lono – -Translation – Keybot Dictionary

Spacer TTN Translation Network TTN TTN Login Deutsch Français Spacer Help
Source Languages Target Languages
Keybot 4 Results  www.amt.it
  duński / Lingvopedia ::...  
Duński nie posiada rozróżnienia na osoby i liczby dla czasowników, ani nie odmienia rzeczowników, ale ma za to specyficzną cechę, mianowicie odmienia rzeczowniki wg określoności (enklityczny rodzajnik).
Danish has no person-number inflection for verbs and no case inflection for nouns, but as a special feature, it inflects nouns for definiteness (with an enclitic article):
En el danés los verbos no se conjugan, ni los sustantivos se declinan. En cambio, y siendo este un rasgo característicos, los artículos son enclíticos.
In danese i verbi non si coniugano e i sostantivi non si declinano. In cambio, essendo questo un tratto caratteristico, gli articoli sono enclitici.
Het Deens heeft geen persoonsaantal-vervoeging voor werkwoorden en geen naamvalverbuiging voor zelfstandige naamwoorden, maar — nogal speciaal — het verbuigt substantieven volgens bepaaldheid (met een enclitisch lidwoord):
Датските глаголи нямат окончания за обозначаване на лице и число, няма падежни окончания при существителните, но като особена характеристика може да се посочи изменението на окончанията на существителните за изразяване на определенност (енклитичен член):
Danski ne upotrebljava sklanjanje po osobama kod glagola, niti deklinacije kod imenica, već - dosta posebno - mijenja imenice po određenosti (enklitički članovi).
Taani keeles puuduvad verbidel muutelõpud märkimaks isikut või arvu ja nimisõnadel pole käändelõppe, aga erijoonena on nimisõnadel enkliitilised määravad artiklid:
A dán nyelvben nincsenek személyragok az igéken, és nincsenek esetragok a főneveken, de különlegességként meg kell említeni, hogy a határozott főneveket simuló, vagyis a főnév végén megjelenő névelővel jelölik:
Danų kalbos veiksmažodžiai neturi galūnių asmeniui ir skaičiui pažymėti, daiktavardžiai neturi linksnių galūnių, bet būdingu požymu gali būti daiktavardžių galūnių kitimas, išreiškiant apibrėžtumą (enklitiniai artikeliai):
У датских глаголов нет окончаний для обозначения лица и числа, нет падежных окончаний у существительных, но в качестве особой характеристики можно назвать изменение окончаний существительных для выражения определенности (энклитические артикли):
Dāņu valodā darbības vārdiem nav personas un skaitļa kategoriju, lietvārdiem nav locījumu, taču valodas īpaša pazīme ir noteiktie lietvārdi (veidojami ar enklītisku artikulu):
Níl aon infhilleadh do phearsa sna briathra ná aon infhilleadh tuisil sna hainmfhocail ag an Danmhairgis, ach mar ghné ar leith, infhilleann sí ainmfhocail le haghaidh sonrachta (agus alt tar éis an ainmfhocail aici):
  Filozofia języka / Babi...  
Na przykład język angielski zmusza nadawcę do wyrażania określoności/nieokreśloności jakiegoś obiektu (nieokreślone a dog, a określone the dog), a język polski nie (mogę powiedzieć jakiś pies lub ten pies, ale mogę także po prostu powiedzieć pies).
Cette question s’applique aussi à des situations de communication particulières. Le français, par exemple, oblige le locuteur à préciser si un objet est défini ou indéfini (un chien ou le chien), alors que ce n’est pas le cas en polonais. On peut dire jakiś pies (« un certain chien ») ou ten pies (« ce chien »), mais il est toujours possible de dire simplement pies (« chien »), une possibilité dont ne disposent pas les francophones. On peut alors se poser la question : quand il pense à un objet, le francophone doit-il explicitement l’imaginer comme défini ou indéfini ?
