večjih nepričakovanih negativnih posledicah (WHO, 2004). Vendar je bilo v poročilu ugotovljeno, da sami programi injekcijskih igel in brizg za enkratno uporabo ne zadostujejo za nadzor nad okužbo z virusom HIV med injicirajočimi uživalci drog ter da je treba te programe dopolniti s številnimi dopolnilnimi ukrepi za nadzor nad okužbo z virusom HIV med injicirajočimi uživalci drog ter od njih. S pregledom stroškovne učinkovitosti programov injekcijskih igel in brizg za enkratno uporabo de Wit in Bos (2004) ugotavljata, da se zdijo ti programi stroškovno učinkoviti pri preprečevanju širjenja virusa HIV ter imajo poleg zmanjševanja okužbe s HIV dodatne in pomembne koristi, kot je možnost, da uživalci drog, ki jih je drugače težko doseči, stopijo v stik z zdravstvenimi in socialnimi službami.
Ända sedan1980-talet har det genomförts forskning om hur effektiva program för nål- och sprututbyte är när det gäller att minska hiv/aids bland injektionsmissbrukare(141). En granskning av litteraturen som WHO offentliggjorde år 2004 visar att det finns tydliga belägg för att ökad tillgång på och användning av steril injektionsutrustning för injektionsmissbrukare minskar hiv-smittan avsevärt och att det inte finns några tecken på större ej önskvärda negativa konsekvenser (WHO, 2004). I granskningen drogs dock slutsatsen att programmen för nål- och sprututbyte inte i sig är tillräckliga för att få kontroll över hiv-smittan bland och från injektionsmissbrukare, utan att de måste kompletteras med en rad andra åtgärder. de Wit och Bos (2004) undersökte hur kostnadseffektiva programmen för nål- och sprututbyte är och drog slutsatsen att programmen tycks vara kostnadseffektiva när det gäller att hindra spridningen av hiv och att de dessutom har andra fördelar, exempelvis när det gäller att få de narkotikamissbrukare som är svåra att nå att komma i kontakt med sjukvård och socialtjänst.
Zinātniskie pētījumi par adatu un šļirču programmas efektivitāti HIV/AIDS izplatības samazināšanās starp injicējamo narkotiku lietotājiem ir pieejami, sākot no astoņdesmitiem gadiem (141). Literatūras pārskats, ko publicējusi PVO 2004. gadā, norāda, ka ir arvien plašāki pierādījumi tam, ka sterila injekciju aprīkojuma pieejamības un izmantošanas palielināšana injicējamo narkotiku lietotāju vidū būtiski samazina HIV infekcijas izplatīšanos, un nav pierādījumu par neparedzētu negatīvu ietekmi ( PVO, 2004. g.). Taču pārskatā ir secināts, ka adatu un šļirču programmas nav pietiekamas, lai kontrolētu HIV infekcijas izplatīšanos injicējamo narkotiku lietotāju vidū, šīs programmas ir jāpapildina ar virkni citu papildus pasākumu, lai kontrolētu HIV infekcijas izplatīšanos injicējamo narkotiku lietotāju vidū. Apskatot adatu un šļirču programmu izmaksu efektivitāti, de Wit un Bos (2004. g.) secina, ka programmas ir izmaksu ziņā efektīvas attiecībā uz HIV izplatīšanās novēršanu, un tām ir papildus noderīgas priekšrocības blakus HIV izplatības samazināšanai, kā piemēram, kontaktu nodrošināšana starp grūti sasniedzamu iedzīvotāju daļu, kā arī veselības aprūpes un sociālajiem dienestiem.