Ein ähnliches Problem haben wir auch in bestimmten Kommunikationssituationen. Englisch und Deutsch zum Beispiel verlangen, dass der Sprecher die Bestimmtheit/Unbestimmtheit einer Sache (a dog/ein Hund im Vergleich zu the dog/der Hund) zum Ausdruck bringt, während Polnisch das nicht verlangt. Es ist im Polnischen möglich, jakiś pies (ein Hund) oder ten pies (dieser Hund) zu sagen, aber es ist immer auch möglich, einfach zu sagen pies (Hund) - eine Option, die einem Englisch- oder Deutsch-Sprecher nicht zur Verfügung steht. Die Frage ist also: Müssen Englisch- und Deutsch-Sprecher, wenn sie an eine Sache denken, immer ausdrücklich von ihr als etwas Bestimmtes oder etwas Unbestimmtes denken?
Esta cuestión aparece también en situaciones específicas de comunicación. El inglés, por ejemplo, requiere que el hablante exprese si el objeto es determinado o indeterminado (a dog )un perro) versus the dog (el perro)) mientras que el polaco no lo necesita. Es posible decir tanto jakiś pies (algún perro) como ten pies (ese perro), pero también se puede decir simplemente pies (perro), lo cual no es posible en inglés. La cuestión aquí es si el hablante de inglés al pensar en un objeto lo piensa explícitamente como determinado o indeterminado.
Tale domanda appare anche in situazioni comunicative specifiche. L'inglese, per esempio, richiede che il parlante esprima la determinatezza/indeterminatezza di un oggetto (un cane contro cane) mentre il polacco no. È possibile dire jakiś pies "un cane" o ten pies "quel cane", ma è sempre possibile dire semplicemente pies "cane", un'opzione non disponibile per l'inglese. La domanda allora è: quando l'anglofono pensa a un oggetto, lo pensa esplicitamente come determinato o indeterminato?
Zulke vragen zijn ook van toepassing in specifieke communicatie-situaties. Terwijl bijvoorbeeld het Engels vereist dat de spreker de (on)bepaaldheid van een object uitdrukt (een hond of de hond), doet het Pools dat niet. Het is mogelijk in het Pools te zeggen jakiś pies een hond, of ten pies die hond of gewoonweg pies hond, en die laatste versie bestaat niet voor een Engelstalige. Denkt hij/zij expliciet aan de bepaaldheid of niet?
Този въпрос възниква и в специфични комуникативни ситуации. Английският, например, изисква говорещият да изрази определеност/неопределеност на някакъв предмет (a dog срещу the dog), а полският не изисква. Възможно е да се каже, jakiś pies (някакво куче) или ten pies (кучето), но винаги е възможно просто да се каже pies (куче) - опция, недостъпна за англоговорящи. Въпросът тогава е дали англоговорящият, докато мисли за един обект, трябва изрично да мисли за него като за определен или неопределен?
Takva pitanja se odnose i na konkretne komunikacijske situacije, npr. dok engleski jezik zahtijeva od govornika da izrazi određenost ili neodređenost objekta (a dog ili the dog), poljski to ne traži. Na poljskom se može reći jakiś pies (neki pas), ten pies (ovaj pas) ili jednostavno pies (pas), što ne postoji za govornika engleskog. Da li dakle on ili ona misle obavezno na određenost ili neodređenost?
Sama küsimus käib ka kindlate suhtlemissituatsioonide kohta. Näiteks nõuab inglise keel, et kõneleja väljendaks objekti määratust või määramatust (a dog versus the dog - inglise keeles "see koer" versus "koer"), samal ajal poola keel seda ei nõua. On võimalik öelda jakiś pies (mingi koer) või ten pies (see koer), aga võib öelda ka lihtsalt pies (koer), inglise keele kõnelejatel selline võimalus puudub. Küsimus on, kas inglise keele rääkija peab millestki mõeldes mõtlema sellest kui määratust või määramatust?
Ilyenfajta kérdés vonatkozik speciális kommunikációs helyzetekre is. Az angol például megköveteli bizonyos dolgok határozottságának / határozatlanságának kifejezését, akárcsak a magyar: egy kutya vagy a kutya, míg a lengyel nem: lehet azt mondani jakiś pies (valamilyen kutya) vagy ten pies (az a kutya), vagy csak egyszerűen pies (kutya). Vajon azt jelenti ez, hogy az angol vagy magyar beszélőnek feltétlenül határozott vagy határozatlan kategóriákban kell gondolkoznia, amikor egy tárgyról beszél, míg a lengyel beszélőnek nem?
Panašūs klausimai iškyla specifinėse komunikacinėse situacijose. Anglų kalba, pavyzdžiui, reikalauja iš kalbančiojo išreikšti apibrėžtumą arba neapibrėžtumą, kai kurių objektų a dog palyginimui su the dog , o lenkų kalba to nereikalauja. Galima sakyti jakiś pies (kažkoks tai šuo) arba ten pies (tas šuo), bet visuomet galima pasakyti tiesiog pies (šuo). Kalbantys angliškai tokių galimybių neturi. Todėl iškyla klausimas, ar kalbantys angliškai, galvodami apie objektą, turi mąstyti apie jį kaip apie apibrėžtą ar neapibrėžtą?
O problemă asemănătoare o avem și în anumite situații de comunicare. Engleza și germana, de exemplu, cer ca vorbitorul să exprime dacă un obiect este definit/hotărât sau nedefinit/nehotărât(un câine sau câinele), ceea ce nu este cazul în polonă. În polonă este posibil să spui jakiś pies (un câine) sau ten pies (acest câine), dar este mereu, de asemenea, posibil să spui simplupies (câine) - o opțiune care nu este la dispoziția unui vorbitor de engleză sau germană. Întrebarea este, așadar: Trebuie vorbitorii de engleză și germană , dacă ei se gândesc la un obiect, mereu trebuie să-l imagineze explicit ca definit sau nedefinit?
Táto otázka sa tiež týka špecifických komunikačných situácií. Napr. v angličtine musí hovoriaci vyjadriť určitosť / neurčitosť objektu (nejaký pes verzus ten pes), v poľštine to nie je potrebné. Môžeme povedať jakiś pies (nejaký pes) alebo ten pies (ten pes), no dá sa povedať aj pies (pes), ale v angličtine to nie je možné. Otázkou je, či hovoriaci explicitne rozmýšľa o objekte ako o niečom určitom alebo neurčitom.
En sådan frågeställning kan även tillämpas i specifika kommunikationssituationer. Engelska, till exempel, kräver att talaren uttrycker bestämdhet/obestämdhet för ett givet föremål (en hund, alternativt hunden) medan polska inte gör det. Det är möjligt att säga jakiś pies (någon hund) eller ten pies (hunden), men det är alltid möjligt att helt enkelt säga pies (hund), en möjlighet som inte finns tillgänglig för engelsktalande. Frågan är då om en engelsktalande som tänker på ett objekt uttryckligen måste tänka på det som bestämt eller obestämt?
Šis jautājums attiecas arī uz konkrētām komunikācijas situācijām. Piemēram, angļu valodā ir nepieciešams runātājs, lai izteiktu kāda objekta noteiktību / nenoteiktību (a dog versus the dog), bet poļu valodā tas nav nepieciešams. Ir iespējams pateikt jakiś pies (kāds suns) vai ten pies (šis suns), bet vienmēr ir iespējams vienkārši pateikt pies (suns), šādas iespējas nav angļu valodā runājošiem. Tad jautājums ir, vai angļu valodā runājošai personai ir jādomā par objektu kā par noteiktu vai nenoteiktu?
Baineann a leithéid de cheist le hábhar freisin i gcásanna cumarsáide ar leith. Éilíonn an Béarla, mar shampla, ar an gcainteoir cinnteacht/éiginnteacht ruda éigin a chur in iúl ( a dog i gcomparáid le the dog ), ach ní éilíonn an Pholainnis é sin. Is féidir a rá jakiś pies (madra éigin) nó ten pies (an madra sin), ach is féidir i gcónaí a rá go simplí pies (madra), rogha ná fuil ar fáil do Bhéarlóirí. Is í an cheist ansin, agus an Béarlóír ag smaoineamh ar rud, an mór dó smaoineamh go sonrach air mar rud atá cinnte nó éiginnte?
  Filozofia języka / Babi...  
Na przykład język angielski zmusza nadawcę do wyrażania określoności/nieokreśloności jakiegoś obiektu (nieokreślone a dog, a określone the dog), a język polski nie (mogę powiedzieć jakiś pies lub ten pies, ale mogę także po prostu powiedzieć pies).
Cette question s’applique aussi à des situations de communication particulières. Le français, par exemple, oblige le locuteur à préciser si un objet est défini ou indéfini (un chien ou le chien), alors que ce n’est pas le cas en polonais. On peut dire jakiś pies (« un certain chien ») ou ten pies (« ce chien »), mais il est toujours possible de dire simplement pies (« chien »), une possibilité dont ne disposent pas les francophones. On peut alors se poser la question : quand il pense à un objet, le francophone doit-il explicitement l’imaginer comme défini ou indéfini ?
Ein ähnliches Problem haben wir auch in bestimmten Kommunikationssituationen. Englisch und Deutsch zum Beispiel verlangen, dass der Sprecher die Bestimmtheit/Unbestimmtheit einer Sache (a dog/ein Hund im Vergleich zu the dog/der Hund) zum Ausdruck bringt, während Polnisch das nicht verlangt. Es ist im Polnischen möglich, jakiś pies (ein Hund) oder ten pies (dieser Hund) zu sagen, aber es ist immer auch möglich, einfach zu sagen pies (Hund) - eine Option, die einem Englisch- oder Deutsch-Sprecher nicht zur Verfügung steht. Die Frage ist also: Müssen Englisch- und Deutsch-Sprecher, wenn sie an eine Sache denken, immer ausdrücklich von ihr als etwas Bestimmtes oder etwas Unbestimmtes denken?
Esta cuestión aparece también en situaciones específicas de comunicación. El inglés, por ejemplo, requiere que el hablante exprese si el objeto es determinado o indeterminado (a dog )un perro) versus the dog (el perro)) mientras que el polaco no lo necesita. Es posible decir tanto jakiś pies (algún perro) como ten pies (ese perro), pero también se puede decir simplemente pies (perro), lo cual no es posible en inglés. La cuestión aquí es si el hablante de inglés al pensar en un objeto lo piensa explícitamente como determinado o indeterminado.
Tale domanda appare anche in situazioni comunicative specifiche. L'inglese, per esempio, richiede che il parlante esprima la determinatezza/indeterminatezza di un oggetto (un cane contro cane) mentre il polacco no. È possibile dire jakiś pies "un cane" o ten pies "quel cane", ma è sempre possibile dire semplicemente pies "cane", un'opzione non disponibile per l'inglese. La domanda allora è: quando l'anglofono pensa a un oggetto, lo pensa esplicitamente come determinato o indeterminato?
Zulke vragen zijn ook van toepassing in specifieke communicatie-situaties. Terwijl bijvoorbeeld het Engels vereist dat de spreker de (on)bepaaldheid van een object uitdrukt (een hond of de hond), doet het Pools dat niet. Het is mogelijk in het Pools te zeggen jakiś pies een hond, of ten pies die hond of gewoonweg pies hond, en die laatste versie bestaat niet voor een Engelstalige. Denkt hij/zij expliciet aan de bepaaldheid of niet?
Този въпрос възниква и в специфични комуникативни ситуации. Английският, например, изисква говорещият да изрази определеност/неопределеност на някакъв предмет (a dog срещу the dog), а полският не изисква. Възможно е да се каже, jakiś pies (някакво куче) или ten pies (кучето), но винаги е възможно просто да се каже pies (куче) - опция, недостъпна за англоговорящи. Въпросът тогава е дали англоговорящият, докато мисли за един обект, трябва изрично да мисли за него като за определен или неопределен?
Takva pitanja se odnose i na konkretne komunikacijske situacije, npr. dok engleski jezik zahtijeva od govornika da izrazi određenost ili neodređenost objekta (a dog ili the dog), poljski to ne traži. Na poljskom se može reći jakiś pies (neki pas), ten pies (ovaj pas) ili jednostavno pies (pas), što ne postoji za govornika engleskog. Da li dakle on ili ona misle obavezno na određenost ili neodređenost?
Sama küsimus käib ka kindlate suhtlemissituatsioonide kohta. Näiteks nõuab inglise keel, et kõneleja väljendaks objekti määratust või määramatust (a dog versus the dog - inglise keeles "see koer" versus "koer"), samal ajal poola keel seda ei nõua. On võimalik öelda jakiś pies (mingi koer) või ten pies (see koer), aga võib öelda ka lihtsalt pies (koer), inglise keele kõnelejatel selline võimalus puudub. Küsimus on, kas inglise keele rääkija peab millestki mõeldes mõtlema sellest kui määratust või määramatust?
Ilyenfajta kérdés vonatkozik speciális kommunikációs helyzetekre is. Az angol például megköveteli bizonyos dolgok határozottságának / határozatlanságának kifejezését, akárcsak a magyar: egy kutya vagy a kutya, míg a lengyel nem: lehet azt mondani jakiś pies (valamilyen kutya) vagy ten pies (az a kutya), vagy csak egyszerűen pies (kutya). Vajon azt jelenti ez, hogy az angol vagy magyar beszélőnek feltétlenül határozott vagy határozatlan kategóriákban kell gondolkoznia, amikor egy tárgyról beszél, míg a lengyel beszélőnek nem?
Panašūs klausimai iškyla specifinėse komunikacinėse situacijose. Anglų kalba, pavyzdžiui, reikalauja iš kalbančiojo išreikšti apibrėžtumą arba neapibrėžtumą, kai kurių objektų a dog palyginimui su the dog , o lenkų kalba to nereikalauja. Galima sakyti jakiś pies (kažkoks tai šuo) arba ten pies (tas šuo), bet visuomet galima pasakyti tiesiog pies (šuo). Kalbantys angliškai tokių galimybių neturi. Todėl iškyla klausimas, ar kalbantys angliškai, galvodami apie objektą, turi mąstyti apie jį kaip apie apibrėžtą ar neapibrėžtą?
O problemă asemănătoare o avem și în anumite situații de comunicare. Engleza și germana, de exemplu, cer ca vorbitorul să exprime dacă un obiect este definit/hotărât sau nedefinit/nehotărât(un câine sau câinele), ceea ce nu este cazul în polonă. În polonă este posibil să spui jakiś pies (un câine) sau ten pies (acest câine), dar este mereu, de asemenea, posibil să spui simplupies (câine) - o opțiune care nu este la dispoziția unui vorbitor de engleză sau germană. Întrebarea este, așadar: Trebuie vorbitorii de engleză și germană , dacă ei se gândesc la un obiect, mereu trebuie să-l imagineze explicit ca definit sau nedefinit?
Táto otázka sa tiež týka špecifických komunikačných situácií. Napr. v angličtine musí hovoriaci vyjadriť určitosť / neurčitosť objektu (nejaký pes verzus ten pes), v poľštine to nie je potrebné. Môžeme povedať jakiś pies (nejaký pes) alebo ten pies (ten pes), no dá sa povedať aj pies (pes), ale v angličtine to nie je možné. Otázkou je, či hovoriaci explicitne rozmýšľa o objekte ako o niečom určitom alebo neurčitom.
En sådan frågeställning kan även tillämpas i specifika kommunikationssituationer. Engelska, till exempel, kräver att talaren uttrycker bestämdhet/obestämdhet för ett givet föremål (en hund, alternativt hunden) medan polska inte gör det. Det är möjligt att säga jakiś pies (någon hund) eller ten pies (hunden), men det är alltid möjligt att helt enkelt säga pies (hund), en möjlighet som inte finns tillgänglig för engelsktalande. Frågan är då om en engelsktalande som tänker på ett objekt uttryckligen måste tänka på det som bestämt eller obestämt?
Šis jautājums attiecas arī uz konkrētām komunikācijas situācijām. Piemēram, angļu valodā ir nepieciešams runātājs, lai izteiktu kāda objekta noteiktību / nenoteiktību (a dog versus the dog), bet poļu valodā tas nav nepieciešams. Ir iespējams pateikt jakiś pies (kāds suns) vai ten pies (šis suns), bet vienmēr ir iespējams vienkārši pateikt pies (suns), šādas iespējas nav angļu valodā runājošiem. Tad jautājums ir, vai angļu valodā runājošai personai ir jādomā par objektu kā par noteiktu vai nenoteiktu?
Baineann a leithéid de cheist le hábhar freisin i gcásanna cumarsáide ar leith. Éilíonn an Béarla, mar shampla, ar an gcainteoir cinnteacht/éiginnteacht ruda éigin a chur in iúl ( a dog i gcomparáid le the dog ), ach ní éilíonn an Pholainnis é sin. Is féidir a rá jakiś pies (madra éigin) nó ten pies (an madra sin), ach is féidir i gcónaí a rá go simplí pies (madra), rogha ná fuil ar fáil do Bhéarlóirí. Is í an cheist ansin, agus an Béarlóír ag smaoineamh ar rud, an mór dó smaoineamh go sonrach air mar rud atá cinnte nó éiginnte?
  bułgarski / Lingvopedia...  
Określoność wyrażana jest przez dodanie rodzajnika określonego po rzeczowniku (jako przyrostek). We frazach przymiotnikowo-rzeczownikowych tylko przymiotnik przyjmuje końcówkę w postaci rodzajnika określonego.
Definiteness is expressed by a definite article which is postfixed to the noun. In adjective-noun phrases, only the adjective takes a definite article ending. There are four singular definite articles. Nouns that end in a consonant and are masculine use –ът/–ят if they are grammatical subjects, and –а/–я elsewhere. Nouns that end in a consonant and are feminine, as well as nouns that end in –а/–я (most of which are feminine, too) use –та. Nouns that end in –е/–о use –то.
Il existe un article défini qui a la forme d’un suffixe ajouté au nom. Dans un groupe nominal comportant un adjectif, seul l’adjectif prend l’article défini. Il y a quatre versions de l’article au singulier : les noms masculins qui se terminent par une consonne prennent -ът/-ят quand ils jouent le rôle de sujet grammatical, -а/-я dans les autres cas. Les noms féminins qui se terminent par une consonne, ainsi que les noms en -а/-я (qui sont, pour la plupart, également féminins) prennent -та. Pour les noms en -е/-о, l’article est -то.
Bestimmtheit wird durch einen bestimmten Artikel ausgedrückt, der als Suffix an ein Substantiv angehängt wird. Wenn das Substantiv zusammen mit einem Adjektiv steht, erhält nur das Adjektiv die Endung des bestimmten Artikels. Es gibt vier bestimmte Artikel im Singular. Maskuline Substantive, die mit einem Konsonanten enden, erhalten das Suffix –ът/–ят, wenn sie das Subjekt im Satz darstellen, und sonst das Suffix –а/–я. Feminine Substantive, die mit einem Konsonanten enden, sowie Substantive, die auf –а/–я enden (die meisten davon sind auch feminin), verwenden das Suffix –та. Substantive, die auf –е/–о enden, erhalten das Suffix –то.
Existe un artículo definido que toma forma de un sufijo que se añade al sustantivo. En frases adjetivo-sustantivo, sólo el adjetivo tiene la terminación de un artículo definido. Hay cuatro artículos definidos en singular. Los sustantivos que terminan en una consonante y son de género masculino emplean -ът / -ят si son sujetos gramaticales, y -а / -я si ocupan otro lugar en la frase. Los sustantivos que terminan en una consonante y son de género femenino, así como los sustantivos que terminan en -а / -я (la mayoría de las cuales son también de género femenino) utilizan -та. Los sustantivos que terminan en -е / -о emplean -то.
Esiste un articolo definito che prende la forma di un suffisso che si aggiunge al sostantivo. In frasi aggettivo-sostantivo, solo l'aggettivo ha la desinenza di un articolo definito, Ci sono quattro articoli definiti al singolare. I sostantivi maschili che terminano in consonante usano -ът/-ят se sono soggetti grammaticali e -а/-я se svolgono altre funzioni. I sostantivi femminili che terminano in consonante come -а/-я usano -та. I sostantivi che terminano in -е/-о usano -то.
Bepaaldheid wordt uitgedrukt door een lidwoord dat aangehecht wordt achteraan het zelfstandig naamwoord. In bijvoeglijk-naamwoord zinnen, alleen het bijvoeglijk naamwoord is een lidwoord einde. Er zijn vier unieke lidwoorden. Zelfstandige naamwoorden, die eindigen op een medeklinker en mannelijk zijn, gebruiken -ът/-ят als ze grammaticaal onderwerp zijn, anders -а/-я. Zelfstandige naamwoorden die eindigen op een medeklinker en vrouwelijk zijn, maar ook zelfstandige naamwoorden die eindigen op -а/-я (waarvan de meeste vrouwelijk zijn, ook) gebruiken -та. Zelfstandige naamwoorden die eindigen op -е/-о gebruiken -то.
Определеност се изразява с определитен член, който се поставя след съществителното. В прилагателно-съществителни фрази, само прилагателното приема определителен член. Има четири определителни члена за единствено число. Съществителните, които завършват на съгласна и са от мъжки род, се членуват с -ът/-ят, ако са подлог в изречението, и с -а/-я в другите случаи. Съществителните, които завършват на съгласна и са от женски род, както и съществителни, които завършват на -а/-я (повечето от които са от женски род) използват -та. Съществителните, които завършват на -е/-о, се членуват с -то.
Određenost se izražava određenim članom koji se dodaje kao sufiks na imenice. U imeničkim grupama s pridjevom, određeni nastavak dobiva samo pridjev. Postoji četiri određena člana u jednini. Muške imenice koje završavaju na suglasnik dobivaju -ът/-ят kad su gramatički subjekti a -а/-я na drugim mjestima. Ženske imenice koje završavaju na suglasnik kao i imenice na -а/-я (koje su većinom ženskog roda) dobivaju -та. Kod imenica na -e/-o član je -то.
Bestemthed udtrykkes vha. en enklitisk (efterstillet) artikel. I adjektiv-substantiv-syntagmer er det kun adjektivet der får en artikel-endelse. Der findes fire entals-artikler. Hankøns-substantiver med konsonantendelse bruger –ът/–ят, hvis de fungerer som subjekt, og ellers –а/–я. Både normale –а/–я hunkønssubstantiver og hunkønssubstantiver med konsonantendelse bruger –та som artikel, og –е/–о substantiver tilføjer –то i bestemt ental.
Definiitsust väljendab definiitne artikkel nimisõna lõpus. Adjektiivi-nimisõna fraasis võtab määrava artikli lõpu üksnes adjektiiv. On neli ainsuse määravat artiklit. Konsonandiga lõppevate meessoost nimisõnade puhul kasutatakse –ът/–ят, kui nad on grammatilised subjektid, mujal –а/–я. Konsonandiga lõppevate naissoost nimisõnade puhul, samuti nimisõnade korral, mille lõpp on –а/–я (enamik neist on naissoost), kasutatakse –та. Nimisõnade puhul, mille lõpp on –е/–о, kasutatakse –то.
A határozottságot a főnév végén megjelenő határozott névelő jelöli. A melléknév+főnév szerkezetben csak a melléknév kap határozott névelői végződést. Az egyes számban négy alakja van a határozott névelőnek. A mássalhangzóra végződő hímnemű főnevek –ът/–ят végződést kapnak, ha ők a mondat alanyai, és –а/–я végződést minden más esetben. A mássalhangzóra végződő nőnemű főnevek, valamint az –а/–я végű főnevek (melyek nagy része szintén nőnemű) –та végződést kapnak. Az –е/–о végű főnevek –то végződést kapnak.
Apibrėžtumo idėja išreiškiama artikeliu, kuris daiktavardžiuose žymimas postfiksu galūnėje. Daiktavardžio-būdvardžio junginyje tik būdvardžių žodžio gale yra naudojamas postfiksas. Yra keturi artikeliai vienaskaitai. Vyriškos giminės daiktavardžiai, kurių galūnės baigiasi priebalse, naudoja –ът/–ят, jei tai - veiksnys, ir -a/-ja likusiais atvejais. Moteriškos giminės daiktavardžiai, besibaigiantys -a/-ja, naudoja -та. Bendrosios giminės daiktavardžiai, besibaigiantys -e/-o naudoja -то.
Există un articol definit/hotărât caer are forma unui sufx atașat de un substantiv. Dacă substantivul stă împreună cu un adjectiv, doar adjectivul primește terminația articolului hotărât. Există patru articole hotărâte la singular. Substantive masculine, care se termină cu o consoană, primesc sufixul –ът/–ят, când reprezintă subiectul în proppoziție, și numai sufixul –а/–я. Substantivele feminine , care se termină în –а/–я (cele mai multe dintre ele sunt de asemenea feminine), folosesc sufixul –та. Substantivele,care se terminî în –е/–о , primesc sufixul –то.
Идея определенности выражается определенным артиклем, который является постфиксом (окончанием) у существительных. В именной группе с прилагательным, только у прилагательных бывает определенное окончание-артикль. Имеется четыре определенных артикля для единственного числа. Существительные мужского рода, которые заканчиваются на согласный, используют –ът/–ят, если они являются подлежащими, и –а/–я во всех прочих случаях. Существительные женского рода, заканчивающиеся на согласный, также как и существительные, заканчивающиеся на –а/–я (в основном они тоже женского рода), используют –та. Существительные, оканчивающиеся на –е/–о используют –то.
Určitosť mien sa vyjadruje určitým členom, ktorý stojí za podstatným menom. V adjektívno-menných slovných spojeniach sa člen pridáva len k prídavnému menu. V singulári sa používajú štyri určité členy. K podstatným menám mužského rodu zakončeným na spoluhlásku sa pridáva člen -ът/-ят (ak ide o gramatické podmety), v ostatných prípadoch člen -а/-я. Podstatné mená ženského rodu zakončené na spoluhlásku a podstatné mená zakončené na -а/-я (z ktorých väčšina je ženského rodu) používajú člen -та. Podstatné mená zakončené na -е/-о používajú člen -то.
Določnost se izraža z določnim členom, ki se pripenja na samostalnik. V samostalniških skupinah s pridevnikom imajo samo pridevniki končnico za določni člen. V ednini obstajajo štiri oblike določnih glagolov. Samostalniki, ki se končujejo na soglasnik uporabljajo –ът/–ят, če so slovnični subjekti in –а/–я drugod. Samostalniki, ki se končujejo na samoglasnik in so ženskega spola ter samostalniki, ki se končujejo na –а/–я (in so večinoma prav tako ženskega spola) uporabljajo –та. Samostalniki, ki se končujejo na –е/–о uporabljajo –то.
Bestämdhet uttrycks genom att en ändelse läggs till substantivet. I substantivfraser tar bara adjektivet den bestämda artikeln. Det finns fyra bestämda artiklar. Substantiv som slutar på konsonant och är maskulina använder -ът/-ят om de är grammatiska subjekt, och -а/-я annars. Substantiv som slutar på en konsonant, liksom substantiv som slutar på -а/-я (av vilka de flesta också är feminina) använder -та. Substantiv som slutar på -е/-о använder -то.
Noteiktības kategoriju izsaka noteiktais artikuls, pievienojams lietvārda beigās. Ja lietvārds iet kopā ar īpašības vārdu, noteiktais artikuls ir tikai īpašības vārdam. Ir četri vienskaitļa noteiktie artikuli. Vīriešu dzimtes lietvārdiem, kuri beidzas ar līdzskani, ir artikuls -ът / -ят tad, kad viņi ir gramatiskie subjekti, un -а / -я visos citos gadījumos. Sieviešu dzimtes lietvārdiem, kuri beidzas ar līdzskani, kā arī lietvārdiem, kuri beidzas ar -а / -я (daudzums no kuriem arī ir sieviešu dzimtes), ir artikuls -та. Lietvārdiem, kuri beidzas ar -е / -о, ir pievienojams artikuls -то.
Cuirtear sonracht in iúl le halt sonrach a cheanglaítear leis an ainmfhocal. I bhfrásaí aidiacht-ainmfhocal, ní thógann ach an aidiacht foirceann an ailt shonraigh. Tá ceithre alt shonracha san uatha. Ainmfhocail a chríochnaíonn ar chonsan agus atá firinscneach, úsáideann siad -ът / -ят más ainmní iad, agus -а / -я in aon áit eile. Ainmfhocail a chríochnaíonn ar chonsan agus atá baininscneach, chomh maith le ainmfhocail a chríochnaíonn ar -а / -я (a bhformhór baininscneach, freisin), úsáideann siad -та. Ainmfhocail a chríochnaíonn ar -е / -о, úsáideann siad -то.